För den som missat videointervjun som gjordes med Enevald Flåten, fram tills 2006 ledare för Levande Ord i Bergen, vill jag varmt rekommendera er att se den. Kommentarer till diskussion om videon sker dock på Andreas Glandbergers blogg, då det var hans fina journalistiska arbete och stora kärlek som fick till denna intervju. Se den - den är unik och föredömlig. En person söker upp sin forna fiende och möter honom med kärlek så att han kan få upprättelse, och säger dessutom efter mötet att han vill lära känna (bli vän) den person som tidigare skadat. Alla som kallar sig herdar i Sveriges församlingar - se intervjun, läs Andreas text, och lär. Jag stänger av diskussionsforumet för detta inlägg så att diskussionen kan ske där den bör, på Andreas blogg. Läs även gärna den stora artikeln i norska tidningen Vårt Land, som skriver om intervjun.
Intervju med Enevald Flåten from Andy on Vimeo.
Jag är inte förvånad över att Enevald Flåten blev avpoletterad på det sätt han blev.
Trosrörelsen, åtminstone som den var på den tiden jag var med, gjorde att alla var livrädda för att kritisera sina ledare eller röra vid Guds smorde. Sådant gör att kritik och agg trycks ner som i en tryckkokare.
Men när till slut tillräckligt många gaddat ihop sig i hemlighet och törs gå till anfall emot ledaren, så släpper trycket i tryckkokaren och alla fegisar som inte vågade kritisera innan, följer mobben och slår på den ledare de tidigare var rädd för. Om man dessutom kan misskreditera ledaren så mycket att man kan säga att han aldrig var smord eller tappat sin smörjelse, så är det inte längre ”Guds smorde” man rör vid (Benny Hinn-teologi om Gud smorde är det jag syftar på, som adapterats av personer som Ulf Ekman och andra ledare inom Trosrörelsen - att man skulle vara oberörbar som Guds smorde ledare). Och då är det fritt fram att korsfästa den som felat. För felat har Enevald Flåten gjort i mycket, det tycker jag framgår tydligt.
Jag begriper knappt inte hur man tänker om man befinner sig i den där fega mobben som inte vågar sticka ut hakan. Det är oerhört egoistiskt och kärlekslöst att inte kritisera när något måste kritiseras. Man gör sig till del av den synd som pågår nästan i samma grad som den som är ledare för synden. Att vara tyst när samvetet säger att man ska tala finns det inga ursäkter för. Någon gång har jag dock själv känt mig feg. I det läget måste man åtminstone gå till sin närmaste andliga förebild eller ledare, och be om hjälp med att framföra kritiken. Kritik är lika viktig som uppmuntran.
Var är herdarna? Jag vill inte göra en direkt koppling till det som skett i ovan beskrivning, men vi bör nog alla läsa Jeremia 7 och Hesekiel 13 och 14 igen.
Relaterat i Dagen
Läs även en bloggares kritik av Enevald Flåten
Läs även Michael Helders bloggpost om Ulf Ekmans bön om förlåtelse vid Oasmötet
Bergens TidendeDagenMagazinetKorsets SeierVårt LandVårt Land
Inlägg
