Dagens opinionsredaktör Thomas Österberg ställer frågan om var Amos-själarna finns, profeterna i våra församlingar.
Jag tror att profeter är en känslig sort. De tål inte ljumhet som kollektivt uttryck, och vill därför helst inte vara en del av en sådan församling. Det förklarar ett stort bortfall, skulle jag säga, om man betänker hur våra församlingar ser ut.
Men sen tror jag också att svaret skulle kunna vara så enkelt som detta: En normal svensk kristen församling, med dess ledarskap, känner inte igen en profet ens om den skulle hoppa upp och bita dem i arslet. Amos-själarna, som Österberg uttrycker det, fördrivs och hånas. De missförstås och mobbas. De trängs bort. Ur ett mänskligt perspektiv, utifrån vad jag med min erfarenhet sett, är profeter ofta tillhörande släktet "Jesu Kristi minsta".
Svaghet föraktas även i kristna församlingar. Folk väntar sig att en profet ska vara en stark ledargestalt.
Min fråga är då: Har dessa människor läst bibeln? Hur beskrivs profeterna där? Hur många av er, kära läsare, tror att en profet skulle kunna överleva i en genomsnittlig frikyrkoförsamling?
Titta hur folk har spottat efter personer som Bill Stenberg, nyligen bortgången. Han hade svagheter, ja, men Guds välbehag vilade över den mannen. Hur många fattade att han var en profet?
En profet är inte en stor och stark person som leder en stor församling. Jag skulle inte säga att det aldrig hänt (Wilkerson är t.ex exempel på en profetröst, skulle jag säga), men det är näst intill omöjligt per definition att så skulle kunna ske i större omfattning med tanke på uppgiftens karaktär. Leta efter profeterna på andra ställen än hittills, så ser ni dem.
måndagen den 23:e mars 2009
Profeter får stryk
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Här är jag helt enig med dig.
De personer jag har sätt med skarpast profetisk gåva har nästan alla varit till det yttre "inget att ha", nyomvända narkomaner, personer med stark asberger syndrom, andra är personer med olika svagheter i sin personlighet ex. inte så frimodig, inte så social, m.m.
Kring David Wilkerson, så tror jag inte han hade haft den möjlighet han har haft i Sverige. Vi talar om en man som åkte ifrån sin höggravida fru till en stad var det fanns många församlingar och pastorer. När han sen kom till den nya staden new-york predikade han på gater och torg, starka omvändelse predikningar. Något sådant skulle man inte tillåta i en svensk församling, och om någon skulle fått för sig att göra något liknande hade man satt stop på det eftersom man inte vill ha några "lösa kanoner"...och om nån ville lämna sin höggravida fru för att evangelisera i en stad hade man övertalat personen med ord som "du måste bli mer nyanserad, du kan inte vara så extrem! Du har hamnat i ett fel dike, du har fel på din Guds bild" osv osv osv...
Gud gav ju Wilkerson nåd och stor hjälp, men han använde människor till att ge den hjälpen. Jag tror inte någon i Sverige skulle ge David Wilkerson den hjälp han den gång fick, av den enkla orsak att han inte är son till någon välkänd frikyrko pastor.
Som jag ser det står 90% av frikyrkan emot allt det Gud önskar göra i detta land.
Sverige vill inte ha nån profet: http://jdfk-kefas.blogspot.com/2009/03/sverige-vill-inte-ha-profetisk-kyrka.html
Håller med att det finns för få profeter som vågar säga sin mening idag.
Dagen är som jag upplever det en, KD kunde vara en annan (även om KD ibland svikit och gett efter för opinionstrycket).
Profeterna har dock alltid varit illa sedda, varför det på ett sätt är
förståeligt att de tiger. Men ur en annan synpunkt kan jag inte
förstå det, eftersom förkunnarens ocjh profetens enda uppgift är
att framför Guds vilja, Guds ord.
Har alltid upplevt mig som en GT-profet som "måste" säga vad Gud
lagt på hjärtat, även om det svider i mig själv och man sällan får ett
gensvar.
Jag är församlingsledare i en stor församling men ingen kändis
som får särskilt stor uppmärksamhet när jag skriver. Många bryr
sig inte om vad okända skriver. Därför behövs de kända förkunnarna,
men även andra kända kristna, som har tillgång till de stora medierna.
Ett problem är att vi tror att kyrkan får framgång när människor tycker
om vad vi säger och gör. I själva verket har församlingen gått framåt
men också förföljts i alla tider när den sagt den obehagliga sanningen.
I det hatade budskapet ingår att Jesus Kristus är ENDA vägen.
Skicka en kommentar