Är detta ett problem gemensamt för megakyrkor?

Jag läste nyligen i den stora norska kristna dagstidningen Vårt Land, att den forne pastorn Enevald Flåten möttes med kalla handen då han kom till Livets Ord i syfte att tala ut om tidigare oförrätter (för den som inte känner till historien bakom det hela, rekommenderar jag er att se intervjun med honom samt läsa länksamlingen i detta blogginlägg). Denna artikel tar upp situationen ifråga, men berör i huvudsak en problematik som ofta synts i megakyrkor och som kanske inte är isolerade till Levende Ord eller Europakonferensens arrangör.

Jag saxar här lite från Vårt Land, översatt till svenska:

----------
Vårt Land skriver en bakgrund. Situationen som händelsen utspelar sig vid är ett församlingsmöte där Enevald Flåten ska få veta vad som är fel på honom, och där de "opartiska" medlarna (Robert Ekh från Livets Ord i Uppsala och Åge Åleskær från Oslo Kristne Senter) agerar ledare:
Näsblod. Den tidigare Levende Ord-pastorn gör särskilt upp med en händelse där han stormade ut från församlingslokalen medan Robert Ekh och Åge Åleskær var på scenen. När Flåten var på väg ut, ropade Robert Ekh över hela salen: "Sådär gör en feg ledare!".


Enevald Flåten kommenterar: - Jag kom raka vägen från läkaren, och borde aldrig ha varit på det mötet. Jag hade ett blodtryck som var så högt att jag vaknade om nätterna med blodet forsande ur näsan på mig. Medan jag satt där och hörde på de hemska utbroderingarna, om att jag var en tyrann och en nazist, började det rinna och forsa blod, och jag måste ta min tröja och lägga den för min näsa. Olga ser att blodet flödar, tar mig i armen och säger: Jag vill inte att du ska dö här inne, jag vill få ut dig härifrån. Och medan jag går ut, hör jag i bakgrunden hur en av dessa rådgivare ropar.

Intervjuaren frågar: - Har du konfronterat dem med detta?

Enevald Flåten svarar: Nej, jag var i Uppsala för att träffa dem, men det passade (dem) inte. Men det var skönt att få vara där. Jag kände att jag var fri i hjärtat.
----------

Min undran är om detta är en problematik för megakyrkor i allmänhet, eller om det bara är ett lokalt problem (antingen inom Trosrörelsen, eller bara i Uppsala). Det är inte svårt att föreställa sig att en megakyrka skapar ledare som har stort ansvar med mycket lite tid för vanliga medlemmar i jämförelse med ledare i en liten kyrka. Detta kan vara ett effektivt sätt att styra en församling på, åtminstone tidseffektivt, men effektiviteten kan ge bakslag.

Ett exempel på när det kan ge bakslag är när något oplanerat sker som måste innefatta en av de viktiga ledarna. En herde har som bekant alltid tid för fåren, för att använda en liknelse. Men i en megakyrka som Livets Ord i Uppsala måste man boka tid ett halvår i förväg, om man till exempel ska göra upp en situation som de ovan beskrivna med Enevald Flåten. Ledarna har helt enkelt ett för pressat tidsschema där den tid de ger kommer som produkt ur ett maskineri snarare än som en beroende ingivelse från Gud. En ledare som Benny Hinn i USA har t.ex inte ens tid att bemöta kritik han fått när TV kommer och söker honom med gott varsel.

Om ett får behöver hjälp förväntas någon underställd den viktiga ledaren, kanske en själavårdspastor, ta sig an ärendet. Men det är naturligtvis inte någon lösning om den person som felat, eller som åtminstone är inblandad i konflikten, är den viktiga ledaren själv. Och då får man alltså vänta i omkring ett halvår, enligt den information jag fått ifrån en representant för Livets Ord. Dessutom gör tidspressen att mötet ofta inte kan ske på neutral mark, vilket är psykologiskt mycket viktigt i en konflikt, utan ofta då istället sker på ledarens kontor eller byggnad. Detta är inte alls önskvärt ur ett herdeperspektiv.

Det finns flera exempel på människor som efter att ha sårats av Livets Ord och tagit modet till sig för att konfrontera gångna händelser med den ledare det gäller, har mötts med oanträffbarhet eller en sekreterares ord om lång väntetid. Om personen inte gett sig utan ändå gått fram till ledaren det gäller efter ett möte, har samtalet blivit kort och ytligt. Undantag finns, men såvitt jag vet då inte från de allra högsta (och mest tidspressade) ledarna som Ulf Ekman, Robert Ekh och några till. Jag såg det själv hända när en av mina vänner för en tid sedan sökte upp sina tidigare ledare. Någon av de underlydande administrativa ledarna hade tid, medan de högsta ledarna inte hade tid eller lust att ta en laddad diskussion utan lång förberedelse eller möjligen mån av tid.

Man kan inte behandla människor på det sättet. Om man målar in sig i ett hörn så pass att man inte har tid att göra upp med fula saker man gjort emot folk när man var yngre och mindre förståndig, är det uppenbart att man måste omvärdera sin situation. En pastor har alltid tid, eller åtminstone nästan alltid tid, att på kort varsel göra upp med tidigare oförrätter. Det är en självklarhet efter den nytestamentliga etiken, och huvudfåran inom kristen pastoral tradition.

Uppenbart för er läsare är att enbart Enevald Flåtens version framkommer ovan (bortsett ifrån det Robert Ekh ropade, som är Vårt Lands egna påstående och förmodligen hade många vittnen). Därför uppmanar jag till läsning av länklistan på bloggposten i första stycket. Men då många drabbats av liknande saker kan man nog säga att det förmodligen har substans. Den fråga jag oavsett detta önskar att de av er som är med i en stor kyrka ställer er är: Har min pastor tid med mig i nöd och lust, eller bara i lust? Om svaret på frågan är minsta tveksamt, bör tanken leda vidare till ett ifrågasättande av en ledarmodell av spetsig pyramidkaraktär. En sådan modell var det som knäckte pastorn Enevald Flåten och bidrog till att han gjorde dumma och elaka saker.

Samma modell finns i många stora församlingar, t.ex den församling som arrangerar Europakonferensen i Uppsala. Den sistnämnda är ett exempel på något snyggt och proffsigt som en megakyrka kan åstadkomma. Kan en megakyrka fungera under en mer biblisk ledarmodell än som ofta är fallet? Hur fin Europakonferensen än är, Jonathan Bernis var t.ex suverän under onsdagskvällen, är fullt fungerande herdeskap i en församling alltid viktigare än möjligheten att skapa stora mötesplatser för kristna.

Vårt Land, Vårt Land, Bergens Tidene, DagenMagazinet

Om Europakonferensen: Dagen, Dagen