Gästblogg II - Kärnfulla frågor till Ulf av S-E Daniel

"Många är det som har åsikter om pastor Ulf Ekman och det han gör. En person som under åren kunnat iaktta både skeenden och strategier är U.E :s svåger S-E Daniel Nilsson. Han har idag bemött U.E :s genmäle på den första artikeln och spetsar till frågorna ytterligare, då U.E :s svar ju enligt många snarast lade djupare grund för nya frågor, än det gav trygga eller entydiga svar.

Artikeln publiceras inte bara i Dagen, utan även här som gästblogg, samt på ytterligare två bloggar (1,2). Orsaken till att artikeln kommer ett antal timmar senare här än i Dagen, är för att det är Dagen som är huvudmedia för S-E Daniel Nilssons debattartiklar.

Gästblogg av S-E Daniel: Förklara för oss, Ulf

Per Beskow (PB), katolik och docent i religionshistoria, skrev i Dagen den 13/1 en mycket läsvärd artikel som svar på min egen den 8/1. Han säger inledningsvis att mitt inlägg ”är klokt och välbalanserat och en bra utgångspunkt för en diskussion om” ekumenik med katolikerna. Så jag dristar mig att ytterligare peka på sådant som Ulf Ekman (UE) inte riktigt svarade på i sin artikel den 14/1 och som är ytterst förvirrande. Det finns sådant som, dementier till trots, tyder på att han är inblandad i det han förnekar, ekumeniska diskussioner på det organisatoriska planet, inte endast i ”den djupare enhet och större kärlek” som kännetecknar gemenskapsekumeniken eller den mellanform som pingströrelsen är inbegripen i.

Ett exempel: Det finns en sammanslutning kallad ”Towards Jerusalem Counsil II” (TJCII), säte i Wien, som strävar efter kristen enhet och till att innefatta de judiska kristna i enandet. Man hittar lätt deras nyhetsbrev på nätet (1, 2). Av tidigare sidor där framgår det tydligt och öppet att UE är aktiv i sammanhanget. Det ser alltså ut som att detta är en del av hans enhetsstävanden med bl.a Katolska kyrkan. Innehållet i dessa nätsidor är knappast anmärkningsvärt, men kontrasten desto större mot vad den norska nättidningen Mens vi venter nr 40 och deras judekristna vänner i Sverige skriver om ett av TJCII:s möten i Wien, nämligen att sammanslutningen syftar till enhet på Katolska kyrkans grund. De refererar delar av den katolske prästen Peter Hockens (styrelsemedlem i TJCII och talare på Livets Ord) tal; jag översätter från norskan:

”Towards Jerusalem Council II:s stora uppgift, preciserades det, är att bryta ned alla hinder för alla troende /…/ för att kunna acceptera den av Gud inspirerade liturgiska traditionen och den heliga Eukaristin, som är själva kännetecknet på och beviset för kyrkans organiska enhet. Han säger också att den historiska succession (kyrkans gudomliga auktoritet, som menas följa på att påvarna har följt varandra från aposteln Petrus ända till i dag) är ett samlande fundament för alla som har kommit till tro på Jesus.”

Vidare säger Mens vi venter i samma artikel:

”Ett mejl från en messiansk-judisk församling i Sverige säger om den här saken, /…/ att Ulf Ekman, ledare för Livets Ord:s församling i Sverige, är en central aktör i detta projekt. Ekman var också med på nämnda samling i Wien.”
Talet om Katolska kyrkan som enhetsgrund säger mig att det här är fråga om organisatorisk enhet, inte endast gemenskapsekumenik, samt att UE i högsta grad tycks vara involverad i detta.

Talet om Katolska kyrkan som enhetsgrund säger mig att det här är fråga om organisatorisk enhet, inte endast gemenskapsekumenik, samt att UE i högsta grad tycks vara involverad i detta.

Ett andra exempel: Ordvalet i UE:s nyårstal, närmare bestämt i minut 20 av talet tyder klart på att han hade organisatorisk ekumenik i åtanke. Jag kursiverar de ord som inte ens med stor fantasi kan tänkas syfta på gemenskapsekumenik:

”Pingstdagen var en fullstädig överraskning för djävulen. På samma sätt finns det liknande tillfällen som blir fullständiga överraskningar. Och nu ska vi ju inte avslöja det, men jag kan ändå säga så mycket som att det blir en chockeffekt i den Helige Ande och ett kackalorum utan like. 80-talet kommer att vara som en liten bris jämfört med det kackalorum som kommer en bit framåt om de här bitarna kommer samman, och om den här koordinationen kan ske, om den här andliga mognaden kan inträffa /…/ Det kommer att ske, det kommer att ske /…/ det är en mobilisering’”

UE tycks här jämföra den härliga enheten med stormvindarna kring Livets Ord för tjugo år sedan. Det här behöver sannerligen förklaras.

Ett sista exempel: Vad är förklaringen till att UE på ett positivt sätt nämnt bl.a dessa två saker: enhet under påven och läror om Maria t.ex som ”evig jungfru”. Bortsett från frågan om de fundamentalt olika sätten hos protestanter och katoliker att över huvud taget tänka om kyrkan, som PB beskrev, hör ju just ämnena påven och Maria till dem som, om total enhet ska nås, ligger längst bort i framtiden eftersom de är så svåra - rimligtvis två eller tre generationer bort, om vi jobbar snabbt! Detta förutsätter dock ändå att UE har rätt i - men katoliken PB förnekar det egentligen! - att Katolska kyrkan inte är något av just ”ett monolitiskt och oföränderligt block”, som UE uttryckte saken. Det underliga och ologiska är alltså att man alls nämner dessa svåra frågor, om man inte just är fokuserad på ett slags organisatorisk enhet, en snabbare enhet än gemenskapsekumeniken och informationsutbytesekumeniken? I dagsläget har de ju endast en mycket splittrande effekt.

S-E Daniel Nilsson

Läs originalartikeln i Dagen

Övriga artiklar: 1, 2, 3, 4
Blogglänkar Polaritet rekommenderar i ämnet: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Min barndoms hjälte

Nej, det är inte Roger Martinez som är någon forna hjälte. Till skillnad från många andra kristna ungdomar som lyssnade på hårdrock, var jag aldrig någon fan av Vengeance Rising. Martinez, som är en av de mest hatiska i den sataniska black metal -världen, visar med all önskvärd tydlighet vad som händer om man till fullo låter bitterheten slå rot.

Däremot var Pastor Bob Beeman en hjälte för mig, och den ende som predikade begripliga ord från Gud under en tid då det kristna sammanhang min familj var med i fördömde all form av kristen hårdare rock. Den var ifrån djävulen, sades det - men på grund av denne underbare pastor hjälptes jag att vederlägga den lögnen och behålla min tro på Jesus.

Döm om min förvåning när jag långt senare, som vakt på ett kristet rockevenemang på Vineyard i Stockholm, får chansen att möta och prata med min barndoms idol!

Det som fascinerade mig under kommande möten med honom, var hur han på ett så fantastiskt självuppoffrande vis, ständigt strävar efter att visa sin nästa kärlek. Många, mig inklusive, kan vittna om att de fått en stark upplevelse av Guds genomgripande kärlek enbart av att ta denne pastor i hand. Allt han predikar och står för verkar utstråla kärlek - ett bra föredöme för oss andra som ibland istället använder retorik som medel för våra kristna mål.

Det som dock gjorde starkast intryck på mig var när han några år senare helt osannolikt besökte min bönegrupp, och där vi i gruppen ömsesidigt betjänade varandra i bön. Jag kom på mig själv med att tänka "men denne store pastor har väl ingenting att hämta hos någon som mig?". Men det är just det som är poängen - i Kristi kropp har var lem något att bidra med, och detta är inte bara ord, utan något som en känd förkunnare faktiskt kan tro på själv och praktisera. Jag tror upprättelsen i den insikten som jag då fick kommer påverka mig resten av mitt liv.

En man som Bob har lärt sig att leva som han lär. Fyra gånger har han fått sitt hem länsat, men han vägrar ändå att upphöra med att låta nyomvända knarkare få bo i hans hem, och många av dem blir senare inte bara fria ifrån drogerna, utan även själva ledare i Guds rike. Gud välsigne Bob Beeman!

Läs mer i Dagen

Tror du på min farbror - Ulf Ekman?

Kära läsare,
Ni som följt debatten kring Ulf Ekmans ekumeniska strävanden har förstås väntat på att Ulf skulle försvara sig emot S-E Daniel Nilssons debattartikel (oklippt version här) i Dagen (1, 2), såväl som emot mina och andra bloggares artiklar (t.ex de du finner på http://www.glandberger.net och http://jdfk-kefas.blogspot.com).

Ni som frågar er hur Ulf förhåller sig till fakta, läs gärna denna artikel som berörde mig på ett personligt plan.

Den fråga som ni måste ställa er, är om det Ulf påstår idag verkligen kan stämma. Gå igenom de bloggar som på ett seriöst sätt gått igenom Ulf Ekmans förehavanden. Tänk sedan efter ordentligt om dessa lätt verifierbara fakta (som bloggarna lägger fram) kan vara sanna samtidigt som det Ulf Ekman säger stämmer.

Om man har en god anledning att lita på det Ulf säger, kanske Ulfs ord kan verka lugnande trots diskrepanser. Med risk för att använda för mycket pekpinnar vill jag säga: se noga till att allt du har inte är en tro på Ulf eller det han säger, utan att du låter alla framlagda fakta få avgöra vad du tänker i frågan. Det är mitt råd, spontant, såhär emellan artiklar. Jag återkommer förstås i ämnet snart.

varma hälsningar,
John

Visa bröder ett omaka par?

Våg av välsignelse över Livets Ord
Som jag sa i ett mejl till en känd pastor, tror jag att Gud vill sända en ny våg av välsignelse över Livets Ord. Jag har lovat honom att inte publicera något vi skrivit till varandra, här på min blogg, men jag vill ändå plocka ut några godbitar i sin essens. Det jag skrev påminner väldigt mycket om det Ulf Ekman säger 2 minuter in i den här videon. Jag skrev vidare, sammanfattningsvis:
Jag tror att denna våg är profetisk, och kommer komma över även dem i församlingen som inte själva förväntat det. Som jag skrev i mejlet, så ville Gud ge denna välsignelse redan under 80-talet, men den stoppades av villoläror genom paret Whaleys och deras lärjungar (inte ANKLAGELSER om villoläror, som någon sa i sitt nyårstal). Jag skrev vidare att Gud ville ge Livets Ord en andra chans, men att samma kontrollentitet som stoppade välsignelsen förra gången, kommer att försöka göra detta igen, snart, och med kraft. Detta skrev jag under slutet av sommaren, i samband med att jag deltog i Livets Ords Europakonferens. Vad har hänt sedan dess, förutom att någon vis broder verkar ha skrivit eller sagt nästan helt identiska saker som jag skrev, bortsett ifrån att denne "vise broder" enligt Ulf Ekman verkar ha lagt en merpart av fiaskot på kritikerna, istället för dem som kritikerna kritiserade?

Vad kännetecknade, rent andligt, det som skedde i Livets Ord på slutet av 80-talet? Vad kännetecknar, rent andligt, vad som sker idag? Och nu talar jag både om det Gud vill göra, och vad vår fiende vill göra.

Ställ rätt frågor - både till din församling, men också - och detta är viktigt - förutsättningslöst till Gud själv. Jag lovar dig att du kan höra svaren komma om du frågar tillräckligt enträget.

Fråga Gud/dig/din församling om det är som Ulf verkar anse (och som synes även den "vise brodern") - att villolärorna som Whaleys stod för och som nästan förstörde Livets Ord - var ett större hinder för Guds välsignelse än de som kritiserade dessa villoläror. Det är en bra fråga att ställa, oavsett vad man anser innan man ställer frågan. Om nu själva anklagelserna enligt Ulf var själva problemet - betyder då detta att han inte ansåg att Whaleys for med villoläror? Är han i så fall inte rätt ensam om att tycka så på Livets Ord? För du tycker väl inte så?

Läs mer i Dagen

Svar till Remi Høidahl, assisterande pastor på Livets Ord

Remi Høidahl, assisterande pastor på Livets Ord, målar på sin blogg upp en bild av Livets Ords kritiker som jag inte känner igen.

"Men samtidigt som den helige Ande verkar fram enhet i Skandinavien och ut över hela världen, finns det tyvärr bakåtsträvare som på grund av sin egen fruktan, sina fördomar och okunskap sprider rykten eller kokar ihop alla möjliga konspirationsteorier. Dessa människor tror sig veta alla möjliga saker om till exempel Livets Ord och Ulf Ekmans "dolda" agendas. Om det inte hade varit så fruktansvärd tragiskt kunde man ha gett dem diplom för stor fantasirikedom"

Eftersom jag sannolikt är en av de kritiker han syftar på, Liksom Ulf Ekman (1,2) syftade på i sin nyårsvaka, känner jag att det kan vara värt en kommentar. Debatten har blossat upp sedan S-E Daniel Nilsson fick sin debattartikel publicerad i Dagen. De kortade ner den något pga formatet, men den oklippta versionen finns publicerad här, här och här.

Historisk bakgrund
Under tiden för Jane och Sam Whaley - ni vet, de med det passande efternamnet (demonskrik, spyhinkar för demoner etc.) - var såvitt jag förstått, de underlydande ledarna INTE informerade eller införstådda med nästa steg i processen förrän just precis när den skulle implementeras. Hade det varit idag som Whaleys härjade så hade distriktspastorerna/assisterande pastorerna inte haft en aning om vilka planer som fanns för framtiden, samt vad nästa steg var.

Nya vindkast, samma segel?
Vad är det som får assisterande pastor Remi Høidahl att tro sig veta att det är annorlunda denna gång? Bara för att läran gjort ett nytt kast i seglen betyder inte att bakomliggande strukturer förändrats (även om jag in i det längsta försökt hävda att så skett - men fått mothugg ifrån Ulf Ekman när jag sagt detta). Det vet faktiskt pastor Remi inte någonting om, även om han förstås som assisterande pastor borde kunna förvänta sig att göra det (sorry, Remi).

Radikal förändring, eller hade Ulf Ekman rätt om motsatsen?
Det jag säger kanske låter hårt, och min mening är inte att vara taskig emot Remi. Jag vill bara på ett så tydligt sätt som möjligt klargöra att han själv sitter i samma sits som han menar att kritikerna med fantasi, värd diplom, sitter i. Det är bara det att kritikerna kanske haft incitament att gräva fram information som Remi litar på att han får ändå, i egenskap av assisterande pastor. Om inte Livets Ord förändrats radikalt, och inte bara "mognat, breddats, och fördjupats" som Ulf Ekman envist sa när jag på min blogg hävdade att Livets Ord förändrats radikalt till det bättre - så får Remi det inte.

Vem har rätt?
Jag hoppas slutligen att det som Remi verkar anta, och det som jag i ett halvår påstått - nämligen att Livets Ord förändrats radikalt och inte längre begår de övergrepp de gjorde sig kända för under slutet på 80-talet och början på 90-talet - stämmer. I så fall innebär det att Ulf Ekmans beskrivning av verkligheten, där han säger att en sådan förändring inte skett (det har han upprepat både i tidningar och på sin blogg), är den version som inte stämmer. Men vem vet egentligen mest om vad som försiggår på Livets Ord? Är det Remi? Är det jag? Eller är det kanske möjligen Ulf Ekman? Jag hoppades att Ulf Ekmans ord om breddning och fördjupning snarare än förändring bara var retorik ifrån hans sida för att slippa erkänna alla de hemska övergrepp och ödelagda liv som gick i Livets Ords spår framförallt under tiden då Jane Whaley härjade på Livets Ord. Nu kanske jag måste backa på den punkten. Med sorg, i så fall, för jag hoppades verkligen, verkligen - att Livets Ord hade förändrats, trots Ulf Ekmans ord i saken.

Vad kan göras?
Jag uppmanar församlingsmedlemmar till Livets Ord att både be för sitt ledarskap, såväl som ställa kritiska frågor gällande förändringen. Har Livets Ord förändrats? Varför säger i så fall Ulf Ekman att förändringen är marginell? Betyder det, om förändringen är marginell, att man inte tycker att man gjorde fel när man tidigare slängde ut och krossade församlingsmedlemmar som yttrade något emot partilinjen? Du som ställer dessa frågor tar en risk - om förändring nu som Ulf Ekman säger, inte skett - men det är en risk som på alla sätt och vis och under alla omständigheter, är värd att ta. För den enda viktiga lojalitet du har i denna fråga är till Jesus Kristus, han som är Ordet, och som bekräftar Ordet. Använd bibeln som mall när du ställer dessa frågor.

S-E Daniel Nilsson gästbloggar

Artikeln nedan är redan publicerad i Dagen, men publiceras även som gästblogg här på Polaritet. Den är mycket tänkvärd; S-E Daniel Nilsson har god inblick i det han skriver om i sin debattartikel.

Här följer den:


Normalperspektivet

Det är något mycket anmärkningsvärt som hänt när kristna ledare i Sverige på ett uttalat och målmedvetet sätt närmat sig Katolska kyrkan. Det motiverar i högsta grad både positiv och negativ uppmärksamhet i bloggar och tidningar.

Det började så vackert. Sten-Gunnar Hedin skrev sin bok om Jesus med katolske biskopen Anders Arborelius, Peter Halldorf uppmärksammade vad vi missat av ökenbrödernas vishet och Ulf Ekman skrev i Keryx om sådant vi kanske inte förstått om ortodoxa och katoliker. Och vi trodde alla att syftet var förståelse och närhet främst på det lokala planet, med bröder av kött och blod som vi tidigare varit främmande inför. Men allt fler undrar nu om detta var hela syftet. Detta har livligt kommit till uttryck i insändare och bloggar. I synnerhet förstärks denna undran då den sakliga kritik som finns på bloggarna knappast besvaras alls, tvärtom ibland behandlas med förtal och förakt.

Det som började så vackert har gått över i en ny fas som alla bör lägga märke till. När man börjar uttrycka sådant som att ”träda i gemenskap med biskopen av Rom”, dvs påven, anammar Maria-läror som ”evig jungfru” och aktualiserar apostolisk succession, som visserligen även betonas i luthersk tradition, men som nu nämns i samband till Katolska kyrkan, undrar många om Halldorf och Ekman försöker skapa något utöver reell gemenskapsekumenik. För sådan ekumenik behövs inget närmande av det slaget. Det är därför som många nu häpnar över att man går Katolska kyrkan till mötes på ett sätt som inte har ett dugg att göra med gemenskapsekumenik. Bakom det sagda tycks finnas en outtalad plan. Den observante kan inte annat än bli orolig för vart man syftar, och över att slutresultatet i praktiken kan bli splittring istället för enhet.

I synnerhet oroas man när man hör vad Ekman säger i sitt nyårstal. Minut 20 i talet säger han:

”Pingstdagen var en fullstädig överraskning för djävulen. På samma sätt finns det liknande tillfällen som blir fullständiga överraskningar. Och nu ska vi ju inte avslöja det, men jag kan ändå säga så mycket som att det blir en chockeffekt i den Helige Ande och ett kackalorum utan like. 80-talet kommer att vara som en liten bris jämfört med det kackalorum som kommer en bit framåt om de här bitarna kommer samman, och om den här koordinationen kan ske, om den här andliga mognaden kan inträffa /…/ Det kommer att ske, det kommer att ske /…/ det är en mobilisering”

Vad talar han om? Det är uppenbart för vem som helst att detta inte beskriver hur kristna rörelsers folk närmar sig varandra utan hur deras ledare för hemliga samtal. Jag har svårt att se hur tänkbara dementier kan ändra på detta intryck, som för övrigt stärks av annat i de två talen på Nyårsafton.

Än finns det tid att undvika den splittring som med nödvändighet kommer av tal som uppfattas som ett doktrinärt närmande till Katolska kyrkan. Än går det att i huvudsak fokusera på verklig ekumenik, den som sker bland gräsrötter på det lokala planet, och förklara att det sagda varit privata åsikter och inte tänkta som biskopslika uttalanden om vart hjorden ska fösas. Sker inte detta kommer söndring! Och det skulle bli ett allvarligt hinder för att en väckelse äntligen ska komma i Skandinavien. Splittring kommer nämligen att uppmärksammas av medier och icke-troende långt mer än något korporativt närmande någonsin kommer att göra. Vi har allt att vinna och mycket lite att förlora på att låta gamla tvistefrågor vila.

Många av oss var med på 70-talet då Kyrkornas Världsråd var optimistiskt och aktivt för ett närmande mellan samfund på det övre, ideologiska planet, och vi har i gott minne att detta strävande inte smittade av sig på det bibeltroende folket, och knappt på några gräsrötter över huvud taget, och att det ledde till splittring, inte enhet! Om något, ledde samfundsledarskapens initiativ i KV till den negativa effekten att skillnader kom i fokus istället för den enhet som många redan hade kring Jesus och korset. Man misslyckades alltså med enhetsprojektet.

Gräsrötterna var helt enkelt inte intresserade, och är det inte heller idag. De var engagerade i befrielseteologins och den karismatiska rörelsens gemenskaper och i evangelisation. Och många var det i det vanliga lokala församlingsarbetet, och de var nöjda med det. Det fanns en sund skepsis mot organisatorisk enhet. Och den sundheten finns kvar.

Vi vet att Katolska kyrkan inte backar, endast förklarar sig; de är bundna av sin tradition, som de inte kan bryta med utan att splittra kyrkan i tusen fraktioner. Jag talar inte om allmän konservatism, utan om att traditionen är del av själva deras teologi om vad kyrkan är. I den traditionen finns sådant som protestanter å sin sida inte kommer upphöra att anse vara delvis utombibliska. Påvens position, lärorna kring Maria, synen på vad kyrkan och prästämbetet är, detta är inget som Katolska kyrkan kan kompromissa om. Detta vet de nämnda ledarna. Det är i ljuset av det här som det i högsta grad är motiverat att börja undra. Vad är målet med att göra eftergifter gentemot en part som redan deklarerat sitt beslut att inte ändra sig?

Vi gräsrötter har knappast svängt med mer än kanske två grader i den hundraåttigraderssväng som vi hört förespråkas de senaste åren. Föreställer de sig att vi ändrat oss mer? I så fall har de gjort en grundlig missbedömning! Har västkustfromheten i Sverige, Smålands väckelseorientering eller norra Norrlands bibeltrohet, för att nu inte tala om flertalet av pingstvännerna påverkats? Ingen kan tro det! Halldorf och Ekman är inte ”dumma i huvudet”, så vad är det egentliga syftet om det inte är att i slutändan övertyga flertalet om att i praktiken acceptera katolska läror? En eventuell plan för ett korporativistiskt närmande kan mycket väl lyckas, men man kommer inte att ha väckelsefolket med sig.

Det är illavarslande för debattklimatet i den här frågan att Ulf Ekman på den just avslutade nyårskonferensen på webteve, de oklippta talen Nyårsaftons kväll, med stor vrede sa:

”demonerna har vrålat hela det här året för att vi går dit de inte vill att vi ska gå” och ”ingen demon i helvetet kommer att stoppa detta närmande”

Vilka meningsmotståndare är det som drivs av dessa demoner? Uppenbarligen syftar han på några få insändarskribenter och de få bloggare som kritiserat honom i den här frågan: Andreas Glandberger, John Nilsson och Michael G Helders. Och naturligtvis bloggen Aletheia. Är det så sanningssökande ska benämnas?

S-E Daniel Nilsson/Hopp Media

Läs även i Dagen

Läs även: http://glandberger.net och http://jdfk-kefas.blogspot.com/