Tolerans my ass

Prästen som förlorade sitt ämbete på grund av att han var notoriskt otrogen och dessutom ljög om att han var skild för den han hade sex med får tillbaka sitt ämbete. Detta rapporterar Dagen.

Prästen ser detta som en "seger för öppenhet och tolerans". My ass.

Om det är en seger för någonting, så är det en seger för dumheten, förutom givetvis en seger för hänsynslösheten emot sin omgivning.

En präst ska per definition vara ett föredöme och lära andra människor att följa Kristus. Det kan man inte göra om man beter sig på det sättet. Tvärt om lär man andra att skita blankt i allt vad kristendom heter. Och med det menar jag Jesu ledstjärna "Älska Gud av allt ditt hjärta, allt ditt förstånd, hela din själ - och din nästa som dig själv". Man älskar inte sin nästa som sig själv om man är otrogen, och desto mindre om man dessutom ljuger om saken för dem man knullar. Istället handlar det om att man rättfärdigar den djupaste egoism, motsatsen till vad Jesus lärde.

Detta är inte bara ett svek emot den kristna Kyrkan i stort, eller emot de som var med i den församling prästen tjänade i när han blev av med sin tjänst. Det är kanske främst ett svek emot den församling där prästen kommer få sin nya tjänst framöver. Eftersom prästen ifråga inte verkar ha begripit ens att han har gjort fel, och därmed inte har omvänt sig, kommer hans nya tjänst innebära att han utsätter en ny församling för vilseledande beteende och kanske till och med värre. På detta sätt gör domkapitlet i Luleå sig skyldiga, inte bara till delaktighet i prästens personliga synd, utan även till trolöshet emot dem de är satta att vaka över. En präst som gör på det sätt som denne präst gjort och som inte omvänder sig, ska aldrig få tillbaka sin tjänst. Den som omvänder sig bör få förtjäna nytt förtroende, och kanske långt efter omvändelsen återfå sin tjänst. Detta är normal kristen praxis, inte på grund av någon kadaverdisciplin, utan för att skydda de intet ont anande församlingsmedlemmarna.

Svenska kyrkan är ett skepp med slagsida, inte främst på grund av kanonkulehål i bogen, utan på grund av alla hål som man självmant och med omsorg borrat i botten på båten med den finaste och mest utsökta av borrar. Jag hoppas att de som är intresserade av vad kristendom handlar om och som befinner sig i Svenska Kyrkan, reagerar och säger att nog får vara nog.

Aktiva barn?

Världen Idag publicerade 20/2 -09 en intressant artikel som gjorde gällande att "karismatiska" församlingar har haft "stark tillväxt" de senaste åren. Som illustration till artikeln har man ett fotografi av Livets Ords podium där Ulf Ekman står och predikar.

Man har även en tabell som visar på en 32-procentig ökning av medlemsantalen i de "karismatiska" församlingar man valt ut att representeras i den egna statistiken, där man anger medlemsantal år 2004 respektive 2008:

Livets Ord, Uppsala - från 2200 medlemmar till 3300
Centrumkyrkan, Sundbyberg - från 600 till 705
Arken, Kungsängen - från 370 till 500 (år 2006)
Harvest Center, Märsta - från 350 till 500
United Öresundskyrkan, Malmö - från 250 till 400

Så långt så gott. Men den kritiske läsaren reagerar åtminstone på två saker. Dels på vilka församlingar man valt ut som representanter för de karismatiska kyrkornas "starka tillväxt", och dels på hur man nästan helt dolt det faktum att Livets Ord gått ifrån att tidigare exkludera barnen från statistiken, till att nu inkludera dem. Exakt hur många barn som finns på Livets Ord vet jag inte. Men deras grundskola har ca 700 elever där 90-95% är barn till föräldrar som är medlemmar i Livets Ord. Grundskolan representerar ca 60-65% av antalet barn med normal demografi, vilket leder till gissningen att antalet barn är 1050 om man inte räknar med gymnasieeleverna. Med andra ord rör det sig alltså sannolikt inte om någon tillväxt alls hos Livets Ord (eller om en ytterst marginell sådan), utan bara om att man bytt sättet att betrakta barnen i församlingen och därmed också naturligt räknar in dem i församlingsantalet.

Problemet här är alltså inte att Livets Ord bytt synsätt gällande barnen. Jag tycker personligen inte att barn ska räknas med i medlemsmatrikeln, men det är verkligen helt upp till Livets Ord att ha en annan åsikt, en åsikt som jag kan respektera även om jag inte håller med. Problemet är istället att Världen Idag vet om detta - dvs att Livets Ord inte förändrats i antal anhängare - och redovisar det på ett otydligt sätt. Artikelförfattaren Torbjörn Aronson är medlem i Livets Ord, och har skrivit att Livets Ord sedan 2006 tillämpar ett mer "inklusivt" medlemskap som innebär att barn som är "aktiva i församlingens verksamheter" räknas med i statistiken. Vad som åsyftas med den formuleringen tåls att fundera över. I praktiken gissar jag att det innebär att de barn som inte aktivt väljer att ej räknas som medlemmar kommer att räknas som medlemmar. Det vill säga, inga barn kommer räknas bort ifrån statistiken, eftersom sådant i princip inte händer på Livets Ord. Och då undrar man vad Världen Idags syfte var med att plocka ut Livets Ord som representant för sin egen version av statistik - om inte för att fiktivt krydda statistiken.

Den genomsnittliga ökningen, om man bortser ifrån Livets Ords fiktiva tillväxt, är inte 32% utan 14% i det urval som Världen Idag valt. Urvalet i sig är naturligtvis inte representativt på något minsta sätt, men diskussionen om hur man gör ett urval är en större och mer komplicerad fråga, så jag nöjer mig med att fokusera på de siffror de använt inom detta urval. Detta förutsatt att det inte föreligger andra dolda fel i statistiken som jag inte upptäckt. Jag undersökte bara det fel jag redan kände till innan jag läste artikeln. Det är inte säkert att de övriga listade ökningarna i Världen Idags tabell tål någon närmare granskning de heller.

Skäms, Världen Idag!

Protestantism, politik och kyrkans roll

Tidningen Dagen publicerade idag en artikeln "Protestantisk självkänsla" av S-E Daniel Nilsson, som handlar om de protestantiska rötterna, och den protestantiska självkänslan. Ni finner den HÄR. Artikeln som följer här nedanför min ingress är uppföljaren till den artikeln, vars innehåll behandlar en syn på kyrkan och de kristnas roll.

Läs gärna även två kommande artiklar på denna blogg av samma författare, som kommer att behandla Jesu moder Maria: s tveksamma roll inom vissa kristna traditioner, samt moderna uttryck för villoläror som lägger grunden för religionssynkretism på denna bas. De kommer postas här inom några dagar.
---

Gästblogg: POLITIK KONTRA PROFETIOR

Självkänsla är av avgörande betydelse i dialoger som syftar till enhet av ett eller annat slag. Med själkänslans nyputsade glasögon blir alternativen i enhetssträvandena med katolikerna ur protestantisk synvinkel klarare. Man ser att antingen väljer man att hoppas på maktställning eller på att vara ett jordens salt. Man ser också att grundsynen på ändtidens profetior inverkar på de olika förhållningssätten.

Antingen man nu är protestant eller katolik är skillnaden ifråga om grundsyn vad gäller Bibelns profetior om tidens slut en av de viktigaste grundorsakerna till att man strävar efter olika sorters enhet. Somliga föreställer sig att Kristi fridsrike är ett andligt rike just nu i kyrkans tidsålder - mellan Jesu första ankomst och yttersta domen - alternativt ett kyrkans stora genombrott redan för återkomsten.

Ska Kristi kyrka eftersträva en ställning bland världens makter? Man hör ibland om hur kyrkliga och politiska ledare i katolska EU-länder hyser optimism om att kyrkan, och med ”kyrkan” menas då främst Katolska kyrkan, ska kunna få en stärkt plats inom EU.
För väckelseorienterade kristna låter sådana förhoppningar om kyrkan orealistiska och ganska underliga. Istället hoppas man gräsrotsväckelser, alltså ett helt annat slag av inflytande - ett saltets.

Katolska kyrkan har idag en pågående dialog med protestantiska samfund och rörelser. Motiven hos parterna är säkerligen skiftande. Men det kan inte vara en främmande tanke för någon, att man högst väsentligt kan stärka de kristnas inflytande inom EU och andra internationella maktcentra om katoliker samordnar sig med protestanter och, kanske i andra hand, med de ortodoxa. Det är dock inte bra om ledare inom Katolska kyrkan och andra kyrkor, som önskar sig en enhetens kyrka med vissa maktaspekter överraskar fotfolket med offentliggörandet av en utvecklad organisatorisk samordningsplan, det skulle splittra oss.

Att ens varna för ett sådant förlopp är säkert enligt många att måla ”hum-hum på väggen”. I Sverige ska man vara godtrogen, det är själva sjysthetens moraliska fundament hos oss. Så givetvis är det inget i den här vägen som Ulf Ekman antyder är på gång i sitt nyårstals 20:e minut! Och självklart måste det vara en missuppfattning att Toward Jerusalem Council II syftar till alla kristnas enande på katolska traditioners grundvalar! (Se vidare Dagen vecka 2 och 3, 2009 och de större kristna bloggarna under samma tid.)

EU och alla andra politiska enheter vill säkerligen av praktiska skäl helst bara ha en remissinstans och förhandlingspart i andliga frågor. Ur deras synvinkel kan samordningen gärna inkludera även de andra religionerna.

Redan nu har Katolska kyrkan ett större inflytande än vad vi kanske anar. Det är knappast någon slump att EU:s flagga är mariablå och visar de tolv stjärnorna i Uppenbarelseboken 12:1-5, se Wikipedia.org eller annat uppslagsverk, och att man så ofta i nyheterna ser att katolska kyrkan är aktiv i att vinna särbehandling i EU:s förhandlingar.

Det är en vanlig tolkning att kvinnan som omnämns i bibeltexten är just Maria eftersom ”hon födde ett barn, en son, som skall styra alla folk”. Men Bibelns texter tolkar varandra. Här syftar orden tydligt på Jesaja 66:7 som handlar om de yttersta tiderna:

”Innan Sion har känt födslovånda, föder hon barnet. Innan kval kommer över henne, har hon fött ett gossebarn. Vem har hört om något sådant, vem har sett något liknande? Kan ett land komma till liv på en enda dag, eller ett folk födas på en enda gång, eftersom Sion föder sina barn redan när födslovåndan börjar?”

Bibeln talar ofta om att det finns en trogen ”rest”, en ”kvarleva”, som står fast när alla andra avfaller, ett folk som ska, likt kvinnans son, ”styra alla folk med järnspira”, Upp 12:5, alltså det folk som rycks upp vid Jesu återkomst.

När Jesus kommer ska han upprätta den ordning på jorden som han hade tänkt sig. Han ska triumfera och visa alla folk, dem som kroppsligen överlever domarna och får leva i fridsriket, att det är i lydnad under honom som folk och individer får uppleva liv, ljus och en god framtid.

Visst ska Herren komma åter till en brud ”utan fläck och skrynka”, som manifesterar Guds Andes fullhet och makt, en triumferande kyrka, men kanske bara en trogen liten skara, för det kan Herren ha bestämt som tillräckligt för att fullfölja sin plan. Om tio i Sodom hade varit rättfärdiga hade staden kunnat räddas. Om en liten kyrka från alla folk finns när han kommer kan världen räddas.

Är kanske en av de viktigaste faktorerna i de protestantiska kyrkorna i Europas underliga och nyväckta intresse för att samordna sig med Katolska kyrkan, att man just börjat tro att kyrkan är ödesbestämd till en glansfull och erkänd position före Jesu återkomst? Men är det jungfrun eller skökan som i profetian klär den rollen?

Men kan det vara så farligt att hjälpa Jesus lite genom att organisera fram en enhetens härliga kyrka?

S-E Daniel Nilsson

Läs gärna även Linda Berglings debattartikel om enhet

Allt är inte vad det ser ut att vara

När man läser att Google "bannlyser ordet Netbook" på grund av att ordet är varumärkesskyddat, kan man lätt tänka att Google verkar ha en strikt hederskodex som de förtjänar beröm för (nej, detta är inte en bloggpost om teknik, utom om något annat).

Men vet man att Google samtidigt kämpar för att få juridiskt skydd för ordet "att googla" och därmed förbjuda andra sajter att kalla webbsökning från t.ex Microsofts sida http://live.com för "googling" - hamnar Googles skydd av ordet "netbook" i ett annat ljus.

Allt är inte vad det verkar vara. De flesta välorganiserade sammanhang har flerbottnade skäl till vad de säger eller gör. Även de sammanhang man inte önskar hellre än att man kunde tänka endast gott om. Tyvärr. Kristuslik transparens är inte inne, och kommer förmodligen aldrig att bli inne, vare sig i företagsvärlden eller någon annanstans.

Måste det vara så att Google har cyniska motiv bakom sitt agerande? Nej. Måste det vara så att tomten inte finns? Nej. Man kan aldrig veta...

Kompetens är manligt, helt enkelt

Journalisten Carl-Henric Jaktlund har uppmärksammat att man på Livets Ord knappt har några kvinnliga förkunnare.

Ulf Ekman försvarar sig med orden "vi vägrar könskvotera, helt enkelt". Fantastiskt. Kompetens ska gå före könstillhörighet. Ja, det tycker jag är en bra inställning av Ulf Ekman, för sådan är även svensk kvoteringslagstiftning. Man får INTE anställa någon i Sverige pga könstillhörighet, om det finns en bättre kvalificerad person av motsatt kön. Den principen som vi har i vår jämställdhetslag tycker jag är lämplig som allmän princip. Självklart ska kompetens ha företräde.

Men låt oss då som hastigast granska vad Ulfs ord om könskvotering innebär; de innebär att han menar att det knappast finns någon kompetent kvinna på hela Livets Ord, åtminstone beträffande tjänster som rör förkunnelse eller herdeskap. Jag undrar om kvinnorna på Livets Ord känner till denna åsikt från deras ledare.

Enligt Jaktlund säger Ulf att det inte ligger teologiska skäl bakom bristen på kvinnor på dessa poster. Det är glädjande att höra, om det stämmer. När Ulf samtalade med en av de få kvinnliga trosrörelsepastorerna på 90-talet, sa han enligt henne: "vi tror inte på kvinnliga pastorer. Det finns inte någon grund för sådant i skriften, och inte i kyrkohistorien heller för den delen". Men det är ju underbart om denna ståndpunkt förändrats.

Bäste Ulf Ekman: Om man säger att det inte finns teologiska skäl till att en församling på 3000 medlemmar nästan helt saknar kvinnliga förkunnare och pastorer, och i andra andetaget säger att man "vägrar könskvotera" som ett försvar emot dem som kritiserar denna manliga dominans, så lämnar man kvar ett implicit påstående: det saknas kompetenta kvinnor på Livets Ord.

Och det är ett påstående jag inte kan tro på. Bullshit. Klart det finns kompetenta kvinnor på Livets Ord. Dock är det ett välkänt faktum inom forskningen, att män på maktpositioner (som tillsätter nya personer på liknande poster de själva har) oftast blandar ihop manlighet med kompetens. När de letar efter någon som är kompetent, så letar de efter någon som har samma egenskaper som de själva eller som deras kompisar eller kollegor har. Deras kompisar och kollegor är, liksom de själva, män. Vad de letar efter när de söker efter en kompetent person, är en annan man, eller en kvinna som lärt sig att perfekt simulera klassiskt manligt beteende. De sistnämnda är sällsynta.

Det är också klassiskt att lägre ledarskapsnivåer brukar göras tillgängliga för kvinnor i "rättvisans namn", eller bara som alibi för att det ska se rättvist ut. På Livets Ord finns många kvinnliga cellgruppsledare. När får vi se kvinnliga distriktspastorer, assisterande pastorer och pastorer i denna stora församling?

Dagen (1,2,3)