Mörkermän och mörkerkvinnor

Även om det är kusligt så är det samtidigt intressant hur de mest reaktionära debattörerna inte kan låta bli att visa sina fula trynen så fort en kvinna ska till att få makt.

Det har blivit synligt nu i och med utnämningen av Birgitta Ohlsson som EU-minister. Alla har åsikter, och många anser att hon sviker antingen sig själv, sitt barn, sin man eller universum.

Låt säga att en i mitt tycke begåvningsbefriad debattör såsom Eva Sternberg skulle ha rätt - att kvinnan inte bör lämna hemmet (hon säger det uttryckligen). Är priset som detta skulle kosta kvinnor och barn det pris som är värt att betala?

Historien har bevisat att män inte representativt kan skapa lagar och regler som gynnar kvinnor eller barn. När det är för många män i maktposition i samhället kommer alla regler att obönhörligen gynna män i arbetsför ålder, och missgynna alla andra. Mest missgynnade brukar barnen bli, om det inte finns kvinnor med och bestämmer.



Om kvinnor inte deltar i det offentliga rummet i sitt arbetsliv och i karriärbyggen, kommer detta att snart återspeglas i den politiska demokratiska representationen i t.ex kommunfullmäktige, riksdag eller till och med regering. Urvalet blir givetvis mycket sämre om kvinnor prioriterar att byta blöjor mer än att utbilda sig eller jobba.

Resultatet blir i slutändan att vi återigen får beslutande organ i samhället som nästan bara befolkas av män, som ju enligt vår historia, inte är kompetenta eller förmögna att styra landet utan kvinnliga kollegor. Åtminstone inte om man räknar det som kompetenskriterium att man stiftar lagar och regler som gynnar kvinnor och män lika mycket, såväl som underkategorier såsom barn och äldre.

Evan Sternberg vill inte att borgerligheten ska ta efter Alva Myrdahl. Nå, jag tillhör inte Alva Myrdahls mest lojala hejarklack, men en sak är i alla fall säker: skulle det inte ha varit för henne skulle Sverige inte haft lika bra ekonomi (ekonomin blir dålig om kvinnor inte arbetar utanför hemmet), en barnomsorg som tillgodoser barnens behov av social gemenskap efter att industrialismen berövat dem storfamiljerna, lagar som förhindrar kränkningar emot kvinnor och barn etc. Åtminstone inte lika många, åtminstone inte lika bra.

Man kan ge många exempel på hur manlig dominans avspeglat sig i lagstiftningen, och hur den förändrats när kvinnor kommit ut i arbetslivet: I Sverige vann lagen som gjorde det till ett brott att VÅLDTA sin egen fru - laga kraft år 1984! I Västtyskland, där kvinnor var hemma alltsom oftast i större grad än Östtyskland, kom aldrig någon sådan lag. Hade det inte blivit en sammanslagning mellan Väst -och Östtyskland är det inte säkert att det skulle funnits någon sådan lag alls i Tyskland annat än i Östtyskland. Även lagar som skyddar barn emot sexuella övergrepp, misshandel och dyligt har kommit ifrån och drivits av kvinnliga politiker.

Folk talar om hur stressande det är för barnen att vara utan sina föräldrar långa tider på dagen. Ja, det är det förmodligen. Var står det skrivet att detta är enbart kvinnors ansvar? Varför är det okej för en man som har familj att prioritera karriären, medan det inte är det för en kvinna i samma situation? Man kan lägga vilka argument man vill till att försvara sina reaktionära åsikter i frågan, men erfarenheten säger mig att de argument som kommer är lika ologiska och luftfyllda som Eva Sternbergs. Alla föräldrar bör prioritera barnen - alla människor bör få möjlighet att delta i arbetsliv och politik!

Dagen, Niklas Frykman, Utsikt från höjden, Linus Fremin, SvD, Skånskan, KvP, Ystads Allehanda, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet, Birgitta Ohlssons blogg