Och så var det med den ångern...

Ledaren för Kingdom Center har hävdat att han efter Existens första inslag, har ringt upp folk han sårat och bett om förlåtelse.

I TV-programmet erkänner också Christer Segerliv att de gjort övertramp gällande gymnasieverksamheten. Andra röster hävdar att även grundskoleelever engagerats i driften av Lone Star, deras retreatverksamhet.

Trots detta anmäler nu Kingdom Center det TV-program som avslöjade en rad missförhållanden i både församlingsverksamheten såväl som skolverksamheten. Man kan tycka att detta skär sig lite gentemot den påstådda ångern hos ledaren.

Men tyvärr är det såhär det går till, när en viss typ av människor styr en grupp andra människor med järnhand. Manipulation sker ofta genom en skicklighet i att läsa av de kontrollerades känslor, tankar och svagheter. Men det finns även andra sätt att manipulera. Ett klassiskt sätt är att sätta fokus på en yttre fiende. Detta har diktatorer gjort sedan världshistoriens begynnelse. Ett annat sätt att manipulera är att dra sanningsbäraren inför rätta, eller i detta fall inför en granskningsnämnd. Det man då kommunicerar till de egna medlemmarna är att man utsatts för en komplott, eller ett påhopp som är orättvist. Logiken som ska kommuniceras till de egna medlemmarna är att en anmälan inte skulle ha gjorts om det inte faktiskt förekommer en orättvisa emot den som anmäler. På så sätt kan man rikta bort medlemmarnas begynnande kritiska tankar till en vi -och dem-känsla, där de viktiga frågetecken som ställts upp hamnar i skymundan.

Jag hoppas att åtminstone inte ALLA medlemmar i Kingdom Center går på detta trick, utan fortsätter sin bearbetning av den information de nu konfronterats med.

Läs mer i Dagen

Kärlek kostar tid

För de flesta blir det nu alltmer uppenbart att Kingdom Center i Höör är en sekt. Och många kristna kommer nöja sig med att konstatera just detta, och sedan gå vidare med skygglapparna på.

Jag är övertygad om att många kristna känner eller har känt medlemmar i Kingdom Center. De har säkert också sett varningstecken och insett att något måste göras. Någon enstaka kanske också har gjort något.

Men tyvärr springer de flesta förbi, likt farisén i Jesu liknelse om vem som är vår nästa. Och varför springer man förbi?

Jag tror att man dels, likt farisén, är rädd för smärta och mörker. Och helt riktigt så får man stå ut med en hel del smärta och mörker om man ska hjälpa någon bort ifrån en sekt. En annan sak jag tror människor är rädda för, är att de kanske kommer misslyckas, med känslor av hopplöshet som följd. En tredje orsak - och denna orsak är knappt ens förståelig - är att människor är för rädda om sin tid.

Att få bort någon från en sekt kan ta allt ifrån en arbetsvecka till några arbetsmånader i tid. Men är inte en människas liv värt mer än så? För det ÄR ödelagda människoliv vi pratar om här.

Om du inte själv har några kunskaper om hur man hjälper någon bort ifrån en manipulativ organisation, tag då kontakt med någon själavårdare eller organisation som har dessa kunskaper, och be om råd. Om alla i närheten av Kingdom Centers medlemmar hade gjort detta, så hade Kingdom Center antingen varit upplöst idag, eller om möjligt haft ett sunt ledarskap med upprättad församlingsgemenskap som följd.

Nu befarar jag istället att den uppmärksamhet Kingdom Center har fått, kommer dra till sig människor som inte känner att de har något att förlora. Sådana har en tendens att i ett sent skede komma in i en manipulativ karismatisk organisation, för att skapa mening i sina liv. Om du står nära en person som du vet har sådana tankar, gör ditt yttersta för att hjälpa nu. Annars blir det som i Filadelfia Knutby, där församlingen VÄXER (eller åtminstone tills nyligen) trots morden och den negativa reklamen.

Läs mer i Dagen

Jag får migrän!

Jag kan nog inte i ord formulera det svavel jag skulle vilja fräsa emot Landstinget i Östergötland. Jag kan på min hands fingrar nu inte längre räkna antalet inkompetenta bemötanden som jag fått de senaste tre åren. Däremot tror jag att antalet kompetenta bemötanden går att räkna på båda händernas tummar.

Det vore enkelt att förklara det hela med att de är idioter, med ett genomsnittligt IQ som en begåvad schimpans. Det är den slutsats man först drar, innan man funderar lite djupare.

Jag tror att landstingen är uppbyggda dels av föråldrade system, och dels av ett felaktigt tänkande kring ledarskap. Ovanpå de felaktiga systemen har man byggt på nya system, för att kurskorrigera det ursprungliga systemet.

Om man jämför landstingen vid ett skepp, har man två drivande motorer varav den ena går långsammare än den andra. Istället för att byta ut eller laga den ena motorn, sätter man en liten propellermotor på ena sidan av skeppet så att det ska fortsätta tuffa på rakt fram.

Jag tror det har blivit väldigt många extra propellermotorer med åren.

Jag har frustrerats över att min journal slarvats bort helt och hållet (Stockholms Landsting) inklusive min medicinska historia, bokförts felaktigt (Jönköpings Landsting), och inte lästs av så många som fyra läkare i rad (Östergötlands Landsting). I det sistnämnda fallet har jag fått bifoga samma information fem gånger för att det äntligen skulle fyllas i på rätt sätt i journalen. Jag undrar hur många som har min uthållighet? Agda, 89 år, kanske ger upp och dör istället.

Nu senast - och detta gör mig vansinnig - har de skickat ut ett brev till mig om att de ska byta ut min migränmedicin mot ett preparat som jag inte tål. Det står i min journal att jag inte tål det. Orsaken till att de ska byta preparat är att det KOSTAR MINDRE. Och nu handlar det inte om ett generiskt preparat, utan om en helt annan typ av medicin. De har inte försökt kontakta mig, utan helt resolut beställt den nya medicinen hos apoteket och SEDAN skickat ett brev till mig som informerar mig om bytet.

När jag spårade upp ST-läkaren på Berga Vårdcentral i Östergötland, visade det sig att hon var mammaledig. Hur kan hon då skriva under ett recept, undrar jag? Antagligen är det någon klant på IT-avdelningen som fortfarande inte släppt lös hennes e-postadress.

Så jag antar att jag som vanligt får sätta mig i en evighetslång telefonkö för att få prata med en sjuksköterska som inte vet ett jota, och få en tid hos en annan läkare än hon som skrev brevet, som säkert inte har befogenhet att gå emot innehållet i brevet, och därför bokar ett möte med rätt läkare. Det tar väl tre månader i bästa fall.

Idioter!!

Kanske har detta ickefungerande system något att göra med det jag lärde mig när jag läste ledarskap på universitetet. Där fick vi lära oss att de sämsta cheferna i Sverige finns i kyrkan, vården och skolan. Detta på grund av att de personer som befordras till chefer inte är av den personlighetstyp som är lämpade för ledarskap. De har ju utbildat sig för att vara andliga förebilder, läkare och lärare. När de befordrats har detta ofta skett emot deras vilja, pga deras långa erfarenhet i jobbet. Kanske har man då i bästa fall monterat en liten sidopropeller på skeppet, dvs chefen, i formen av en meningslös ledarskapskurs på några veckor.

En stilla fundering...

Jag har nu jobbat 35 timmar av 40 möjliga, och lider av viss sömnbrist. Därför kanske min fundering saknar intellektuell finess. Dock har jag en stilla fundering: Hur vore det om Sten-Gunnar Hedin och Stefan Swärd skulle ta och prata med varandra öga mot öga istället för via media?

När man samtalar via media har man kommit så långt i sin uppgivenhet att man inte anser att det är lönt att diskutera enskilt. Detta är den enda rimliga förklaringen till varför Sten-Gunnar Hedin och Stefan Swärd väljer att diskutera via bloggar, nätforum och Sveriges största kristna dagstidning.

På sätt och vis är det uppfriskande att se den frikyrkliga finkänsligheten luckras upp. Det tyder på att rädsla inte styr lika mycket som det tidigare gjort i nämnda rörelse. Men samtidigt är det rätt tragiskt att några av Sveriges främsta kristna ledare (åtminstone främsta i bemärkelsen "offentliga") inte tycker att det är lönt att mötas som bröder och komma överens.

Jag ska erkänna att jag själv gjort precis samma misstag som dessa kristna ledare nu gör. Men jag är å andra sidan inte samfundsledare, och tycker mig ha en bra bit kvar innan jag uppnått någon slags andlig mognad. Därför tycker jag att jag trots min egen svaghet kan ha synpunkter på detta beteende av nämnda ledare.

Det finns ju också en annan möjlig förklaring till att de diskuterar offentligt på detta sätt. Det skulle kunna vara så att man inte ser något problem med att kristenheten uppvisar ett konfliktfyllt ansikte gentemot allmänheten, och visar att det inte är kärleken som råder. Men detta skulle i så fall strida så uppenbart emot bibelns principer, att jag inte vill tro att det är denna förklaring som är den giltiga.

Läs mer i Dagen(1,2,3)

Sabines berättelse stämmer väl överens

Sabines berättelse stämmer väl överens med de berättelser jag hört från avhoppare till Kingdom Center, när jag privat försökt hjälpa dem med skador de ådragit sig under sitt medlemskap. Att rörelsen är en sekt, och ovanligt destruktiv, tycker jag förstärks av berättelser som strömmar in efter Existens tv-program.

Församlingsmedlemmar som idag försvarar Kingdom Center verkar reagera precis som kvinnor brukar göra när de är utsatta för misshandel i sitt äktenskap. Man försvarar in i det sista den eller de som skadar en, eftersom man offrat allt för dessa som gör en illa, och inte vill att detta ska vara förgäves.

Människor väljer i allmänhet att in i det sista tränga bort obehagliga minnen och framhäva de positiva. I en destruktiv rörelse finns det ofta positiva inslag, ibland mycket positiva. Exempelvis kan gemenskapen stärkas i ett sammanhang som styrs med järnhand. Det är inte ovanligt att man, när självförtroendet sakta brutits ner, får en väldigt positiv reaktion av att t.ex en auktoritär pastor ger beröm. Kontrasten emot det slit och det elände som tillhör vardagen, och som blivit så vanligt att man blivit nästan immun emot smärtan, blir så stor att hjärnan registrerar händelsen som ett bevis på kärlek. När det i själva verket är uttryck för något helt annat än kärlek.

Sabine berättar: "- Det är så att den ena dagen kan man bli upphöjd av Christer, och det betyder jättemycket, för man vill att Christer ska tycka att man gör rätt och är bra. Men den andra dagen kan han skälla ut en på ett sådant sätt att det knappt är fattbart. Han är mycket manipulativ och mycket duktig på att känna till folks svagheter, och utnyttja dem." (citat från Dagen)

Precis på detta sätt beter sig män emot sina kvinnor i misshandelsrelationer. De mekanismer jag beskrev ovan är orsaken till att kvinnor så sällan klarar av att lämna de män som gör deras liv till ett veritabelt fängelse. När jag ideellt försökt hjälpa kvinnor i den situationen har jag många gånger stött på samma fenomen, och på ett kusligt sätt fascinerats över likheten mellan sådant och det mönster jag mött när jag ideellt försökt hjälpa människor bort ifrån destruktiva sekter. Mönstren är desamma. Tänket hos maktmänniskorna är detsamma. Målen är i princip desamma.

När man ena dagen upphöjer någon till skyarna för att dagen efter på ett eller annat sätt visa att den man upphöjt är dålig, placerar man personen som utsätts för detta i ett limbo där det är helt omöjligt att tänka en klar tanke. Det blir omöjligt att ifrågasätta, inte bara på grund av underförstådda hot, utan även på grund av kontrasternas självemotsägelser. De flesta människor i den situationen funderar då på om det är de själva det är fel på, och ser sig då som sociala varelser sig runt omkring, för att se en ledtråd efter hur det förhåller sig med detta. Man finner då i en sekt att alla agerar som om allt vore bra eller perfekt. Man drar då slutsatsen att det är ens egna känslor och tankar det är fel på. Och där hejdas den kritiska tanken från att nå sitt logiska mål. Man kan helt enkelt inte föreställa sig att alla man ser runt sig är lika kontrollerade, lika förvirrade, och mår lika dåligt som man själv gör. Faktum är att efter ett tag tappar man förmågan att veta om man själv mår bra eller dåligt.

Till er som är kristna och kanske sitter fast i ett sammanhang som gör er förvirrade, bli medveten om att en pastor aldrig någonsin behöver manipulera för att nå Guds mål. Faktum är att Jesus talar om pastorer som manipulerar, i Joh. 10:1-10. Detta bibelställe handlar inte om satan (som en del pastorer gärna predikar, trots att det aldrig handlat om annat än människor i detta bibelord). Den som manipulerar, hotar eller på annat sätt styr genom att tränga sig på, kallar Jesus för tjuv.

Sådant är ondska, och sådant ska stoppas. Stäm mig gärna för förtal - det är rätt uppenbart vad jag säger om vem i denna artikel. Jag välkomnar det om det kan hjälpa till med att exponera lögner som binder människor och förstör deras liv.

Läs gärna följande artiklar i Dagen (1,2,3,4)

Hjälp till en avhoppare

Jag såg en utmärkt första del av det granskande livsåskådningsprogrammet Existens, från SVT. Denna gång granskade de Kristet Center Syd, samt verksamheten runt församlingen, vilken drivs av gratisarbetande (slavar?) församlingsmedlemmar(KCS har enligt webbsidan bytt namn till Kingdom Center, men det väsentliga ledarskapet är detsamma som innan).


Bilden är länkad från http://www.kingdomcenter.org
Jag har tidigare varnat för denna församling, och den varningen baserade jag på den sorg, förtvivlan och osäkerhet som plågat avhoppare jag samtalat med. Det har tagit åratal för somliga att resa sig igen efter den psykiska misshandel de utsatts för på KCS.

Det värsta med denna typ av manipulativa sammanhang är att medlemmarna försvarar sina bödlar med näbbar och klor! In i det sista försöker man framställa auktoritära och manipulativa ledare som om de vore änglar. Detta gör det väldigt svårt för omgivningen att ingripa och bistå med hjälp.

Eftersom församlingsmedlemmar i dylika sammanhang kan uppleva att deras eviga frälsning står på spel om de lämnar ut sina ledare till exempelvis media, är det väldigt lätt för ledningen att gömma bevis. Och detta gäller förstås också om det är tillsynspersoner från myndigheter som besöker en bedriven verksamhet, eller till och med polis som gör en mordutredning. Sådant är jag säker på att utredare efter tragedin i Filadelfia Knutby, fick erfara.

Jag ser fram emot del två av Existens granskning av KCS, och hoppas att man där finner mer direkta bevis för det som så många vet men inte törs berätta om.

Läs mer i Dagen (1,2)

Profetia och medialitet inte samma sak

Med bakgrund i experiment med ockulta företeelser blir jag både arg och ledsen när jag konstaterar att det som var en överhängande risk nu blivit faktum.

Om man blandar "profetia" med medialitet, två liknande men mot varandra stående företeelser, brukar inte sällan just otrohet på åtminstone det emotionella planet inträffa. Jag har inte velat uttala mig om Lakeland tidigare, eftersom jag tycker att min kompis Michael skött detta bättre än jag skulle kunnat göra själv.

Men nu tycker jag ändå att det är dags att säga något. Det är vanligt i överkarismatiska sammanhang att man i känslosvallen börjar tolka allt upplevt övernaturligt som om det vore av Gud givet. Så är det givetvis inte. Allt måste prövas, och med det menas inte att man prövar om en PERSON är sänd av Gud. Det menas att allt personen säger i Guds namn ska prövas. Om inte, kan man hamna precis hur snett som helst. I den situationen är det väldigt lätt att även kristna ledare börjar inbilla sig att de erotiska känslor de får för en medarbetare är "ett tecken från Gud". Vi såg det hända i Knutby, och resultaten blev katastrofala. I Filadelfia Knutby har man inte gjort upp med grundproblematiken även om förhoppningsvis alla inblandade i mordet blivit dömda i domstol.

I Lakeland har det nu framkommit att Todd Bentley haft någon slags affär med en medarbetare. Personer i Fresh Fire Ministries har en starkt ockult bakgrund. I det läget är det bäddat för att sånt här händer, om inte de relativt unga människor som befunnit sig i rampljuset får vägledning med transparens inom ledarskapet.

Otrohet är vidrigt och man kan förstås aldrig skylla på någon annan om man gör sig skyldig till det. Men samtidigt ska det sägas att såväl mötesbesökare som andra medarbetare sannolikt brustit i sitt ansvar gentemot Todd Bentley. Han skulle ha behövt att någon tog honom rejält i örat för länge sedan. Bara för att det händer en massa "coola" saker under de möten man håller, och man ser verksamheten växa, betyder inte detta att man är immun emot dylika bakslag. Tvärt om - ju mer framgång man har i ett överkarismatiskt sammanhang, desto större är risken att det blir pannkaka av alltihopa.

De mer erfarna och stadiga kristna som finns i Todd Bentleys närhet måste styra upp detta nu. Och med "styra upp", menar jag inte "stänga ute i kylan", utan upprätta och vägleda. Och givetvis plocka honom bort från estraden så länge som det behövs, sannolikt i åratal. Detta vore inte ett straff, utan det kärleksfullaste man kunde göra emot honom och hans familj.

Läs mer i Dagen(1, 2)

En mördare och en lögnare

Putin är en utbildad mördare och lögnare. Som före detta chef för FSB (KGB i ny förklädnad) hör han till det värsta av det värsta du kan fantisera ihop genom de agentfilmer du sett. Fast råare och mer brutal än Hollywood skulle kunna visa i en blockbuster-film. Innan han blev chef för FSB var han hög officer inom KGB, en organisation vars hänsynslöshet gör CIA till en vek skugga.

Somliga bloggare försvarar både Putin och Ryssland, och främst utifrån sin illa dolda avsky för USA och Israel. Man behöver inte gilla USA eller Israel för att samtidigt kunna kritisera antidemokraten Putin i de steg han tar för att återskapa ett Storryssland. Hundskit är hundskit även om man slår in det i vackert papper. Och Putin är värre än hundskit.

Jag ser med oro på hur USA successivt monterat ner delar av sina inhemska demokratiska rättigheter. Men i Ryssland är det mycket värre. Av någon anledning är det för somliga vänstervurmare fortfarande roligare att slå på USA och försvara Ryssland, än vice versa. Hur tänker då dessa kortsynta människor? Ryssland har inget med vänstern att göra. Putin är inte vänster mer än min högerfot. Däremot är han den personliga ambitionen och makten personifierad, en person som bokstavligen kan gå över lik för att nå sina mål, utan att ens blinka.

Man kan förstå att ledare i Ryssland reagerar över USA:s utvidgning av robotskölden, i de stater som tidigare varid lydstater till Sovjetunionen. Men man bör ta sig en ordentlig funderare över de argument de använder när de vill försvara sin rätt att bestämma vad som händer i sina närmaste grannländer. Ryssland, med Putin som drivkraft, lutar sig emot en retorik som lika gärna skulle ha kunnat vara sovjetisk. Bevare den demokratiska världen från ett starkt Ryssland med Putin vid rodret ytterligare några år.

Läs mer i SvD (1,2,3), Sydsvenskan, Expressen, Kvällsposten

Käre kusin?

Min kusin Jonathan har fått kritik för att han jobbat i ett företag där han var delägare, samtidigt som han är VD för Livets Ord. Kritiken kommer bland annat från internt håll, och går ut på att en VD normalt "ses som en livegen" och att Jonathan inte borde ha tid med att göra något annat än att vara just VD för Livets Ord.

Jag tycker detta resonemang är märkligt. Det borde väl stå Jonathan helt fritt att göra vad han vill på sin semester? Och vill vi för övrigt ha "livegna" i våra församlingar, annat än på det sätt som Paulus talar om, då han menade sig vara en livegen för Kristus?

Hur Jonathan tjänar Gud är mellan honom och Gud i första hand. Om han är en livegen för Kristus eller ej kan jag inte avgöra. Men jag vänder mig emot tanken på att han skulle behöva vara en livegen gentemot sitt VD-uppdrag i en kristen församling. Det är knappast en kristen väg att gå. Snarast är det väl både bra och sunt att olika ledare i församlingar kommer utanför kyrkans väggar, och ser vad som försiggår i den vanliga världen.

Sen kan man förstås ha synpunkter på hur Livets Ords ledningsstruktur ser ut. Jag tror inte på den modell som Livets Ord använder. Men det är en separat fråga, och inom ramen för vad man rimligen kan kräva av Jonathan tycker jag inte att något framkommit i fallet som kan ifrågasätta hans utförande av VD-uppdraget. Om man väljer den ledningsmodell som Livets Ord använder sig av, med bland annat verkställande direktör, bör man vara medveten om att verkställande direktörer väldigt ofta har sidouppdrag som inte är direkt knutna till verksamheten.

Läs mer i Dagen

Konst

Är det fler än jag som undrat över definitionen av ordet "konst"? Ibland känns definitionen lika ihålig som det fantastiska budskap olika konstnärer försöker kommunicera.

Man kan komma undan med både det ena och det andra så länge man kallar det för "konst". Historiskt har det fått stå täckmantel för såväl pornografi som reklam, på sådana platser där båda varit förbjudna.

Här kan ni läsa om ett luftslott som behagade flyga sin kos. See what I mean?

Dagens nyhet: kriminella mår dåligt!

En fantastisk upptäckt har gjorts i ett forskningssamarbete mellan Oxfords universitet och Karolinska institutet. Man har funnit att unga kriminella mycket oftare än andra unga människor, mår dåligt. Hör och häpna...

Det är förstås bra att få så exakt forskning på området som möjligt. Men det finns nog ingen som är så dum att den inte fattar att kriminella (även före sin kriminella bana) mår dåligt i mycket högre utsträckning än andra.

När en människa utvecklas har hon oftast två huvudsakliga alternativ för sin sociala utveckling, om man hårdrar. Den ena är en positiv utveckling som går i linje med uppnåeliga mål inom ramen för sociala och samhälleliga normer. Den andra är en negativ utveckling som siktar mot en karriär utanför vad som är socialt eller samhälleligt accepterat. Alla vill lyckas med någonting, och den som saknar allt hopp om att lyckas inom ramen för det tillåtna, satsar helt rationellt på att lyckas med någonting utanför denna ram.

För att man ska hamna i det läge att man väljer den negativa banan måste man vara desperat av en eller flera orsaker. Antingen börjar det med missbruk som skapar både utanförskap och ekonomiska problem, såväl som öppnar dörren för de kontakter där kriminella handlingar kan ge status. Eller så börjar det med djup personlig olycka till följd av våld eller brist på kärlek. Detta kan gestalta sig som mobbning, men ofta är det i barndomshemmet det hela börjar. Något som kan förorsaka oförståelse från omgivningen, både från föräldrar, syskon och klasskamrater, är olika handikapp såsom ADHD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom eller borderline.

Därför är såväl våra HVB-hem såväl som fängelser fullproppade med människor som har sådana handikapp. Man räknar med att upp till 30% av de yrkeskriminella har någon störning på autismspektrat. Dessa var en gång unga, och de fick då inte den hjälp som samhället var skyldiga dem.

Jag säger nu inte att man kan skylla på sådana handikapp när man gör hemska saker. Inte ens barn som utsatts för övergrepp i hemmet eller i skolan har någon ursäkt för sådana beteenden. Men frågan vi bör ställa oss är om vi som samhälle tar vårt ansvar för våra nästa? Mitt svar på den frågan är ett rungande NEJ!

Jag har jobbat med både vuxna och unga kriminella, och jag mår rent ut sagt dåligt när jag tänker på den nonchalans som de sociala myndigheterna möter deras problem med. Om svenska folket visste hur det såg ut gällande detta, tror jag att många huvuden skulle rulla på socialkontor, fängelser och skolor.

Det kostar så ofantligt lite pengar att få ordning på en potentiellt framtida yrkeskriminell, om man jämför med vad en yrkeskriminell kostar samhället. Om man endast tänker med plånboken och handlar rationellt därefter, skulle man satsa mycket mer resurser på de unga som idag inte får den hjälp de behöver. Men istället tycker man att det kostar för mycket (ca 800000 kronor för att hjälpa en tonåring som hamnat snett), och hoppas på turen. Kanske, kanske, kanske kommer vips de ungdomar som idag mår dåligt inte att följa det mönster som alla andra unga som mått dåligt har följt sedan tidernas begynnelse. De som bestämmer över detta system är antingen idioter, inkompetenta, eller i bästa fall dåligt pålästa.

Läs mer i Dagen och SvD

Sommar och blogg

Jag vet inte vad det är som gör att min lust att skriva inlägg här eller kommentera andras bloggar verkar lysa med sin frånvaro under sommaren.

Men vad gör man om man inte vet vad man ska prata om? Jo, man pratar om vädret. Så...

De som känner mig vet att jag hatar värme. Hellre 16 grader och regn än 33 grader och sol. Min lust att skriva har korrelerat med värmen till största del. Flera mornar, eller ska jag i ärlighetens namn säga förmiddagar, har jag vaknat med över 35 grader i sovrummet. Sydöstläge är bra för krukväxterna, men dåligt i alla andra avseenden. Inte blir det bättre av att min granne behagar bolma rök på sin balkong vid sjusnåret på morgonen, innan han går och lägger sig. Som före detta rökare vaknar jag av röken och får ibland ta ett nikotintuggummi. Tuggummin som egentligen är avsedda för att befria mig från snuset.

När det i datorrummet är över 35 blir det inga blogginlägg. Då är min hjärna i koma, och enbart överlevnadsinstinkter driver mig framåt. Dessa driver mig bland annat till att koka tre liter te om dagen, vilket förvärrar överhettningen men räddar mig från huvudvärken som kommer av koffeinbrist. Och i det läget skiter jag i er som läser min blogg. Det handlar om att överleva!

Kanske var det därför Europakonferensen klarade sig från beska kommentarer denna gång. Det hade ju annars varit intressant att notera hur Kong Hee presenterade fantastisk reklam för sin fru, och i det närmaste framställde henne som ett helgon, samtidigt som hennes musikvideo China Wine kanske rimmade dåligt med Kong Hee:s budskap i övrigt. Inte för att jag brukar moralisera om sex, men det är ju intressant att denna artist promotas på en konferens som hålls av en församling som är känd för sina strikta regler kring sexuella frågor.

Jag hade säkert även vädrat min irritation över lögnen att det "alltid är rätt tid för att gå Livets Ords bibelskola", även om reklamen förhoppningsvis inte var menad att tas på fullt allvar. Och naturligtvis hade jag muttrat över att luftkonditioneringen på Livets Ord inte fungerar som den ska. Man satt i linne och shorts men svettades som man befunnit sig i Sahara.

Och jag hade förmodligen även nämnt något om det första kollekttal på Livets Ord (som jag hört) som helt och hållet var i avsaknad av manipulation. Jag blev både glad och förvånad över detta, så jag skänkte en slant till de indiska barnen som min faster Birgitta kollekttalade om. Mötet med Pringle hade jag också skrivit positivt om, utifall jag inte beskådat mötet via webb-tv i mitt överhettade arbetsrum.

Och uppmärksamhetskåt som jag är, så hade jag sagt att jag stod först i kön till boksigneringen av boken "Pastor Ulf", för att uppfylla ett gammalt löfte till min flickvän som oövertänkt gick över mina läppar någon gång under vårvintern. Världen Idag, för övrigt en skräptidning trots trevlig fotograf, var den enda som lyckades fånga mig på bild. Tacka vet jag Dagen. Jag bytte några ord med den skärpte såväl som trevlige journalisten Carl-Henric Jaktlund. Läs gärna hans blogg om Europakonferensen här.

Nu är det 16 grader och regn i Linköping. Underbart!

Läs mer om Europakonferensen i Dagen (1,2)

En kritiker blir positivt överraskad

Jag har inte haft tid att blogga från Europakonferensen. Jag är inte van vid det tempo som hålls vid denna typ av tillställningar. Folk överallt. Överhettad av Livets Ords bristfälliga luftkonditionering (men jag är tacksam för att de iaf hade någon slags luftkylning). Och en hel del annat under en sån här vecka som hindrar en från att samla tankarna.

Jag var inte speciellt imponerad av John Bevere. Om hans perspektiv skapade gudsfruktan och inte fruktan hos merparten av dem som trots pedagogiken blev berörda av hans budskap, vore det förvånande. Jag håller med honom om allt han sa om vårt borttappade evighetsperspektiv, såväl som allvaret i frågan. Men jag hade önskat något som väckte både hopp och lust till omvändelse på korsets grund istället för den egna styrkans grund.

Jag fick vänta många möten innan jag träffade på något sådant. Och det var faktiskt under konferensens sista kvällsmöte, då Ulf Ekman predikade. Det officiella ämnet för predikan var "Den Helige Ande", men han lyckades faktiskt lägga sitt budskap i två nivåer där de två nivåerna harmoniserade istället för att förvirra. Den andra nivån i predikan var något man skulle kunna titulera "Enhet". När Ulf talade om den Helige Ande kopplade han det till församlingen, men istället för att göra som förr, då han alltid kopplade det han sa till Livets Ord, knöt han nu det som gällde församlingen till Kyrkan som entitet - den enda och världsomspännande. Även de personliga exempel han använde, där egna misstag och blunders togs upp, pekade på hans eget behov av övriga kristna för att inte gå under i högmod och sturskhet.

Det för mig största under detta möte var dock den tydliga och äkta atmosfären av tillbedjan och Guds närvaro. Jag har varit på fler möten än jag kan räkna på Livets Ord, men ofta besvärats av en blandad atmosfär, där egna ambitioner och annat mänskligt stört både i publiken och från podiet. Men så var det inte nu.

Publiken förresten; Denna gång var inte deltagarna lika mycket publik som vanligt. De deltog aktivt i bön under mötet. Jag brukar ibland iaktta publiken för att se vad som händer. Ofta ser man mer eller mindre koncentrerade deltagare som stirrar på podiet. Men under detta möte satt kanske var tionde besökare och bad intensivt - till synes för mötet, sina bänkgrannar, och förhoppningsvis även för talaren. DET behövs det mer av. Passiva gudstjänsbesökare är döden för all religiös verksamhet.

Kanske beter sig folk helt annorlunda på en konferens än annars. Men jag tycker mig ändå se en positiv förändring på Livets Ord, inte bara i attityd, utan även när det gäller ödmjuka hjärtan. Förändringen är påtaglig, och den är inte en förändring att skämmas för. Må den fortsätta, hos mig, hos dig, och hos ledarskapet för Livets Ord.

Värt att nämnas är också Europakonferensens val av inbjudet tillbedjansteam. Att välja en person från Vineyardrörelsen är gott, även om det inte var första gången sådana uppträtt på Livets Ord. Det går hand i hand med enhetens ena pelare, det vill säga att ta tillvara på det bästa från varje tradition, för att närma sig en byggnadsplan för en enhet värd namnet. Lovsångsmötet under lördagen får gärna gå i repris.

Jag skulle kunna säga en del som jag tror jag med rätta störde mig på under konferensen. Men varför det? Bevere får räcka som exempel. Det viktigaste är Andens verk av förändring, fördjupning och ödjmjukhet jag var rädd att jag aldrig skulle få leva att se på Livets Ord. Kanske är det en frukt av de mångas förböner, från både jasägare och kritiker under årens lopp. Men sluta inte be nu bara för att det börjar bli bättre! Be att alla sidor och läger ger varandra vad de är skyldiga varandra, så att korsets försonande verk även blir möjlig för de många som engagerar sig i frågan "Livets Ord". Speciellt den som hatar Livets Ord har allt att vinna på att be.

Läs mer i Dagen (1,2)