Enhet?

Jag brukar försöka undvika att predika på min blogg, men nu gör jag ett undantag. Ni som är allergiska kan blunda nu om ni vill. Ni som blundar, och för all del även ni andra, kan med fördel läsa den här intressanta artikeln på en mycket bra blogg. Det går nästan inte att läsa svenska kristna tidningar utan att dagligen stöta på en artikel som berör ämnet "enhet". Här är ett av mina perspektiv:

Jag upprörs över att vissa delar av svensk kristenhet allt tydligare söker en enhet mellan kristna som bygger på institutioners och traditioners enhet. Ingen sådan enhet avses i bibeln när det talas om att kristna ska "vara ett".

Det är en enorm skillnad mellan att en elit av kristna institutionsbasar kommer överens om att samlas under samma paraply, och på att kristna som individer ledda av samma Gud enas i sin gemensamma kärlek till Gud. Detta är alltså två helt olika saker, och den förstnämnda är ingenting annat än vad bibeln kallar för en världslig ordning.

Man väljer den förstnämnda vägen, den med institutionerna, när ens tro inte räcker. När man har slutat tro att Gud kan ena sitt folk och bygga upp en kyrka som bygger på bibelns principer utan människans hjälp - då börjar man arbeta efter världens mönster, och samlas till diskussioner och kompromisser.

Ett vanligt grepp för att åstadkomma denna form av enhet är att skrämmas. Om man hänvisar till en auktoritets legitimitet och hävdar att de som inte erkänner denna auktoritet har ställt sig utanför Guds ordning - så gör man sig till talesperson för Gud själv och bär ansvaret för konsekvenserna som kommer om man skulle ha råkat ta miste. Jag förstår inte hur någon äkta kristen törs göra detta - tror man på Gud, så förstår jag inte hur man kan vilja ta Guds plats.

Nu senast talas det mycket i vissa kretsar om den apostoliska successionen, som gör gällande att legitimt ledarskap för Guds församling överförts i obruten ordning sedan Jesu tid. I kombination med pratet om denna ordning, gör man gällande att de som inte accepterar denna ordning står i uppror emot Gud själv. Men i själva verket är det bristen på tro som gjort att man kräver giltighet hos ett system som fungerar om så Gud inte ens skulle existera. Ett system som bygger på makt och kontroll, med ett falskt skimmer av fromhet och gudsfruktan. Ett system som i forna tider förtryckt alla som inte böjt sig för det, och skulle gjort så än idag, vore det inte för dem som satte Guds röst högre än människors. De som reformerat och återskapat kyrkan med alla dess grenar.

Några vill samla alla dessa små grenar och binda ihop dem snyggt till en bunt ris. Jag tror inte att den som vill detta är Gud. Jag tror snarast att Guds modell är att alla små grenar vajar åt samma håll när vinden blåser, snarare än när en elit viftar med risbunten.

Jag är kristen och har trott sedan jag blev kristen för femton år sedan, att Gud önskar enhet mellan alla kristna som en förutsättning för att kyrkan ska nå framgång. Men vägen dit är inte att använda sig av mänskligt konstruerade institutioner, om så Guds namn falskeligen används som reklam för detta mänskliga system.

Du som längtar efter enhet - se upp så att du inte hamnar i risbunten, där möjligheten att svaja för vinden skurits av när grenen kapades från trädet - dvs Kristus.

Den kristna vandringen är inget soloprojekt. Alla kristna behöver resten av kyrkan. Alla som tar sin tro på allvar behöver ansvarighet inför andra kristna, liksom inför bibeln. Men det är inte meningen att den som bär ansvarigheten även ska vara en medlare mellan dig och Gud. Endast en person är medlare mellan Gud och människa, och det är Jesus Kristus. Ingen människa. Ingen kyrka. Ingen institution. Och definitivt ingen påve.

John på Cellgrupp

Jag var i måndags med om något jag sett fram emot under hela den föregående veckan - nämligen deltagandet i ett cellgruppsmöte. Cellgrupp är en slags gemenskaps -och bönegrupp som medlemmarna i Livets Ord tilldelats. Man har samlingar en gång i veckan, och träffas i hemmen.

Det var rätt trevligt att besöka min flickväns cellgrupp. God Janssons frestelse och julmust, och ovanpå det en fantastisk marängtårta var vad som serverades innan själva bönen satte igång.

Formatet är kanske inte riktigt vad jag är van vid från andra kyrkor, men till min glädje skilde sig formatet markant ifrån hur det var för många år sedan då mina föräldrar var medlemmar. Egentligen hade det nog kunnat vara en bönegrupp från vilken pingstkyrka som helst, om jag inte vetat att det var Livets Ord. Någon drog i och för sig igång någon hurtig låt från 80-talet som var lätt att samfundsbestämma, men jag gjorde mitt bästa för att stänga öronen då, så den kan jag ha överseende med. I övrigt en mycket behaglig och andlig atmosfär när vi slagit oss ner för att be. Och ett möte med flera genuint kärleksfulla människor.

Smått purken var jag dock när jag klev innanför dörren. Lätt haltande vägbeskrivning (jag har kört taxi när jag pluggade - taxichaufförer HATAR allt vad vägbeskrivningar heter) gjorde att vi körde några varv runt området. Innan jag tvingade min stackars flickvän att ringa nummerupplysningen, gjorde vi en pitstop hos en av ledarna för Livets Ord, som råkade bo i det hus jag plingade på först i pissregnet. Han kände tydligen igen mig. När hans fru frågade vem som var vid dörren svarade han "det är John". First name basis, liksom. Kändes lite märkligt, men rätt skoj. Om det är någon som heter John så är det den där killen med den irriterande bloggen, får man anta.