50 år...

När man i Sverige nu firar att det var 50 år sedan kvinnor blev tillåtna att vigas till präster i Svenska kyrkan, ett av de sista av könsdiskrimineringens bastioner i vårt land, behandlar man i USA den känsliga frågan på ett mindre lustigt sätt.

I Sverige är det bara några få samfund som inte har kvinnliga präster eller pastorer; Romerska katolska kyrkan, de ortodoxa samfunden, Lutherska bekännelsekyrkan, Bibeltrogna vänner, Luther-synoden, Livets Ord och Maranatha för att nämna de mest kända. Ibland dem är det bara Livets Ord som avstått ifrån att göra definitiva offentliga uttalanden, emedan praxis ändå talar sitt tydliga språk. Dessutom kan Kristi Församling nämnas som ett samfund som utestänger kvinnligt ledarskap, även om dessa oftast inte brukar betraktas som ett kristet samfund utan istället som en obskyr sekt.

Sverige har kommit långt när det gäller att se med nytt ljus på denna fråga, även om det varit en lång kamp som dessutom inte helt och hållet är avslutad. Livets Ord vinner mark genom sina ekumeniska initiativ, och man får verkligen hoppas att de låter sig påverkas på denna punkt, istället för att det blir tvärt om.


länkad från dagen.se

De flesta av oss vill inte ha en så kvinnoföraktande kyrka som exempelvis de amerikanska Sydbaptisterna. Det är viktigt att vi håller ögonen öppna nu och slår vakt om det vi vunnit. Annars kan vi få se sånt här hända även utanför de mest extrema kyrkorna: http://www.dagen.se

Det finns dock ljus i tunneln, även i USA. En viktig webbsida för att lösa upp fördomar kring kvinnligt ledarskap i kyrkan har USA som sin bas, även om organisationen som sådan är internationell. Sajten appelerar och vänder sig främst till evangelikala kristna. En kvinnlig amerikansk biskop ger också ett hopp om att det kan finnas ett ljus i slutet av även den amerikanska tunneln, men ger också farhågor om att det kan komma att ske mer i linje med politisk liberalism än i linje med missionsbefallningen.

Ungdom med uppgift (YWAM) har gjort mycket för kvinnornas sak i denna fråga, utan att för den sakens skull tumma på den kristna tron. En bok som utgivits av dem kan jag starkt rekommendera: Why not women?

Läs även mer i Dagen (1, 2)

Siewert, dags att tänka på refrängen...

Jag råkade ramla över den här artikeln av Siewert Öholm, och konstaterar att det nog är dags för denne förrförra mediasamhällets storhet att gå i pension. Mer sakligt bemötande av hans reflektioner den senaste tiden tycker jag är slöseri med tid, eftersom hans argument saknar både verklighetsförankring såväl som logiska argumentationsmål. Åtminstone för oss som befinner oss på denna sidan av millennieskiftet.

Men farbror Siewert kanske skulle ta och skaffa en egen blogg. Det skulle möjligen kunna tvinga fram relevans i saker ha vill säga.

Aletheia förändras - Andy startar eget

Jag vill idag beklaga att Andy - killen som stått för kärleken på Sveriges förmodligen största kristna blogg - idag tillkännager att han lämnar Aletheia, och startar en egen blogg.

Detta står idag att läsa på Aletheia:
"Från och med söndagen den 21/9 hittar ni Andy på http://glandberger.net
Vår förhoppning är att alla som lärt sig uppskatta Andys ofta genomtänkta bloggposter och andliga skärpa skall hitta dit. Samtidigt vill vi passa på att tacka Andy för en enormt spännande tid tillsammans."

Jag kommer flytta merparten av min uppmärksamhet till den nya bloggen (adressen ovan). Utan Andy befarar jag att Aletheia kommer genomgå en metamorfos åt fel håll. Trist, verkligen trist.

Men låt oss hoppas att bedrövelsen över detta kan överskuggas av glädjen från det som kommer stå att läsa och diskutera på den nya bloggen. Som ni ser länkar jag till den i min länklista, något jag aldrig gjorde med Aletheia.

The road to hell is paved with good intentions

...brukar man säga till människor som för fram nya, oprövade idéer.

Ny och oprövad kan man knappast kalla Kristdemokraternas älsklingsidé, vårdnadsbidraget. Men kanske var det så länge sedan någon prövade en liknande idé i ett modernt samhälle att dess effekt på jämställdhet och integration inte självklart anses förkastlig, ens av vissa som tycker att jämställdhet är bra.

Folkpartiet vill nu utreda vårdnadsbidragets effekter på såväl jämställdhet som integration. Inte för att man tror att man kommer finna några förvånande resultat, utan mer för att kunna använda det som konkret bevis i en politisk diskussion.

För det är nämligen en självklarhet att vårdnadsbidraget får en negativ effekt på jämställdhet och integration. Eftersom Sverige inte är lönemässigt jämställt stannar fler kvinnor hemma med barnen än män. Därtill läggs förstås den främsta orsaken till könsarbetsdelning, nämligen sådant som kan inräknas i definitionen för kultur. Dit hör könsidentitet, vanor, omgivningens förväntningar och andra sociala påverkansfaktorer.

Forskning inom området har (föga förvånande) visat att det krävs jämn könsfördelning inom det politiska systemet i ett land, för att lagar inte främst ska gynna det överrepresenterade könet (oftast män), och missgynna det underrepresenterade könet samt barnen. Kort sagt: en majoritet män i Riksdagen leder till en kvinno -och barnfientlig politik. Så har det alltid varit, och kommer förmodligen alltid att vara.

Om kvinnor inte kommer ut i arbetslivet, alternativt kommer ut senare i arbetslivet pga ansvaret för barnen, blir effekten just den att det blir mindre andel kvinnor inom det parlamentariska systemet. Det vill säga, det blir fler män och färre kvinnor inom politiken och de lagstiftande församlingarna.

Därför är vårdnadsbidraget ett hot emot demokratin. På kort sikt kan vårdnadsbidraget gynna de barn som får mer tid med sina föräldrar - jag hör inte till dem som tror att något barn mår bra av 50h per vecka i förskolan. Men på lång sikt kommer även barnen skadas, genom att en majoritet av män inom det politiska systemet brukar missgynna just barnen.

Det som vårdnadsbidraget kan riva ner på tio år kan ta mer än en generation att återuppbygga. Kvinnors delaktighet i det svenska politiska systemet kommer att i större utsträckning handla om att de röstar i valen, och mindre om att någon röstar på dem.

Skrota vårdnadsbidraget! Men gör gärna en undersökning om dess effekter först. Så vi slipper den här diskussionen nästa gång någon kommer på en liknande puckad idé. Se sedan över systemet och finn en mer könsneutral och hållbar modell för att ge barnen mer tid med sina föräldrar.

Läs mer i Dagen

Bra fråga

Carl-Henrik Jaktlund, min personliga favorit bland tidningen Dagens skribenter, ställer följande fråga: Varför tappar kyrkan tonåringarna?

Jag tror att det har flera grundläggande orsaker, och här är några av de flertal orsaker jag tror finns, nu hastigt (och kanske lite slarvigt) formulerade. Jag kopierar min webbkomentar på dagen.se och låter er ta del av de svar jag tror är mest väsentliga:

* Moraliserande kring sex är speciellt aktivt riktad emot tonåringarna under den period i livet då man funderar mest på och ikring ämnet sex och genomströmmas av sexuella känslor man inte förstår. Istället för att ge vägledning om relationer, satsar man ofta på att forcera ungdomar in i en avhållsamhetsfålla. En del ungdomsledare går till och med så långt att de tabubelägger onani, som ju inte ens omnämns i bibeln. Detta fungerar INTE i ett samhälle där sex inte längre är tabu. Talet om korset, och om att vandra med Jesus Kristus går inte hand i hand med att låsa upp ungdomarna vid en viss synd där de får känslan av att de måste vara helt klanderfria. Många ungdomar, inklusive mig själv när jag var yngre, känner då att de måste välja mellan kärleksrelationer eller Gud. Gissa vad många väljer? Och inte för att de dissar Gud, utan för att vi helt enkelt genom moraliserandet inte presenterat den Gud som kräver men samtidigt uppfyller allt i Kristus.

* Verksamhetskristendom, som bygger på ett 100 år gammalt föreningsideal fungerar inte i ett postmodernt samhälle. De mest postmoderna av oss alla är tonåringarna. De är relationsfokuserade, och accepterar inte att saker och ting görs för att de alltid har gjorts. De saknar sann gemenskap med Gud, och vill veta mer om hur man skapar relation med Gud. De är inte intresserade av kyrkokören eller att vid en fixerad tid varje fredag (varför helgen? Så otroligt dumt...) offra sin tid för att lyssna på någon som dessutom inte förmår att prata på ett sätt som de förstår om det de funderar på mest av allt - hur man skapar relationer med andra människor och med Gud. Istället försöker man göra lärjungar av tonåringar som ofta inte ens i hjärtat avgjort sig för Herren. Det är motsatsen till att locka.

Varför ber man?

De två barnvakterna som blev våldtagna av ett sambopar för en tid sedan, har enligt uppgifter råkat ut för utfrysning. Jag är inte förvånad. Detta är väldigt vanligt, dvs att man misstänkliggör offret i sexualbrottsfall. Människor som inte vet någonting alls om saken, t.ex barndomsvänner, bedyrar i fallet att den dömde våldtäktsmannen är inkapabel till våld. Andra idioter tycker att flickors i allmänhet låga sexdebutsålder eller det faktum att 13-åringar använder preventivmedel, är något slags skäl till att inte tro offren i ett sånt här fall. Man häpnar över hur folk kan tillåta sig själva att ha en så rutten människosyn.

Något måste göras emot den våg av skvaller som drabbar unga kvinnor när de våldtagits. Det faktum att vissa av dem kan ha varit mycket sexuellt aktiva, är på inget sätt relevant i ett fall där de våldtagits. Man bör betänka att de flesta som våldtas är ganska sexuellt aktiva, då de vanligaste våldtäktsmännen är kvinnans pojkvän, sambo eller make. I undantagsfall sker våldtäkt av någon som kvinnan inte känner, och det är dessa fall vi läser om i tidningen eller ser om på TV.

I en artikel anklagar Aftonbladet den lokala pastorn för att ha bidragit till utfrysningen av de våldtagna flickorna. Som skäl anger Aftonbladet att man bett för våldtäktsmannen, men också att man ska ha uppmanat flickornas föräldrar att inte blanda in polisen. Om det sistnämnda stämmer, dvs det där med att inte blanda in polisen, så tycker jag att de kan lägga ner sin kyrka, eller sparka ledningen om endast den är inblandad. Men däremot är det inte särskilt upprörande för en kristen att man bett för våldtäktsmannen. Det är faktiskt en kristen plikt att så göra.

Enligt kristen tro finns det frälsning för alla. Det inkluderar människor som gör så ofattbart hänsynslösa och ondskefulla saker som att förgripa sig på tonåringar. Jesus Kristus själv har enligt bibeln sagt att det inte är de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Och våldtäktsmän är, på sätt och vis, sjuka i sin sexualitet och kvinnosyn. Det är lika viktigt att be för sådana som att be för offren till övergreppen.

Däremot finns det förstås inget existensberättigande för församlingar som försöker tysta ner övergrepp av denna sort. Missionsförbundet försvarar sig i en artikel i Dagen, och hävdar där att man vanligen brukar be för både offer och förövare. Det tycker jag är bra. Dock svarar han inte på sakfrågan, om det skulle vara så att kyrkan försökt tysta ner övergreppen. Jag skulle önska tydlighet i svaren på den punkten, om de ska vara värda något.

De som gör som Aftonbladet påstår att den lokala församlingen gjort, gör sig själva delaktiga i våldtäkten, och det gäller även församlingsmedlemmar som med kunskap om detta inte gör något åt saken. Låt oss hoppas att Aftonbladet inte har någon fog för sina anklagelser. Aftonbladet brukar inte idka någon särskilt noggrann källkritik om det gäller en möjlighet att skriva skit om ett kristet samfund.

Svaret på varför man ber, är dock något som hamnar utanför vem som gjort rätt och vem som gjort fel. När man ber för någon är man inte den personens domare. Enligt kristen tro har endast Gud rätten att döma en människa i dennes helhet. Vi människor kan bara döma enskilda handlingar, och när vi ber är det ofta just på grund av detta som vi ropar till Gud om omvändelse hos den som gjort något riktigt vidrigt.

Alkoholism och ätstörningar

Jag har många gånger fört fram i debatten hur märkligt det är att alkoholtabu existerar inom frikyrkligheten, samtidigt som man kan ha smörgåsbord för gemensamma fester, och vräka i sig mat i ett frosseri som liknar en av de katolska dödssynderna.

Ungefär 3,5% av Sveriges vuxna befolkning har allvarliga ätstörningar, då man alltså räknat bort den typ av ätstörningar som inte får några medicinska konsekvenser på kort sikt. Man kan alltså lugnt säga att missbruk av mat är ett problem som går att jämföra med missbruk av alkohol, åtminstone beträffande den skada missbruket orsakar för missbrukaren liksom för missbrukarens närstående.

Om det är absolutism som ska predikas beträffande alkohol, så undrar jag hur man tänker sig att man ska förhålla sig till matmissbruk av olika slag. Jag tror att det sundaste man kan göra för att motverka missbruk av olika slag, är att lära människor skillnaden mellan bruk och missbruk. Oavsett om det gäller alkohol eller om det gäller mat.

Det finns förstås undantag ifrån resonemanget, vilket säkert någon snusförnuftig kommentator kommer påpeka. Dock är alkoholism och ätstörningar väldigt lika i många avseenden. De har det gemensamt att den drabbade hyser självförakt, skapar negativa sociala relationer, bryter ner sin kropp såväl som sitt sociala nätverk, inte klarar av att sköta sitt jobb, och är i sin sjukdom i behov av vård.

Är vi beredda att avstå ifrån frossande julbord för bulemikerna och anorektikernas skull? Om inte, samtidigt som absolutism på alkoholens område predikas, vad är då argumentet för att ej överge frosseriet?

Läs mer i Dagen

Googles webbläsare släppt som beta

Snart släpps Microsofts nya webbläsare, IE8. Den har bland annat en funktion som möjliggör anonym surfning, vilket innebär att ingen personlig information skickas till sajter vars reklam bygger på detta. Google är det största företaget som använder sig av den typen av information, och därför kan denna funktion i IE8 ses som ett stridsvapen emot Google om rollen som herre på täppan i IT-världen.

Googles moteld heter Chrome, och är deras egen webbläsare. Jag använder den nu, och gillar den. Ladda ner den HÄR. På Chromes webb kan man även se en låååång tecknad serie som förklarar varför det finns behov av ytterligare en webbläsare.

Jag hoppas personligen att webbläsarens tekniska finesser och förmodat höga kvalitet inte lyckas med att få folk att acceptera ytterligare inskränkningar i den personliga integriteten. Googles syn på censur och personlig integritet är ökänd, bland annat genom sajten Youtube:s agerande gentemot dem som kritiserar religion och politik.

Sarah Palins dotter

Ibland gör politik mig illamående.

En kandidat till att åstadkomma denna känsla hos mig är Sarah Palins (nominerad till vicepresidentposten för det konservativa partiet i USA) uttalande om sin 17-åriga dotters framtid.

När det uppdagades nyligen att denna sjuttonåring var gravid, försäkrade Sarah Palin att hon skulle gifta sig med pappan.


bild länkad från SvD

Det är väl säkert jättebra om de älskar varandra. Men annars är det en väldigt dum idé. Det är inte bra för barnet, och det är inte bra för den unga kvinnan, och förmodligen heller inte bra för pappan till barnet. Äktenskap ska inte ingås på sådana grunder. Ett barn mår sämre av att växa upp med föräldrar som ogillar varandra, än av att växa upp med skilda föräldrar, det visar det mesta av forskningen på området.

Man måste förstås väga in den större stigmatiseringen av både ogifta mödrar såväl som av barn födda utanför äktenskapet i det konservativa USA. Men ändå - äktenskap mellan makar som inte valt varandra av rätt skäl är en dålig idé.

Sarah Palin är abortmotståndare och för henne återstår bara alternativen att förmå sin dotter att gifta sig, eller att stödja dotterns ensamstående framtida moderskap. Jag vet ju inte om dottern älskar killen som gjorde henne gravid. Det kanske hon gör, och då är det ju jättebra. Om hon gör det, är det dock bara dumt att pressa henne in i äktenskap av politiska skäl. Man får hoppas att detta fall är undantaget som bekräftar reglerna i amerikansk presidentvalspolitik.

Är det så att dottern inte älskar mannen ifråga så är det ett grovt övergrepp att ens försöka påverka henne att trots detta gifta sig. Återigen hoppas jag att så inte är fallet, men utifrån all skit som försiggår i presidentvalspolitiken, räcker själva möjligheten att så är fallet till att få mig att må illa.

Läs mer i Dagen, SVD, Aftonbladet

Arbetsförmedlingen, del 1

Man skulle ju kunna tro att Arbetsförmedlingens främsta uppgift är att vara behjälplig till att förmedla jobb. Det hörs ju i namnet, eller?

Men min teori är en helt annan. Jag tror att Arbetsförmedlingens främsta uppgift är att vara ett kontrollorgan för att förhindra missbruk av A-kassan. Vilket i och för sig är en viktig uppgift. Jag tycker då bara att de borde byta namn.

För första gången på evigheter gick jag igår till Arbetsförmedlingen, vid det kontor som ligger i Uppsala centrum. Naiv som jag var, så trodde jag att de kunde hjälpa mig att skriva ut mitt CV.

Icke sa Nicke. Mitt medtagna USB-minne fick de inte plugga in i sina datorer sa de, utan att kunna ge någon förklaring. Jag frågade då vad man skulle göra om man inte hade en dator som var äldre än tre år gammal, eftersom sådana oftast saknar diskettstationer. Kvinnan vid disken såg frågande ut, så jag förklarade:
- "Den där", sa jag, och pekade på diskettstationen i hennes föråldrade dator. - "de finns inte i datorer som är sålda de senaste tre åren, med några få undantag". Hon verkade inte tro mig.

Inte fick jag gå till nätverksskrivaren heller, och skriva ut direkt från displayen på skrivaren. Skrivaren kunde visst få virus. Att det inte är därför vissa företag blockerar USB-porten verkade ha gått både nätverksteknikern såväl som receptionisten förbi. Hon sa att man kan skriva ut ansökningar på Arbetsförmedlingen om man först ansöker om E-rättigheter och sedan mejlar dokumentet till sig själv. En lösning som hade varit innovativ såväl som praktisk, om årtalet fortfarande varit 1995.

Jag blev hänvisad till Arkitektkopia, som är specialiserade på att skriva ut saker. Dyrt som en affisch för varje kopia visserligen, men likväl hänvisad dit. De hade lång lunchstängning, så jag fick knalla över hela stan till Stadsbiblioteket.

Vis av nylig erfarenhet, frågade jag bibliotekarien inte mindre än två gånger, om det gick att använda USB-minnen. Hon var säker på att det gick. Efter att ha stått i kö i en kvart och hunnit tänka många gånger på väntande P-böter, var det min tur. Tror ni att det gick att använda USB-minnen? Näpp. Men då blev jag arg på riktigt. Utan att gå in på några detaljer, så kan jag säga att efter en kort stund gick det att använda mitt USB-minne.

En lång promenad tillbaka till bilen i duggregn hjälpte trots allt mitt blodtryck att sjunka till trafiksäkra nivåer.

Inkompetensen hos Arbetsförmedlingen har ofta förvånat mig, och jag blir väldigt sällan förvånad. När jag under min tjänst som behandlare på HVB-hem velat söka jobb, har de inte velat hjälpa mig alls - jag har ju redan jobb. Förklaringar om att HVB-hemmen har väldigt låg anställningstrygghet har inte varit något argument för att trots allt få någon slags hjälp.

Hädan efter ska jag gå till Trygghetsrådets motsvarande tjänst i privat regi. Den kostar visserligen pengar, men den orsakar åtminstone inte dagliga vredesutbrott eller akuta depressioner. Kanske har de där också möjligheter att söka på de tjänster jag är utbildad för, något som Arbetsförmedlingen inte har trots att jag skickat fyra brev och ringt två gånger. Jag tror fortfarande inte att Arbetsförmedlingen fattat att det bara finns EN jämställdhetsombudsman i Sverige, och att den kategorin är värdelös för en normal genusvetare.

Läs även gärna Corren, BLT(1,2), SVD samt en C-uppsats (450kb, Word-dokument) om skillnader mellan arbetsförmedlares och arbetssökandens olika upplevelse av varandra.