Vad jag saknar hos "katoliksvärmarna"

S-E Daniel Nilsson gästbloggar nedan. Diskussionen förs hos min bloggkollega, glandberger.net, eftersom han publicerade den först. Länken öppnas i ny flik.

Det går en tidvattenvåg över Sverige. Vågen jag tänker på kännetecknas av två saker, lekmän som dras mot riter och ledare som dras mot den katolska och ortodoxa ordningar. Inte minst i ett stort samfund som pingstvännerna och ibland en del av Livets Ords folk märks denna våg av intresse. Även förlag som Libris och Cordia ger i sitt bokval uttryck för denna nygamla betoning.

Mycket av detta ifrågasätts av de större kristna bloggarna i Sverige och Norge. Där har mängder av frågor kring denna märkliga utveckling belysts, och belysts på ett bra sätt. Detta håller många inte med mig om. Men i denna nya värld där alla kan få yttra sig offentligt, även mindre vetande personer, måste man ändå efter sträng sållning och sortering på frågan ”belystes sakfrågorna mångsidigt och utan alltför stor slagsida” summera till betyget i genomsnitt godkänt. Men något har fattats.

Fokus har varit på vad de här lekmännen och ledarna gör. Det som fattas är detta, att diskutera vad de inte gör! Nu när Ulf Ekmans blogg lättat på sina modereringsregler och med posten om glada polska katoliker återväckt intresset för frågorna kan det vara lämpligt att sätta fokus på det här som har fattats.

Alltså, när man bland sympatisörer för riter och former i allmänhet och emergingrörelsen (googla ”emerging church”) och ”katoliksvärmarrörelsen” i synnerhet gör vad man gör, vad är det då man inte gör? Vad är det som vi skeptiker och kritiker tycker att man borde göra istället? Svaret kan nog variera. Jag hoppas att denna variation av synvinklar kan komma till uttryck i många bloggposter framöver. Detta är förvisso en optimistisk och from förhoppning, för den innebär ju att skribenter och kommentatorer verkligen sätter sig ner och tänker och ber, och sedan skriver sådant som är äkta reflektion och inte bara är ett tillgripande av dynamitgubbar. Men omöjligt är det inte.

En sak som jag tror många skulle vilja hålla med mig om är att det som inte görs längre är att bevara hoppet om väckelse. Enhet och förnyelse är en sak, väckelse är en annan, båda behövs. Men det är väckelse som vi från frikyrklig bakgrund ända sedan artonhundratalet har längtat efter. Och ifrån lutherskt håll är det många som har hoppats som vi.

Många studsar till inför detta enkla påstående. ”- Skulle inte vi på Livets Ord, vi i Pingst, vi i den levande xy-församlingen ha kvar hoppet om väckelse!?” Jag vill påstå att det är dåligt beställt med den saken om man sätter mer än ett högst marginellt hopp till katolska och ortodoxa synsätt, ordningar och fromhetsövningar istället för att på det hela taget nöja sig med att eftersträva kärlekens enhet med dem.

Det som brunnit i oss under den tid som jag har erfarenhet av, sedan 60-talet, är hoppet om att vi i det enskilda livet, i församlingens liv, i vårt samfunds liv och i nationens ska få se Guds närvaro till att bränna bort allt slagg, i omvändelsens och kärlekens ande, och att se Andens gestaltade kraft i Apostlagärningarnas anda. ”- Jo, men det hoppet har aldrig minskat hos oss!” ropar nu de jag nyss nämnde. Jag tvivlar! Vad ser vi för bevis på det? Vad vi ser och hör är om är sådant som inte har gett väckelse i de historiska kyrkorna.

Nej, de syskon vi ska ge förnyad uppmärksamhet och lära något av är fortfarande Koreas kyrkor, tredje världens väckelser, inte minst den pågående väckelsen i Mocambique, och de fräscha kyrkor som ännu finns i Amerika, se tex ibethel.com.

Vilken stubbe ska man tro ännu kan skjuta skott, den gamla katolska eller den ännu rätt fräscha evangelikala? Det är hos den senare jag för min del ser Nya Testamentets enkelhet och liv.

Vilken stubbe ska man tro ännu kan skjuta skott, den gamla katolska eller den ännu rätt fräscha evangelikala?

Men någon kan invända, lär oss inte det frikyrkliga arvet oss att vi saknar något fundamentalt, kanske Katolska kyrkans ämbeten och struktur eller Ortodoxa kyrkans mystik, när vi aldrig förmår behålla väckelsen i mer än en generation? Nej, det gör det inte. Församlingen har ända sedan gammaltestamentlig tid haft denna egenhet, att varje generation själv måste lära sig gå vägen. Att kyrkan ska vara så beroende av den innevarande generationen istället för på en oföränderlig institution kan kännas så otryggt att vi flyr från synsättet. Men en av de röda trådarna i Bibeln är just den om ”kvarlevan”, ”resten”, på engelska det bättre ordet ”the remnant”. Guds församlings historia är historien om denna skara, den som ständigt på nytt blir en enkel lärjunge som bara ser på Jesus.

S-E Daniel Nilsson

Gud, fan eller svensson?

Många konservativa ser detta som ett tecken på djävulens verk alternativt mänsklig sekularisering (där sekularisering representerar något som strider emot Guds vilja).

Jag ser det om ett verk av Gud, mer än något annat. Oavsett hur man ser på frågan om homosexuell samlevnad, är den separata frågan om kyrkans anpassning till världsliga system en fråga som aldrig får glömmas.

Jag tror att Gud vill vänja av sitt folk från den dåliga vanan att göra sig beroende av världsliga civila system när de bygger Guds församling. Den som hänger med i svängarna nu bör inte skrika att kristna förföljs för att de inte får civilt diskriminera homosexuella. Istället bör de konstatera att deras tro skiljer sig ifrån samhällets regler, och därmed tillämpa den religionsfrihet de har.

Det bör t.ex vara att avsäga sig vigselrätten samt montera ner de verksamheter i kyrkan som är beroende av anställningsformer. Oavsett hur man ser på homosexualitet tror jag att man då skulle komma närmare den församling som Nya Testamentet verkar beskriva. Dvs, bort ifrån institutionen och in i det ömsesidiga beroendet. Annars försöker man lösa fel problem.

Mer: Dagen, Dagen, Dagen

Livets Ord och Guds närvaro

Här är ett exempel på lovsång som hör till det bästa jag hört på ett tag, riktigt gott, med nakna hjärtan som lägger ner sitt eget framför korset. Jag tror fortfarande att Livets Ords ledning huvudsakligen är ute och cyklar i sin version av enhet, men jag tror att Gud verkligen använder delar av Livets Ord mycket, i synnerhet i lovsången där det finns ledare som verkligen utstrålar Guds närvaro och en död bort ifrån det egna. Lyssna här, ljuvligt:

Lonnie Frisbee

En gammal kompis och kär husgruppsledare, David Åhlén, gav mig idag ovetandes idén att skriva en för mig lite udda bloggpost.

Den handlar om vem Gud väljer att använda, och hur vi kristna känner igen vem Gud använder. Jag tycker att ni ska se de två klippen om hippien som blev frälst, Lonnie Frisbee, som på grund av att han hade svaga områden i sitt liv som kristna älskar att hacka på (då det är något de flesta inte känner sig personligen träffade av, av naturliga skäl), blev illa medfaren samtidigt som han drog in tusentals människor i Guds rike. Det var den typ av profetiska arv som denne man bar med sig, som gjorde att jag hittade fram till en levande relation med Jesus Kristus.





Igår klubbade Missionsförbundet igenom att tillåta homosexuella vigslar, trots att det som bibeltroende kristen är svårt att acceptera något sådant. Jag blir arg när politik får bestämma - för detta handlar om politik även om folk lurar sig själva att tro att det handlar om något annat - istället för bibeln. Inom kyrkan alltså. Politiskt korrekta beslut har lika lite i kyrkan att göra som religiösa regler har i det civila samhället att göra. Missionsförbundet har inte visat en kärlekens väg utan en feghetens. De har undvikit att visa hur Gud kan använda människor i brustenheten, genom att kalla det brustna för något annat än brustenhet. Det är de brustna Gud använder, såsom till exempel Lonnie Frisbee.

Det var i striden mellan sådana liberaler och hårda, hjärtlösa och självgoda bible-bashers som Lonnie Frisbee blev krossad, även om han mot slutet enligt somliga hittade hem igen. Måste man antingen vara för homosexuella vigslar eller fientlig emot homosexuella? Jag tycker tyvärr att endast dessa två alternativ kommer fram i den kristna svenska ankdammsdebatten.

Lonnie förde som sagt var tusentals till Kristus, med ett enkelt men rakt evangelium. Hur många för de självgoda bible-bashers eller de låtsasödmjuka liberalerna till Kristus? Inte många, utgår jag ifrån. Jag har själv provat att vara både liberal och bible-basher. Nu hoppas jag att jag är påväg att bli något annat.

Annat relaterat: Dagen

Sinnessjuka ideal

Tidningen Dagen uppmärksammade mig på en enkel men viktig bloggreaktion emot Lindex och Gina Tricots hemska och destruktiva reklamkampanjer.

Somliga har reagerat, framförallt emot Lindex som man kanske förväntar sig mer av än av Gina Tricot. Jag blir arg när jag ser reklam för underkläder där bäraren av kläderna ser ut som en patient från Huddinge Sjukhus ätstörningsenhet. Avdelningen Anorexi.


Tulo mellan knäna brukar det ju heta i pryda sammanhang, men här är Tulo mellan låren svårt nog

Det finns många teorier om varför idealet blivit såhär skevt. Bland de mer spekulativa förslagen finns ett (gissningsvis amerikanskt extremhögerinfluerat) som går ut på att reklamskaparna ofta är homosexuella män, som vill skala bort alla former från kvinnorna och göra tonårspojkar av dem. Det förslaget tar jag mest som ett skämt, men om man ska kommentera det får man betänka att även om brösten försvinner vid extrem undernäring och det skapas en illusion av bredare axlar, blir midjan (sjukligt) tydlig. Den blir man liksom inte av med, den demonstreras och ramas in av underkläder som är skurna för att bli snygga på främst anorektiker.

Ett annat förslag som jag tycker är intressant, är att modeidealet skulle vara en extrem produkt av vårt samhälles krav på kvinnor att ta mindre plats än män, såväl som rikta destruktivitet emot sig själv (svälta sin kropp) istället för utåt.

Som synes finns det många hål i den teorin, även om det kanske finns några uns sanning i den. Alltså, teorin har ju rätt i att samhället har sådana implicita krav på kvinnor, men det är svårt att tänka sig att det skulle påverka hela modet.

Jag minns en reklamkampanj för flera år sedan, där Anna Nicole Smith avbildades med runda former. Det jag frågar mig är: varför kan sådant bara ske i kombination med att man samtidigt måste objektifiera personen som bär kläderna man vill sälja? Borde inte kläderna vara objekten ifråga?



Kanske är det en asexualisering av den tidigare sexualiseringen av underklädsreklamen, för att framhäva kläderna mer än modellerna som kan vara en delförklaring till de halvdöda modeller som idag används. Jag har ju svårt att tro att någon normalt funtad människa kan känna andra känslor än medlidande när de ser dessa hungersnödsoffer. Eller, vissa andra känslor kan man nog i och för sig få. Den verklighet vi ser är normbildande för oss, och det finns en växande skara kvinnor som ifrågasätter sig själva så att de får ångest eller ännu värre - tar efter självsvältsidealet.

Vad anser då modebolagen om det anorexiideal de villigt sprider? Victor Appelqvist, marknadschef för Gina Tricot, kallar bloggreaktionen jag länkade till överst för "en enskild persons åsikt", och lägger på luren för Dagenreportern som ställde frågan. Man undrar: hur passerar en sån dum kommentar självcensuren hos marknadschefen?

Fredagsbio

Då har man varit och sett den upphausade filmen "2012" på premiären. Jag delar min flickväns Ulrikas omdöme: "den var sådär..."

Som ren actionrulle så får den en 5:a av 10 möjliga, men som film med tillhörande sensmoral får den en 2:a på samma skala. Glädjande var dock att SF Uppsala för ovanlighetens skull ställt in skärpan på filmen ordentligt, premiären till ära. Det är så trist när man betalat några hundralappar och man sitter i fem minuter tills man inser att det inte är glasögonen som är smutsiga.

I princip varje rejäl actionscen är inte bara lite, utan extremt omöjlig, så pass att filmen inte kan lura någon ens i fantasins värld om bäraren av fantasin är över 14 år. Tur att det var 11-årsgräns.



Appropå det förresten, 11-åringar var det gott om i biosalongen. Varför får sådana gå på bio utan sina föräldrar? Jag tycker det borde införas 15-årsgräns på samtliga rullar. När jag var 11 år var jag visserligen en ligist när jag trodde att mina föräldrar inte hade koll på vad jag gjorde, men jag var tyst i biosalongen. Vad är det som har gjort att det numera inte ens är självklart för vissa vuxna att hålla käft inne på bio?

Nu behöver man ju inte reagera så Sandahlskt som jag gjorde för knappt tio år sedan, när en grabb efter tillsägelser från flera i omgivningen om att avbryta samtalet fick frågan "vill du ha kvar mobilen?", ignorerade, och fick se den gå i bitar emot tegelväggen när jag till slut tröttnade på respektlösheten. Men jag förvånas över att inte fler reagerar.

Och så funderar jag också på, allt oftare, om jag håller på att bli en tjurig gubbe :)

Hämnden tillhör världen...och oss?

Enligt tidningen Dagen ska Jonas Gardell "hämnas" på den Romerska Katolska Kyrkan, eftersom de inte bara krånglat till utan dessutom förbjudit SVT:s tv-team att komma in i S:t Peterskyrkan och filma delar av Gardells Jesus-program.

Jag förstår verkligen att Gardell gör som han gör, jag hade nog frestats att göra likadant trots att det är en världslig metod för att uppnå förändring. Faktum är att jag fick mig en rejäl tankeställare när jag funderade över att skriva denna bloggpost.

Men den verkliga frågan tycker jag är huruvida kyrkor ska agera mot pressfriheten på detta sätt. Förr i tiden lät kristna sig brännas på bål hellre än att bruka våld för att försvara sig. Nu låser samma kyrka (åtminstone samma enligt egen utsago) dörrarna när en sökare vill filma insidan av en kyrka, i syfte att göra ett program som man förmodligen misstänker kommer vara i strid med Romerska Katolska Kyrkans egna önskningar.

Jag tycker inte om när kyrkor gör på detta vis. Jag tycker inte om när JAG gör på liknande vis - det vill säga, använder min jordiska makt till att på klassiskt maktmanér söka påverka en utveckling i en viss riktning. Jag är en syndare på detta område, lite för ofta. Jag reagerar dock ännu kraftigare när företrädare för kristendomen gör på detta sätt i officiell kapacitet - det är att spela dem som hatar oss i händerna. Och alienera dem som kanske inte hatar, men börjat tröttna på oss. Gardell älskar ju att vara i centrum, det är vågar jag påstå en av hans starkaste drivkrafter, och nu har alltså RKK hjälpt honom på traven med just detta. Och med att promota sin bok.

Jag tror att Jesus hade låtit Gardell komma in, men jag tror också att Gardell hade fått höra en del ord som hade fundamentalt förändrat innehållet i det program Gardell till en början hade planerat. DET är kyrkans uppgift. Inte att istället stänga dörren.

En del ser kyrkorummet som heligt, vilket kan göra detta till en samvetsfråga för dem. Jag kan iofs känna empati med dessa. Men kyrkorummet är inte mer heligt än någon annan plats på Jorden, åtminstone om man utgår ifrån Bibeln. Det finns alltså inga hinder av detta skäl, till att stänga några dörrar.

Dagen, Dagen, Dagen, Dagen, GP, Expressen, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet, Sydsvenskan, Michaels Blogg, Michaels Blogg

När vi förfasas över obeskrivlig ondska

Här är ett exempel på sådan onska som får mig att känna mig mordisk. Jag erkänner. Skulle jag få tag i domarna i detta fall, då vet jag inte om jag hade kunnat behärska mig. Det är sådan obeskrivlig ondska att min mage vill tvinga mig att spy.

Och det händer varje dag, någonstans på planeten. Bara få fall når watchdog-organisationer.

Men vi bör även då begrunda vår egen historia. Det var inte så väldigt länge sedan som äktenskapsbrott straffades antingen med döden eller fängelse i Sverige, av en så kallat "luthersk" kyrka som dikterade statsangelägenheter. Och beträffande den förmodat våldtagna 13-åriga flickan i artikeln - gissa vilket årtal det blev ett brott att våldta sin egen hustru i Sverige? Ledtråd: någon gång mellan att jag föddes och nu.

Vad bör vi kristna göra när vi ser sånt här ske överallt? Hur gör ni med ilskan över ondskan? Själv brukar jag ropa till min Gud, och be om nåd och hjälp. Behöver ni också göra så när ni läser sånt som artikeln beskriver?

Mer även här: Aftonbladet, SvD

Inte bara excentriska frikyrkopastorer...

Ofta anklagas frikyrkopastorer och evangelister för att vara manipulativa. Men manipulationen som verktyg inom kyrkan är inte något som är unikt för frikyrkan, givetvis.

Det är mänskligt att manipulera. Jag har manipulerat, du har manipulerat, alla har manipulerat - den som säger annorlunda ljuger eller saknar självkännedom.

Men inom ämbeten, i synnerhet när man sägs representera Gud, tycker jag att det är viktigt att alla hjälps åt för att hålla nere manipulationen till ett minimum. Som bloggare får man huvudet avbitet om man manipulerar för grovt, åtminstone om man inte censurerar kommentarerna. Som företagsledare blir man hatad av alla. Som präst eller pastor...ja, vad händer om man är präst eller pastor?

Nyligen fick en kvinna i Kristinehamn ett manipulativt brev från kyrkoherden när hon gick ut ur Svenska kyrkan. Han använde inte bara de klassiska du-ska-ha-dåligt-samvete-för-du-är-snål -argumentet, utan även andra tårdrypande knep. Kvinnans utträde ur församlingen skulle bli hela kyrkans undergång, var det underliggande budskapet i brevet. Om hon ångrade sig efter att ha läst brevet låg påpassligt en inträdesansökan bifogat i kuvertet.

Kyrkoherden ifråga, Stig Axelsson, försvarar sig med att brevet skickas till alla som utträder. Då undrar jag hur ärligt brevet är egentligen, när en mening i brevet lyder:

"Jag har verkligen varit i valet och kvalet om jag skulle ta kontakt med dig på telefon och fråga dig om det är någon speciell orsak som gör att du önskar lämna Svenska kyrkan."

Visst är det möjligt att känna så gällande varje enskild medlem som lämnar, om man är en god herde. Fast det rimmar dåligt med att skicka ut ett standardbrev med ovanstående formulering.

Orsaken till att vi slingrar oss trots att vi befinner oss i de heligas gemenskap, där det egentligen ska vara naturligt att bekänna synd, är för att vi är rädda för att bli dömda. Men dömer man verkligen särskilt hårt om någon visar uppriktig ånger för gångna misstag? Jag tror inte det. De av gångerna jag själv dummat mig och ångrat mig upplever jag att domen från omgivningen blir väldigt mild. Dom och nåd går hand i hand, åtminstone för den kristne.

Dagen, Nyhetskanalen

Viss oro

EFK står förhållandevis högt i kurs hos mig inom den etablerade kristenheten. Jag tror att en kristenhet som i det mesta har glömt bort när det var väckelse sist, och hur detta var, lätt hamnar i stagnation. Och lösningarna på stagnationen brukar sällan göra saken bättre, snarare sämre.

Därför är det med viss oro jag läser att Stefan Swärd ska lämna ordförandeposten för EFK:s styrelse nu till sommaren. Han har ändå för mig blivit lite av en hjälte när han brottats med somliga uttryck för kompromissande vägar bort ifrån stagnationen.

Jag hoppas verkligen att han får fortsatt stöd i bloggvärlden som en tyckare på tvärs så att säga, en som inte slickar på fingret, sätter det i vädret och ser åt vilket håll det blåser, för att därefter vända kappan. I bloggvärlden blev han också snabbt ett föredöme beträffande öppenhet (ingen censur) och kommunikation med sina läsare. Kanske var det delvis tack vare hans exempel som en annan känd pastor nyligen tog bort moderationen och förmodligen även censuren ifrån sin blogg. Mig har han också ibland givit en tankeställare när det gäller att försöka vara rak utan att för den sakens skull vara kantig - något jag övar på mycket.

Gud är inte beroende av någon enskild människa, men jag tror att EFK har en hel del gott kvar att hämta från Swärd. Låt oss hoppas att det får bli så även i fortsättningen.

Läs mer i Dagen

Bloggat: Stefan Swärd, Aletheia

Ulf Ekman slopar censuren?

Jag upptäckte just till min stora förvåning att min kommentar på Ulf Ekmans blogg slank igenom utan moderation.

Det vore oerhört bra och föredömligt om de slopat den tidigare hårda censuren av kommentarerna. Detta signalerar att man är redo för en mer seriös debatt. Tidigare har ju så mycket som tre bloggar startat separat från ulfekman.nu för att man ska kunna publicera de kommentarer de censurerat.

Hoppas innerligt att detta inte var ett tekniskt fel hos ulfekman.nu utan just en policyförändring!

Gravida och sjukpenning

Jag blir arg över att det ens ifrågasätts huruvida gravida ska ha rätt till sjukpenning.

Som skäl till nekande ifrån Försäkringskassans sida har angivits att graviditet inte är en sjukdom. Idioter.

Om Kalle 23 år otillåtet åker off pist i Sälen och bryter benet, är detta en sjukdom i så fall? Nä. Får har sjukskriva sig? Ja. Varför? Eftersom benet är av.

På samma sätt är det med gravida. Har de liksom Kalle försatt sig i situationen själva? Ja. Är detta relevant? Nej. Varför bör de få sjukpenning? För att de har så ont att de inte kan jobba, med besvär som bara drabbar vissa gravida.

Orsaken till att man försatts i ett fysiskt eller psykiskt tillstånd så att man inte kan jobba är inte någon grund för, och har aldrig varit någon grund för att neka sjukersättning. Skadan ska bedömas, inte orsaken till den.

Dessutom är jag övertygad om att om det var män som blev gravida och inte kvinnor, så skulle graviditet inte bara klassas som sjukdom utan dessutom, som min gravida kollega sa, betraktas som livshotande tillstånd.

Underbart att Försäkringskassan åkte på skadestånd för detta, och jag hoppas att de blir tvungna att betala skadestånd för alla som drabbats av liknande saker. Synd bara att en sån här sak inte kan lösas annat än genom domstolsutslag. Tyvärr verkar inte Försäkringskassan ha förstått grunden för deras felbedömning, och föreslår nu en graviditetsersättning istället för sjukersättning. De begriper inte att orsaken till smärtorna inte är relevant.

Kolla mer i Aftonbladet, Aftonbladet, HD, HD, Sydsvenskan, Expressen, Dagen, DN

Föga överraskande spenderar filderare mer pengar

Detta kanske kommer lite sent från min sida, men bloggen är i delvis paus just för tillfället då jag måste fokusera på annat i några veckor.

Något som inte förvånade åtminstone mig, är vad en engelsk opinionsundersökning nu visar: nämligen att fildelare spenderar mer pengar på att köpa musik än de som inte fildelar.

Analytikern Peter Bradwell menar att detta borde slå upp ögonen på musikbranschen. De jagar och kriminaliserar dem som är deras främsta kunder. Biter den hand som föder dem, skulle jag säga.

För musikbranschen kan i mångt och mycket jämföras med en blindgalen hund, som just handlar enligt ovanstående.

Nå, ivrig som jag är slår jag förstås på den maffialiknande branschen ifråga. Lite kritisk är jag förstås till definitiva slutsatser utifrån Demos undersökning. Har de normaliserat grupperna? För om man betänker att de intervjuade 18-50åringar, och det är rimligt att anta att 18-åringar både fildelar såväl som är större musikkonsumenter än 50-åringar, är det ju inte säkert att undersökningen bevisar särskilt mycket.

Den som vill titta själv kan ladda ner rapporten här. Den är idiotiskt nog i Microsoft Powerpoint-format, men jag tror du fixar det. Den verkar ordentligt gjord, och vad jag som hastigast kan se går det inte att dra slutsatsen att de ignorerat faktorer som t.ex vilka grupper som är mest köpstarka och inom vilken grupp illegal fildelning är oftast förekommande.

Läs mer här: IDG