Då har man varit och sett den upphausade filmen "2012" på premiären. Jag delar min flickväns Ulrikas omdöme: "den var sådär..."
Som ren actionrulle så får den en 5:a av 10 möjliga, men som film med tillhörande sensmoral får den en 2:a på samma skala. Glädjande var dock att SF Uppsala för ovanlighetens skull ställt in skärpan på filmen ordentligt, premiären till ära. Det är så trist när man betalat några hundralappar och man sitter i fem minuter tills man inser att det inte är glasögonen som är smutsiga.
I princip varje rejäl actionscen är inte bara lite, utan extremt omöjlig, så pass att filmen inte kan lura någon ens i fantasins värld om bäraren av fantasin är över 14 år. Tur att det var 11-årsgräns.
Appropå det förresten, 11-åringar var det gott om i biosalongen. Varför får sådana gå på bio utan sina föräldrar? Jag tycker det borde införas 15-årsgräns på samtliga rullar. När jag var 11 år var jag visserligen en ligist när jag trodde att mina föräldrar inte hade koll på vad jag gjorde, men jag var tyst i biosalongen. Vad är det som har gjort att det numera inte ens är självklart för vissa vuxna att hålla käft inne på bio?
Nu behöver man ju inte reagera så Sandahlskt som jag gjorde för knappt tio år sedan, när en grabb efter tillsägelser från flera i omgivningen om att avbryta samtalet fick frågan "vill du ha kvar mobilen?", ignorerade, och fick se den gå i bitar emot tegelväggen när jag till slut tröttnade på respektlösheten. Men jag förvånas över att inte fler reagerar.
Och så funderar jag också på, allt oftare, om jag håller på att bli en tjurig gubbe :)
fredagen den 13:e november 2009
Fredagsbio
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
11 kommentarer:
"Tjurig gubbe", nej det tror jag verkligen inte. Jag håller med dig om att man inte behöver reagera så Sandahlskt på saker man möter. Lite av den varan skulle dock kunna balansera upp vågskålen med alla svenska blåmesar, som visserligen är söta, men som inte är nyttiga för samhällsutvecklingen. Alla svenskar är inte blåmesar, men genen är starkt representerad, som det verkar. Jo, visst tycker man att odrägligt beteende kryper UPPÅT i åldrarna. Kan det ha med tidigare generationer av blåmesar att göra.
Töntigt att inte våga konfrontera, det har jag alltid tyckt. Och blivit arg på mig själv de gånger jag själv inte vågat. Om folket är "blåmesar" så behövs bara lite desperation lagt till detta, för att de ska låta sig ledas av vilket monster som helst.
Jo, så är det. Det krävs inte mycket för en sådan utveckling. Farligt när blåmesarna även blir politiker. Det har ju också visat sig vara så historiskt, då med ett högt spel, på det politiska planet. De politiska blåmesarna visade dessutom alldeles nyligen, att de flyger än. Inte söder ut, för de är inga flyttfåglar. De tog sig visst en tur öster ut istället...Självbevarelsedrift och handlingskraft är gåvor. Det är inte självklart att dessa brukas.
Vaike Nilsson
Det är synd att gå på bio vet du väl ;)
Nädu, det var det nog länge sedan fel-letarna ansåg. Däremot är det fortfarande förvånansvärt många som förfasar sig över svordomar, trots att de inte nämns i explicit negativ dager någonstans i bibeln.
Det står på många ställen - en kompis radade upp 70 stycken för att försöka motbevisa mig - att man inte ska "svära". Men det talas alltså om, på samtliga ställen i bibeln som använder det ordet, om att man inte ska svära falskt (gå in i ett avtal eller en ed som man sedan bryter), något som inte har något alls med svordomar att göra. Antingen explicit, eller implicit där det bara står att vi inte ska svära (gå i ed) där det är implicit att en människa inte någonsin råder över de omständigheter som avgör om man kan hålla eden eller inte.
Syndakatalogerna förändras men förblir desamma. I bibeln talas det dock om att vi alla är bedrövliga syndare som är i ständigt behov av Guds nåd genom tron på Jesus Kristus, där inget vi gör eller inte gör kan påverka vår ställning inför Gud.
Hmm... jag tillhör helhjärtat också dem som inte gillar svordomar. Det låter så väldigt illa. Att världens människor gör så, är väl inte något att säga någonting om, men varför åkallar kristna, djävulen och hans anhang? Märkligt! Vi ska heller inte missbruka Guds namn, har Han sagt. Det gör många kristna dagligen. Beror dessa fenomen på ett kargt språk med ett tunt ordförråd? Undrar bara.
Synd är ytterst, att människan vänder sig bort från Gud och gör sig oberoende av Honom. Syndakataloger är enbart människors påfund för, att kunna peka finger åt någon annan och visa sig själv i en bättre dager, men vi sitter alla i samma båt. Vi är alla lika beroende av Guds nåd för varje dag. Kristi försoningsverk gäller alla människor, varje person vi möter på gatan. I Hans närhet, om vi vill, kan vi få lägga av smutsen vid Jesu fötter. Ingen människa klarar att hålla den ifrån sig. Förlåtelsen och Nåden gör hela skillnaden varje ny dag.
Vaike Nilsson
Jo jag har ju märkt detta. I min barndom var det ju näst intill otänkbart att en aktiv och bekämmamde kristen svor i social gemenskap.
Numera har det mesta ändrat sig från den tiden. I min ålder är det fortfgarande så att detta synsätt lever kvar i viss mån. Att svordomar inte tillför något positivt. Men så är det med många ord som används.
Vad tycker du om svordomar som Dra åt helvete ! Fan ta dig och motherfucker ?
Lite skillnad mot jävlar vilket mååål eller hur !
Det är samma andas barn, kort sagt, och det förstår du säkert.
Vaike Nilsson
Kul att se att någon annan har tänkt på det där med att svära inte har samma betydelse i bibeln som i vardagsspråket.
Jag blir lika upprörd varje gång jag ser en amerikansk rättegång på film, och vittnena svär vid bibeln. Tror man på den så svär man ju inte vid den.
För övrigt tycker jag att man ska använda ett ändamålsenligt språk och tänka på vad man säger. Att det mesta i världen är "jävligt" borde man väl egentligen kunna säga då hela världen är i den ondes våld. Men för att inte stöta sig med någon, kan det ju vara bra att undvika sådana ord även i rätt sammanhang.
Svordomar förfular språket, anser jag själv (högst subjektivt).
Att inte "missbruka Herren sin Guds namn" handlar i första (och kanske enda) hand om att inte profetera falskt, en god orsak att aldrig någonsin säga "så säger Herren". Det gäller även predikningar där man lägger ut bibeltexten på ett sätt som missrepresenterar Gud (Gud och Guds namn är oskiljaktiga). Ännu värre är det om man använder Gud eller Guds namn till att manipulera människor avsiktligt - då gör man något som åtminstone enligt Mose budtavlor är jämförbart med att mörda. Väl värt att tänka på, för alla som söker sig till att bli profeter eller predikanter. Eller bloggare.
Att säga "Jösses" eller liknande kanske i den mån den som säger det är helt medveten om innebörden begår en ytterlig lightversion av att missbruka Jesu namn. För mig är Gud en vän och jag använder bara Guds namn när jag pratar med Gud eller om Gud.
Svära - säga saker som "jäklar" eller "tusan" eller för den delen "fy sjutton" - alla ord som från början har samma mörka ursprung (djävulen, en nordisk motsvarighet till demonen Legion, samt ett gudaväsen man använde för att förbanna folk med - "fy" betyder "förbannat vare" på gammalnordiska). Dessa ord betyder inte mer än den innebörd man lägger i dem, som det är med alla ord. Ytterst få lägger nog den fulla innebörden i "fy sjutton" trots att den förbannelsen är mörkare än att säga "far åt helvete" åt någon. Detta illustrerar att detta är subjektivt, känslomässigt och inte alls objektivt syndigt enligt någon bibel i alla fall.
Men alla ord som uttrycker hat, frustration, egensinnig vrede eller liknande är förstås enligt bibeln saker som är skilda ifrån Guds rike. Vilka ord man exakt använder för att uttrycka detta är dock mindre avgörande. Det finns inte något bibelstöd för att bannlysa det som brukar kallas för "svordomar".
Det hjärtat är fullt av det talar munnen. det är ett ord från bibeln som har blivit
verkligt i mitt liv. Innan jag mötte Jesus och blev en kristen svor jag så mycket att mina ofrälsta kollegor reagerade och påpekade mitt ordföråd. jag försökte då att skärpa mig och försökte sluta svära. Det lyckades överhuvudtaget inte.
När jag sen 1992 mötte Jesus slutade jag att svära och förbanna helt automatiskt utan egen ansträngning. jag tror personligen att det berodde på att allt det mörker och hat som mitt hjärta var fyllt av fösvann. Jag har efter detta inte svurit med undantag för några tillfällen då jag varit på glid bort från Gud utan tid i bön och bibelläsning och jag samtidigt varit i en pressad situation.
Skicka en kommentar