"Riktiga jämställdhetsfrågor"

KDU vänder sig emot jämställdhetsbonusen, som utgör makt uppifrån menar de.

De säger att ingen kan fatta ett bättre beslut om hur fördelningen inom familjen ska se ut, än familjen ifråga.

På sätt och vis kan jag hålla med om att beslut som en familj fattar utgår ifrån att lösa familjepusslet, och när det gäller dessa i högsta grad lokala lösningar är det ingen som känner till pusselbitarna bättre än familjen själv gör.

Men nu handlar inte jämställdhetspolitik enbart om det lokala planet. Det handlar inte enbart om att individen ska få ut sina rättigheter utan att lämna något tillbaka till samhället. Beslut som fattas på samhällsnivå är alltid uppifrånbeslut, fattade utifrån perspektivet "vad som är bäst för nationen".

När det gäller denna makronivå har inte den lilla familjen koll på vad som är bäst. Det vore omöjligt. Den lilla familjen har koll på sin egen lilla familj. Det beslut som är bäst på ett lokalt plan för alla små familjer i Sverige, är inte nödvändigtvis vad som är bäst för nationen Sverige i ett långt perspektiv.

Om låt säga 80% av alla familjer individuellt kommer fram till att det är bäst att mamma är hemma med barnen, kommer detta att få förödande konsekvenser för demokratin på lång sikt. Om kvinnor i stor övervikt stannar hemma med barnen, kommer kvinnor som grupp att få allt mindre inflytande i samhället genom att färre kvinnor hamnar på chefspositioner eller blir yrkespolitiker.

Det är välbelagt att män inte tillfredställande kan representera kvinnor, eller kvinnor män när det gäller lagstiftning eller inriktning på politik. Ett land där nästan bara män är politiker får lagar som främst gynnar män, och i sin tur missgynnar kvinnor (och barn). Dessa effekter märks inte på fem, tio eller kanske ens tjugofem år. Det tar ett par generationer innan den demokratiska katastrofen är belyst.

Det är långsökt att tro att sådana hänsynstaganden görs när den lilla familjen fattar beslut om hur de ska lösa familjepusslet. De fattar ett beslut som just då verkar vara och kanske är bäst för den lilla familjen ifråga, men som på lång sikt är dåligt för nationen Sverige.

När politik ska föras ska man inte låta en viss grupp (t.ex föräldrar) få avgöra sina egna intressen utan att hänsynstaganden görs till andra grupper, eller kanske till och med kommande generationer. Familjepolitiken ska inte göra föräldrar glada, den ska forma det samhälle vi långsiktigt vill ha. KDU menar att dylika hänsynstaganden inte utgör "riktiga jämställdhetsfrågor". Jag vill hävda att jämställdhetsfrågan med stort J är just familjepolitiken.

Läs mer i Dagen (1,2, 3)

Ungdomar dissar kondomer

När jag minns min första sexuella erfarenhet, minns jag även med visst mått av skam den öppnade kondomförpackning som låg 40cm från sängen. Nej, jag kände henne inte, och ja, hon höll på att bli gravid.

Hur kan man förklara dylik idioti? Jo, kondomer blir relativt ointressanta i den iver som kommer av bristande sexuell erfarenhet. Hot om könssjukdomar blir väldigt futtiga i jämförelse med stormen av känslor.

När man säger "bara vi kunde få ungdomarna att använda kondomer, så vore problemet med könssjukdomar löst", så är det ett uttalande i klass med "om vi bara hade fred på Jorden så kunde vi koncentrera oss på att lösa svälten". Kommer vi få fred på Jorden? Kanske. Men förmodligen inte under min eller din livstid.

Ungdomar låter sig inte skrämmas särskilt mycket när det gäller hot om dödliga könssjukdomar. Mot den tillfälliga stormen av känslor står ett hot som bara är konkret om man själv sett en närstående insjukna i sagd könssjukdom. Ungdomar har aldrig, och kommer aldrig tänka särskilt långsiktigt. De må vara intelligenta - men förmågan att väga risk mot vinst är inte färdigutvecklad vid den åldern.

I detta läge måste jag säga att det kanske vore idé att även sekulärt diskutera om man borde bygga in värderingar i ungdomar som minskar byten av sexpartners. Kondomer skyddar bara om de används, och de används inte ens om ungdomarna får dem gratis.

Jag jobbar på ett HVB-hem, och utifrån personlig erfarenhet kan jag säga att man kan tjata om kondomer tills man får gråa hår, utan att ungdomarna tar det till sig. Förmodligen gäller detta inte bara HVB-placerade ungdomar. Så vad gör vi konkret, när tjatet om kondomer inte hjälper? Skadar vi ungdomarna genom att låta dem se en större koppling mellan sex och kärlek än den som rådande värderingar gör gällande? Nej, tvärt om, skulle jag säga. Och då talar jag inte enbart om hotande könssjukdomar eller oönskade graviditeter.

Läs mer om detta i Dagen och Dagens Nyheter.

Nästa val

Jag är vad som kan kallas "socialliberal". Mitt val till Riksdagen brukar stå mellan Centern och Folkpartiet. Sossarna har jag inte velat rösta på utifrån ett konstaterande om dess starkt inneboende maktkåthet trots fagert tal om värnandet av den lilla människan. Moderaterna är i alla fall öppna med samma form av kåthet, vilket åtminstone är ärligt.

Jag vet inte vilket parti jag kommer rösta på i nästa val. Men ganska säkert kommer jag rösta på något parti som trovärdigt lovar att riva upp FRA-lagen. Jag avskyr inskränkningar av demokratin oavsett om det gäller försämrandet av yttrandefrihet, religionsfrihet, integritetsskydd eller andra grundläggande rättigheter.

Jag tror liksom Benjamin Franklin, även om militanta islamister inte var en del av hans värld, att den som säljer friheten för att skaffa trygghet varken förtjänar eller kommer att få vare sig frihet eller trygghet. Man kan inte bygga ett kontrollsamhälle med argumentet att man vill skydda demokratin. Gör man så erkänner man implicit att demokratitanken är ett misslyckande.

Slutligen vill jag säga att vi inte bör lägga för tung börda på unga politiker som delvis vek för den vinande partipiskan. Det vore att göra saken för enkel och utse en lättslaktad syndabock. Skulden bör istället med tyngd läggas på de etablerade politiker som drev på för att skapa FRA-lagen. Skam bär de som en medalj på trygghetsnarkomanins militäruniform.


Läs mer i Dagen (1, 2, 3), Svd (1, 2, 3), Sydsvenskan (1, 2, 3), eller DN.

Benjamin Franklin om FRA-lagen

"The man who trades freedom for security does not deserve nor will he ever receive either."

- Benjamin Franklin -


All heder åt de unga (och även inte lika unga) politiker som vågat ställa sig upp för friheten, i detta trygghetsnarkomanins land.


(läs mer om FRA-lagen i Dagen, SvD, DN, Sydsvenskan eller för all del vilken dagstidning som helst...)

Genusperspektiv på hjärnor

Jag har inte läst Ivanka Savics forskningsrapport, men jag hoppas att den inte uttrycker sig lika kategoriskt i diskussionen som Dagen gör i sin tidningsnotis.

Att homosexuella hjärnor skulle existera är förstås ingen omöjlighet. Naturen är full av variationer. Men vanligen kan man inte uttala sig kategoriskt om sexuell läggning, maskulina eller feminina personlighetstyper, eller andra variationer som är kopplat till kön eller sexualitet.

Även om det kan finnas en genetisk predisposition till att utveckla antingen hetero-, bi- eller homosexuell läggning i tidig ålder, spelar sociala faktorer en stor roll. Det har gjorts flera studier av enäggstvillingar i USA som adopterats bort och skiljts åt vid födseln, som visar att den genetiska predispositionen är omkring 50%. Det vill säga, med utgångspunkt från den dominerande heterosexuella gruppen, är det 50% chans att båda tvillingarna är homosexuella om den ena visar sig vara det. Resten kan man härleda till sociala faktorer.

Det går att argumentera för ståndpunkten att det i synnerhet i USA finns starka incitament för att säga sig vara heterosexuell när man är homosexuell eller bisexuell. Detta skulle kunna påverka resultaten i någon mån, men naturligtvis inte stå för hela eller ens lejonparten av de resultat som visar att två enäggstvillingar har olika sexuell läggning.

Som genusvetare blir man rätt trött på att allt helst ska förklaras med gener och biologi, som om sådana faktorer var mer verkliga än sociala förklaringar. Det sociala är det vatten vi alla simmar i, och därför är det för oss så självklart att vi inte ens tänker på det som en påverkansfaktor. Trots att detta vatten påverkar och definierar oss från vaggan till graven.

En ständig politisk lucka

När jag pluggade psykologi fick jag lära mig att det i de flesta givna grupper, i synnerhet i en grupp stor som en nation, finns mellan tre och fyra procent personer som alltid är konservativa.

Detta motsvaras av en ungefär lika stor grupp, två till fyra procent, som alltid är ultraradikala.

Det vore konstigt om detta inte återspeglades i rikspolitiken. De flesta människor befinner sig nära mitten på normalfördelningskurvan, där etablisemanget kanske skulle kunna representeras av moderater och sossar. Ute på den radikala kanten, som i Sverige kanske är lite större än vad som är vanligt, har vi partier som Fi och Miljöpartiet. Vänsterpartiet är lite svåra att kategorisera eftersom de verkar omfatta såväl vänsterkonservativa som vänsterradikala.

Hur som helst; att Sverigedemokraterna korpat åt sig drygt fyra procent av väljarstödet i den senaste mätningen från Sifo, är nog inte så konstigt. Då Kristdemokraterna rört sig mer och mer emot mitten och övergivit delar av sin konservativa politik, har det lämnats en ledig plats ute på den konservativa kanten, som nu Sverigedemokraterna verkar ha tagit.

De som glatt sig åt att Kristdemokraterna inte är lika konservativa längre, och därmed trott att politiken nu var rensad ifrån fiender till liberalism och socialism, kan nog sluta glädja sig nu. Det kommer alltid att finnas ett konservativt parti, som balanserar på fyraprocentspärren. Jag gissar att de kommer in i Riksdagen vid nästa val, för till stöd har de dessutom en del missnöjesväljare, snarare radikala än konservativa, som byter pol för att ge etablisemanget på nöten.

Läs mer i Dagen, SvD (1, 2, 3)

SvD och jämställdhet

Ibland när jag läser SvD undrar jag om de ens kan stava till ordet "jämställdhet". Jag kan tillstå att en del av den kritik de riktar emot olika former av jämställdhetsarbete är befogad, och att de ifrågasätter det som vedertagits i jämställdhetsdebatten, ibland på dåliga grunder.

Men om de som skrev om jämställdhet, genusvetenskap och feminism på SvD hade lite mer fackkunskaper i ämnet, såväl som ett mer generellt intresse för frågan (?), tror jag att ifrågasättanden skulle bli lite mer kärnfulla och inte som så ofta, skott i blindo.

På sin ledarblogg pekar de på vad de finner vara en inkonsekvens i Folkpartiets beskrivning av problematiken kring jämställdhet i skolan. De menar att Folkpartiet inte tycker att kvantitativ jämställdhet behöver vara det tydligaste måttet på jämställdhet i skolan, samtidigt som de påpekar att Folkpartiet vill styra pojkars val av kurser så att könsfördelningen blir mer jämn i klasserna.

Då vill jag flika in att man kan ha olika syn på vad som leder till kvantitativ jämställdhet. Om man som Nyamko Sabuni verkar tycka, tror att könsfördelningen skulle bli rätt jämn om pojkar och flickor gavs full valfrihet (där det ingår i definitionen valfrihet att man vet vad det är man väljer, samt varför), kan försöken att påverka pojkarnas val handla lika mycket om målet kvalitativ jämställdhet som det kan handla om kvantitativ jämställdhet. Man kan inte av Folkpartiets förslag avgöra vilket, något dock SvD verkar tycka att man kan. Vad Folkpartiet vill uppnå kan lika gärna handla om att ge pojkar och flickor möjligheten att identifiera sig med en utbildning eller ett yrke som i vårt samhälle inte skulle vara könstypiskt för den person som står inför valet. Man kan alltså säga att Folkpartiet vill påverka attityder, snarare än uppnå kvantitativ jämställdhet.

Jag kan inte veta att det är på detta sätt. Men SvD kan inte heller veta att det är på motsatt sätt. Mer kunskap i strategierna för att uppnå kvalitativ jämställdhet skulle hjälpa SvD att bli mindre kategoriska i sin kritik i framtiden.

John Nilsson, genusvetare

Varför politisk protest?

Norge driver igenom könsneutral äktenskapsbalk, och många om än inte alla kristna, protesterar.

Bild länkad från denna artikel.

Jag förstår inte riktigt problemet. Jo, givetvis förstår jag att man vill motverka vad man menar är en allt mer utbredd sekularisering av samhället. Men vad jag då förvånas över är att kristna tror att de ska kunna motverka en sådan sekularisering genom politiska kraftansträngningar med muskler man inte har.

Oavsett hur man ser på riktigheten i den Norska lagändringen, är detta ur klassiskt kristen synvinkel fel sätt att bemöta förändringen på.

En kristen bör, som Franciskus av Assisi lär ha sagt: förkunna evangelium och enbart om nödvändigt använda ord. Förkunnandet av evangelium anser inte jag innefattar att politiskt motverka demokratiska rättigheter för en viss grupp individer i samhället.

Om man är rädd att man ska tvingas viga homosexuella par för att inte dömas för diskriminering, så är det inte Guds vilja man försöker skydda, utan sina egna små skinn. Om samvetet inte tillåter en präst eller pastor att viga samman samkönade, så borde den normala vägen att gå vara att avsäga sig vigselrätten. Jesus tyckte inte att man skulle stå på sin rätt; istället sa han att om någon vill ta ens mantel, skulle man även erbjuda livklädnaden. Inte stå och slita förtvivlat i manteln.

Somliga präster som har sitt levebröd genom prästerskapet, ser risken att de ska behöva lämna sina jobb på grund av samvetet. Detta är en hemsk situation att befinna sig i, men likväl är det inte en kristen väg att försöka skydda det man har. Kristna hamnar av och till i dylika situationer, och då prövas man. Och med tanke på hur envis jag själv är, så förstår jag att man inte vill lägga sig platt.

Om kristna vars samveten hindrar dem från att delta i detta nya istället går åt sidan, så visar man respekt så långt man har möjlighet, utan att ta strid emot dem som försöker skapa en annan rättighet åt sig själva. Att göra så är att visa kärlek, även om det kallas för homofobi och inte föranleder några stora tacktal från någon enda människa.

Sekulariseringen går inte att hindra genom politiska protester. Sådant är, för att använda bibelns ord, en världslig väg att bemöta ett moraliskt problem man anser sig se. Den kristnes väg är bön och fasta, att arbeta på sin egen frälsning, och att inte söka sitt eget. Detta gäller såväl den enskilde kristne såväl som samfunden eller kristenheten i stort. Annars skapar man förföljelse, som Paulus sa, "för sin egen dårskaps skull".

Tolka nu inte detta inlägg som liberalt. Det är det inte på något sätt. Men tyvärr kan jag inte erbjuda något budskap som kittlar i öronen ens på mig själv.

Var tacksamma för att lagen ännu inte förbjuder religiösa samfund som vägrar att välsigna det som strider emot samvetet, oavsett vigselrätt. Den dagen kommer nog, och tills dess: gläds istället över religionsfriheten! Den är en gåva som Gud kan ta bort precis när som helst. Försöker någon mota Olle i grind genom att redan nu sätta sig på tvären, skyndas bara processen på tills den tråkiga dag infinner sig som på allvar ifrågasätter denna frihet.

Läs mer i Dagen (1, 2,)

En släktings läsarreaktioner

Som släkting till flera som sitter i Livets Ords styrelse har jag följt debatten i och runt Dagens granskning av Livets Ord. Min reaktion efter debatten är en viss nivå av trötthet över att befogad kritik verkar rinna av Livets Ord som vatten på en kanadagås. Samtidigt kan jag konstatera att flera kritikers reaktioner har gått i försoningens tecken. Än så länge ser vi inte effekterna av den återupplivade debatten kring Livets Ord. Förhoppningsvis är min initiala känsla av att kritiken felaktigt avfärdas, mer utslag av otålighet inför det jag önskar: nämligen att försoning kan skapas både mellan Livets Ord och dem som sårats under dess tidiga år, såväl som mellan alla kristna i Sverige oavsett samfundstillhörighet. Där hoppas jag att något kan ske genom att de som felat ber varandra om förlåtelse, oavsett om det är vi kritiker eller om det är Livets Ord.

Fel har begåtts från båda håll, även om jag tycker att felens natur är rätt tydlig; Livets Ord felar genom att inte göra upp med sina många övergrepp (främst 80- och tidigt 90-tal), och kritiker felar genom att vara oförsonliga. Jesus uppmanar både den som felar och den som det felats emot att oberoende av den andra sidans reaktion, göra sin del för att åstadkomma försoning. Jag tänker då främst på Matteus 5:23-25, samt Matteus 18:15-17.

Dessutom finns det, trots befogade delar i kritiken, ett behov hos kritiker att be om förlåtelse för orättvisa och ibland överdrivna angrepp. Den delen är visserligen mindre än den som Livets Ord bör stå för, men den får inte glömmas bort, och blir desto viktigare den dagen Livets Ord väljer att stå för sin historia. Nedan följer en länksamling av bloggar där debatten förts, både för och emot, samt en lista på mina övriga inlägg i denna debatt.

John Nilsson

Det av mina inlägg som jag helst rekommenderar:
Bemötande i Dagen - Förmår Livets Ord erkänna något?

Dagens artiklar om Livets Ord på följande bloggar och webbsidor, där debatten gått het:

Polaritet, politik och religion
Michaels blogg
jonathan.ekman.nu
ulfekman.nu
Dagen blogg
Kolportören
Aletheia - Blogg & Tankesmedja

Mina inlägg som kretsar kring debatten om Livets Ord:



Senaste inlägg:
Väldigt snäll Jaktlund intervjuad i P3

Dagens granskning av Livets Ord:
Media granskar Livets Ord
Ulf Ekman - min dopfader
Ekman och Kristna Bokstugan
Trött
Katarsis
Har de gjort något positivt?
Missionen - ge Livets Ord cred!
Medias snedfokusering på Livets Ords ekonomi
Bemötande i Dagen - Förmår Livets Ord erkänna något?
Ekumenik - bra Livets Ord!
Väldigt snäll Jaktlund intervjuad i P3

Övriga om Trosrörelsen:
Är det kristet?
Avprogrammeringsperspektiv: Sekter, psykoser och religion
Tack och lov!
Ang. censur

Ett system för uslingar

Jag läser irriterat att Arbetsdomstolen dömt en kyrka att betala skadestånd för att de genom sitt uppträdande kränkt sin anställde präst. Arbetsdomstolen följde säkert de regler som gäller för uppsägningar, men det sätter desto mer ljuset på skevheten i ett system där präster kan gömma sig bakom regler när de inte fullgör sitt ämbete.

All heder åt den församling som säkert var medvetna om skadeståndsrisken, men ändå gjorde vad de visste var rätt.

Vad hade prästen gjort då, för att bli uppsagd? Jo, han hade inlett ett förhållande med en kvinna som var gift med en församlingsmedlem.

Detta är på inget sett olagligt eller skäl för uppsägning på en vanlig arbetsplats. Men eftersom sådant beteende, hur man än tolkar bibeln, är ett riktigt allvarligt brott emot kristen tro och lära, är det inte konstigt att den som är satt att lära sin församling om denna tro och lära inte kan vara kvar om han själv inte kan leva efter det.

Det är stor skillnad på de krav man kan ställa på en ledare, och de krav man ställer på en vanlig församlingsmedlem. Där bör finnas en skillnad i mognad, där prästen står för en ganska stor grad av mognad. Annars är han inte lämpad att vara präst. Oavsett hur länge han varit präst.

Denna åsikt har ingenting att göra med hur människor i allmänhet väljer att leva sina liv. Min egen syn på samlevnad, eller för den delen din, är inte relevant här. Det som är relevant är det som kristna universellt är överens om är sunt eller osunt. Och en ledare i kyrkan kan inte leva i den osundhet som bibelns lära fördömer. Detta är inte en tolkningsfråga.

Om man har ett system där den som leder en församling är skyddad av regler som inte tar hänsyn till vad som är kärnan i en prästs ämbete, kanske systemet med anställda präster inte fungerar. Deltar man i ett sådant system får man nog vara beredd att även i framtiden få betala skadestånd för "kränkning" till en person som de flesta skulle vara överens om inte blivit kränkt, men väl varit den som kränkt andra.

Läs mer i Dagen

Kommentarsregler

Jag har bytt kommentarsfunktion för att bättre kunna administrera kommentarer. Det är fortfarande möjligt att kommentera anonymt, men däremot kan jag nu hejda så kallade "troll" som postar med flera olika alias i syfte att berömma sig själv (eller vad nu syftet kan vara).

1. Posta inte med mer än ett alias. Om du är företrädare för en organisation eller ett företag och i din officiella kapacitet vill ha ytterligare ett alias så är det okej. Dock inte i kommentarer till samma bloggpost, och det alias som du använder i din officiella kapacitet måste innehålla både ditt för -och efternamn.

2. Den e-postadress som du anger måste vara korrekt. Jag kan inte se e-postadressen (det är den enda uppgift jag inte ser), men det finns en länk som gör att jag kan kontakta dig om det är några tveksamheter kring något du skrivit. JS-Kit, som sparar din e-postadress, är det största och mest seriösa som finns på marknaden när det gäller bloggkommentarer, så du behöver inte oroa dig för missbruk av e-postadressen.

3. Kommentaren ska inte vara längre än 1500 tecken.

4. Personangrepp, hatpropaganda, eller liknande saker får inte förekomma.

5. Naturligtvis är du inte heller avsiktligt otrevlig emot någon.

6. Du får inte klistra in vad någon annan skrivit, annat än i korta citat. Citat får vara maximalt 200 tecken långa. Du får ange maximalt ett citat och två länkar i din kommentar.

7. Det är inte tillåtet att publicera telefonnummer eller e-postadresser i kommentarernas brödtext. Första varningen = redigering, andra gången raderas posten.

Tips: Helt anonymt är tillåtet men inte särskilt seriöst, och föranleder sällan något svar ifrån mig. Du törs väl stå för din åsikt?

Religionsfrihet

En del bloggare, samt till min fasa hälften av Dagens läsare i skrivande stund, tycker INTE att Unga Humanister ska få statsbidrag i samma utsträckning som kyrkliga ungdomsverksamheter fått. Varför? Tänker folk överhuvud taget?

Oavsett om man avskyr Humanisternas åsikter och verksamhet lika mycket som Sturmark avskyr religion (eller "vidskepligheter" som han brukar säga), måste man ändå acceptera att de får samma rättigheter som man själv åtnjuter om man vill ha religionsfrihet. Jag ser på denna form av humanism som en religion - en ateistisk religion - men likväl en religion.

Om det i religionsfriheten ingår att verksamheter efter vissa allmänna premisser ska få statsbidrag (något som iofs i sig kan ifrågasättas), så ska naturligvis Unga Humanister också få detta bidrag.

Någon kan invända att hälften av Dagens läsare kanske är emot statsbidrag för ungdomsverksamhet av princip. Nå, helt omöjligt är det ju inte, men sannolikt...nä!

Vad var det Jesus sa? Något i stil med "Vad ni vill att människorna ska göra emot er, ska ni också göra emot dem. Det ni inte vill att människorna ska göra emot er, ska ni inte heller göra emot dem" (fritt ur minnet, så varsågod och däng en bibel i huvudet på mig nu).

Jag är kristen. En sån som Unga Humanister ibland försöker motbevisa. Jag gillar inte Humanisternas åsikter, och då inte heller Unga Humanisters åsikter om de går i samma linje. Men lika för lika är en god princip i en demokrati, såväl som för en kristen människas attityd.

Läs mer i Dagen (1, 2) samt Unga Humanisters bloggrespons på motståndet.

Bensinpriset 30 kronor...

...tänker jag med en förflugen tanke, när jag ser att Mellanöstern åter igen håller på att koka över. Jag skäms lite över en så otroligt egoistisk och empatilös tanke från min egen sida, men konstaterar att de regler om media som jag lärde mig på MKV verkar stämma även på mig.

Vi är oss själva närmast, och det är därför media hellre rapporterar om en helikopterolycka med fem döda i Sverige, än om ett vulkanutbrott i Indonesien med tio tusen döda. Om vulkanen istället befinner sig på Island räcker det med ganska få döda för att det ska bli stora rubriker. Vi tycker att det som kan associeras till oss själva är viktigast.

Och när nu Fatah och Hamas ska föra ovillkorliga förhandlingar med varandra, något som sannolikt inte kommer bidra till freden i Israel hur lustigt det än kan låta, trummar Israel på krigstrummorna och hotar Iran med anfall. Iran i sin tur har hotat utplåna Israel, och hävdar på fullt allvar att de ska genomföra det Hitler misslyckades med i nästan samma andetag som de förnekar judeförintelsen. Nåja, inte samma iranske representant, men ändå. Samma land. Och så håller det på. Snart smäller det, tänker jag, och hoppas faktiskt att det blir en Irans kärnvapenfabrik istället för en Israelisk stad.

Vilket det än blir, så kommer jag snart inte ha råd med min bensinslukare till bilskrälle. Det är också ungefär så mycket som jag i en första anblick drabbas av det som handlar om liv och död för många, några tusen kilometer bort. Om det inte blir världskrig förstås, som ett resultat. Men då får media säga det till mig, annars funderar jag istället på om jag ska byta från Jet till Norsk Hydro. Eller gör jag det? Gör du det?

Läs mer i Sydsvenskan, SvD, Dagen (1, 2, 3) DN (1, 2)Kristianstadsbladet, Expressen.

Väldigt snäll Jaktlund intervjuad i P3

Den journalist som skrivit artiklarna i Dagens granskning av Livets Ord (7 delar), blev under kvällen intervjuad av P3 Kvällspasset (1h8m25s in i programmet).

Jag måste säga att Jaktlund var skarpare och tydligare i artiklarna än i radio. Förmodligen är tidningsformatet mer hemmaplan för honom. I radioprogrammet framställs en mer positiv bild av Livets Ord än jag tycker framkommer i artiklarna. Framför allt hänvisar Jaktlund mycket till vad Ulf Ekman anser om Livets Ord, när programledaren ställer sina frågor.

Det är naturligt att Ulf Ekmans åsikter hamnar i fokus, men jag hade önskat att även lite mer tillspetsade kritiska åsikter hade redovisats parallellt med Ekmans. Inte för att det finns ett egenvärde i att kritisera Livets Ord, utan snarare för att det mer skulle speglat verkligheten såväl som kontentan av de artiklar Jaktlund intervjuades om. Den som stört sig på den kritik som fått rum i artiklarna blir dock förmodligen glad av att lyssna på programmet, om man bortser från den något spydige programledarens attityd.

Mina artiklar om Livets Ord:
Media granskar Livets Ord
Ulf Ekman - min dopfader
Ekman och Kristna Bokstugan
Trött
Katarsis
Har de gjort något positivt?
Missionen - ge Livets Ord cred!
Medias snedfokusering på Livets Ords ekonomi
Bemötande i Dagen - Förmår Livets Ord erkänna något?
Ekumenik - bra Livets Ord!

Rekommenderas

Apropå ämnet för veckan - uppgörelse med det gamla, Livets Ord, och förlåtelse - så rekommenderar jag denna enkla men starka dikt från min barndomsvän Johannes.

Ekumenik - bra Livets Ord!

Dagen skriver idag om Livets Ords inställning till ekumenik. En intressant läsning, måste jag säga.

Jag har fått sura kommentarer dels från medlemmar i Livets Ord, men också från kritiker av Livets Ord, på grund av mina utspel på denna blogg samt i Dagen (läs gärna denna artikel som spetsar till min kritik). Livetsordare menar att jag fokuserat för mycket på det förgångna, vilket jag bemött med åsikten att man måste göra upp med allvarlig synd för att kunna gå vidare. Kritikerna har sagt att jag borde tagit i mycket hårdare, och de har inte gillat alla positiva saker som jag tagit upp om Livets Ord. Detta har jag bemött med att jag inte tror något gott kommer av att kasta pajer, utan att kritik ska vara saklig och sanningsenlig. Ingen vinner något på överdrifter. Och till sanningen hör att ta upp det positiva, såväl som att peka på den fina utveckling Livets Ord har haft på senare tid. Vissa kritiker kommer därför förmodligen bli besvikna på det jag i detta inlägg kommer skriva.

Det var just Livets Ords initiativ till ekumenik som fick mig att börja fundera allvarligt på om Livets Ord var på en kurs av omvändelse. Till en början ska jag erkänna att jag cyniskt tänkte att det nog bara var ett listigt sätt att skaffa sig mer inflytande. Cynismen berodde på att jag tänkte att Livets Ord agerade och tänkte som de gjorde på 80-talet och början på 90-talet. Men jag har varit tvungen att ompröva min initiala misstänksamhet. Tidigare hade Livets Ord genom raljanta uttalanden om andra kristna skjutit alla möjligheter till ekumenik med dem inblandade i sank, även om de idag menar att de alltid velat ekumenik (mycket förvånande med tanke på deras tidiga beteende).

Även om det inte är uteslutet att Livets Ord och Ulf Ekman har dubbla motiv (precis som VARJE människa har, du och jag också), står det anser jag klart att de idag har en genuin längtan efter att skapa enhet hos allt Guds folk. De vill att enheten ska bli signum för kristendomen igen, istället för som så ofta annars, en massa teologiskt smågnabb som ger de som inte tror en god anledning att tappa intresset för kristendomen.

Min åsikt är fortfarande att de istället för att som idag försöka smita undan, bör göra upp med sin historia. Detta tog jag upp i min förra artikel. Jag ser detta som viktigt för att det Gud gör genom Livets Ord och andra församlingar i Sverige, verkligen i slutändan ska få ett resultat av enhet som står på berggrunden och inte på en underminerad sandig strand. Likväl, så mycket som Gud verkar mana svensk kristenhet till både omvändelse och enhet, tror jag att vi kommer få se detta hända. Gud fullföljer ju vad Gud har satt i rörelse.

Enhetens goda frukter står ännu inte att se, men jag tycker att det senaste mötet mellan Ulf Ekman och Peter Halldorf visar tydligt hur mycket välsignelse som står för dörren om mycket olika kristna traditioner vill mötas i kärlek istället för att kasta paj. Jag rekommenderar dig att se detta långa samtal, som gav mig stor välsignelse och tacksamhet till Jesus Kristus (du behöver ett mediaprogram i datorn för att se filmen, klicka på "kör program" när frågerutan kommer upp).

Se den, och säg sedan om det du ser inte handlar om Guds hand med Livets Ord och svensk kristenhet. Om du inte anser att det är Gud som står bakom det, så vill jag gärna att du kommenterar det och berättar hur du tänker.

Precis som i alla skeenden finns det saker som kan gå fel. Många talar idag om Livets Ords dragning åt det katolska hållet, och andra menar att Livets Ord "tappat sältan". Med sälta menar de säkert en viss typ av radikalitet. Jag vill meddela att för mycket salt tar kål på njurarna. Istället bör vi se att denna nya strävan efter enhet verkligen är radikal. När såg vi sist kristna i Sverige sträva efter enhet? Det var ganska länge sedan.

Väktare på muren gör rätt i att påpeka farorna, men då måste man också ta ansvaret att visa på det goda som sker. Kritiken emot det dåliga måste inte drunkna bara för att man säger att Livets Ord gör en hel del riktigt bra saker också. Jag vägrar tro att vi kristna är så svartvita i vårt tänkande att vi bara kan tänka i antingen termen negativt eller i termen positivt. Ser vi att den ekumeniska utveckling som Livets Ord gör ett gott arbete i, är alternativet till den tragiska liberalteologiska klappa-på-ryggen-ekumeniken? Den sistnämnda leder förmodligen såsmåningom till religionssynkretism. Det tror jag knappast kommer hända med den ekumenik Livets Ord idag talar om.

Läs även gärna de övriga sex artiklarna i Dagens granskning av Livets Ord: (starten, teologin, påverkan, missionen, pengarna, makten) och en sammanfattning.

Kritiken rör den envisa oviljan att ordentligt göra upp med övergrepp och felsteg under 80- och 90-talet (främst denna artikel). Men jag försöker också hela tiden peka på att Livets Ord genomgått en drastisk förändring sedan denna tid, och idag är en helt annan församling, något som även Dagens chefredaktör antyder. Och då inte bara bör, utan måste vi berätta om detta. Jag tror nämligen att Gud använder Livets Ord, tillsammans med andra församlingar, för att skapa sann enhet mellan kristna i vårt land.

Vad är otrohet?

Haggard har bekänt att han varit otrogen tillsammans med en manlig prostituerad. Jag är inte förvånad. Bedrövad, men inte förvånad. Det har fött några ofärdiga funderingar kring var otrohet är, tankar som jag här prövar med er och gärna tar emot kommentarer om. Jag har på inget sätt tänkt färdigt, men jag vet att just ordet "otrohet" alltid givit mig kalla kårar längs ryggraden. Så vad är då innebörden i detta ord, och vad kan man lägga i dess betydelse?

Det som stör mig är dock min misstanke om att somliga kristna kommer reagera mer över att det var homosexualitet inblandat, än de reagerar emot otroheten. Ett sådant reaktionsmönster är skevt.

Otrohet underminerar relationer på det allra mest djupa sätt. I en relation är otrohet, vad man än väljer att lägga in i ordet, beskrivningen på det värsta svek man kan ta sig till inom relationen emot den andre.

Oavsett om det är otrohet emot ens fru/make (sexuellt, som i Haggards fall, eller t.ex olika former av misshandel) eller om det är otrohet emot ens församling (om pastorn t.ex missbrukar sin makt eller sprider villolära, om en medlem i hemlighet sprider ondsinta lögner om sin egen församling, eller likt Jezebel förleder sina trossyskon till avfall från tron), eller om det är otrohet emot Gud (om man medvetet gör tvärt emot vad Gud sagt åt en att göra, och strider emot den kallelse Gud givit en, och börjar följa avgudar) så är det i Guds ögon korset som försonar i alla fallen.

När man är otrogen emot människor dock, skadas individer som inte kan reparera sig själva. Om man är otrogen emot sin partner, eller otrogen emot sin församling, sätter det så djupa spår att förnyat förtroende oftast inte är möjligt. Ibland förmår Gud skapa förlåtelse genom att verka på både förövare och drabbade, och genom nåd skapa utrymme för nytt förtroende. Men i de flesta fall är det bara möjligt att förlåta, men inte att ge nytt förtroende. Något har genom otroheten blivit så skadat att det inte går att återfå tilliten.

Gud däremot ger oss alltid nytt förtroende, hur illa vi än beter oss emot Gud. Det tycker jag är fantastiskt. Korset, som Gud ställt fram för var och en som vill ta emot det, innebär att Gud fullständigt upprättar oss och dessutom hjälper oss att förlåta oss själva.

När det gäller Haggard så kan jag förstå hans dilemma. Det han gjort emot sin fru är fruktansvärt på många plan. Dels har han utsatt henne för risk för att bli sjuk, men det mest uppenbara är förstås intimitetsveket. Men har Haggard om man utgår ifrån det nyss uppdagande, varit otrogen emot sin församling eller emot kristenheten i stort? Nej, det tycker jag inte. Han har visserligen ljugit, hycklat och dessutom offentligt dömt andra för samma sak han sysslat med själv - men i just detta fall har han inte missbrukat sin makt emot församlingen eller likt många tv-evangelister, spridit villoläror. Han har fallit i djup synd. Men om varje pastor som föll i djup synd skulle anses ha varit otrogen emot sin församling, då kanske det blir ganska få kristna ledare kvar som är fria från otrohetssynd.

Haggards otrohet emot hustrun är en sak mellan honom och Gud, och mellan honom och hans fru (och barn). Men om församlingsmedlemmar avgudat sin pastor så mycket att de känner sig personligt svikna, har de haft ett felaktigt fokus för sin tro. De har glömt att Haggard är människa precis som dem, med fel och brister. Jesus Kristus och bibeln som Guds ord är vår själs ankare, inte pastorn. Vi kan inte anklaga våra trossyskon för otrohet emot oss bara för att de faller i synd. Om så vore, skulle jag ligga rätt pyrt till själv. Dock är det förstås normalt för en utomstående församlingsmedlem att bli ledsen när något sånt här händer, men därifrån till känslan av grovt svek tycker jag steget är långt. Jag har själv dömt människor i liknande situationer själv, i min omognad.

En skribent säger att "det kommer hända hos oss i Sverige, förr eller senare". Han menar att det är nödvändigt att pastorer stöttas, och inte ensamma och inåtvänt får bära hela lasset. Där har hela kyrkan ett ansvar, tycker jag. Församlingen är Guds verktyg till gemensam växt och mognad, just därför att ingen, oavsett begåvning eller kall, förmår stå stadigt ensam. Där får vi inte svika våra ledare genom att sätta dem i denna ensamma position, eller låta dem sätta sig i positionen själva. Det duger inte att först avguda en ledare och sedan hata ledaren när denne inte klarat av den omöjliga uppgiften av att stå ensam i hierarkin. Man måste reagera innan dylika tragiska saker händer, inte stå där efteråt med kogret fullt med pilar för att skjuta på "svikaren". Ingen kristen är kallad till att stå ensam, vare sig i eller utanför församlingsgemenskapen.

John om förlåtelse och försoning

Med anledning av att jag idag deltog som intervjuad, har från flera håll fått frågan om varför jag inte ännu i min blogg bemött det som Livets Ord säger i Dagens sjätte granskande artikel av Livets Ord.

Svaret är enkelt: jag ser framför mig alla ansikten på de människor jag fått hjälpa när de krossats av 80- och 90-talets Livets Ord (till skillnad från dagens Livets Ord, som är annorlunda), och det från Livets Ords sida saknats intresse att göra upp med saken. Alla människor med normal nivå av empati mår dåligt då, och utifrån försvaret av dessa människor ville jag inte förhasta mitt svar. För trots att uttalanden i Dagens artikel från Robert Ekh och Ulf Ekman ur vissa perspektiv kan vara ledsamma, tror jag att Gud verkar på dem och uppmanar dem till större initiativ i försoningsprocessen. Även om detta kanske inte kommer fram i artikeln så tydligt som många, kanske även Livets Ord, önskat.

Som medlem i samma släkt därifrån flera av Livets Ords ledare kommer, har min situation som hjälpare till dem som farit illa inte varit lätt. Jag har mestadels gjort det i hemlighet, och det är faktiskt först nu som jag offentligt klargjort min position, även om den gått att läsa i mer begränsade debattfora på internet. Jag väljer att gå ut nu, eftersom jag själv numera känner en genuin kärlek till Guds församling Livets Ord, liksom till allt Guds folk. Detta har förstås delvis hjälpts av att min flickvän är medlem i församlingen ifråga, där jag sett hur genuint kärleksfullt hon bemötts, samt att jag under en längre tid sett en serie snabba positiva förändringar av Livets Ords uttryck för empati och kärlek. Denna drastiska förändring har jag i emfas tackat Gud för, och den har också bidragit till att mjuka upp mitt eget hjärta i omvändelse. Jag önskar inte att såra någon, och ber redan nu om ursäkt om någon känner att jag är orättvis. Kommentera då gärna detta i kommentarsfunktionen, så att alla kan läsa dina åsikter. Väg även gärna in det jag genom min vän sagt i del 1 i bemötandet av Dagens artikel.

Robert Ekh säger en intressant sak, som ger hopp:
"Vi har gjort en del fel, självklart, men vår intention har inte varit att skada eller snoppa av människor, det kan jag ärligt säga. Sen kan man i vissa situationer ha agerat för starkt, absolut, så är det ju. Om människor upplever att de blivit illa behandlade så är vi öppna för att prata. Det är inte alltid man kommer överens om vad som hänt, man kan ju ha olika minnesbilder, men att mötas för att samtala är inga problem."

Detta har inte alltid varit Livets Ords position. De som upplevde sig sårade bemöttes snarare av det man kan utläsa av följade citat från Ulf Ekman:
"[...] Du ska inte ta bort folk som inte är så duktiga, som inte klarar av saker så bra, du ska ha mycket barmhärtighet med dem som stapplar fram, ..., men där det flödar ut död, där människor talar med en underton av kritik, med en underton av bitterhet, gör dig av med dem, förlös dem in i något annat. De kommer att förstöra."

Det är klart att man måste göra något åt en situation då man i en församling eller i ett företag har någon eller några som ständigt gör allt de kan för att undergräva verksamheten. Det är ett sunt ledarskapsperspektiv. Men det var inte riktigt på det sättet som innebörden av citatet ovan tillämpades i praktiken. I praktiken slängdes folk ut om de så i privata brev till den högsta ledningen, i all välmening varnade för osunda tecken i någon av Livets Ords partnerförsamlingar. När dessa väl slängts ut, varnade man dessutom för dessa som blivit utslängda, vilket resulterade i att så gott som samtliga av deras vänner i församlingen dessutom bröt kontakten. Och det gällde även vännerna till de utslängdas barn, vilket ledde till att en del barn förlorade sin gudstro! Detta är fruktansvärda övergrepp, inte små misstag som vem som helst skulle kunna råka göra.

Det är klart att det är en bra början om man i allmänna ordalag erkänner att man gjort fel . Det gör att människor känner ett visst mått av upprättelse, samtidigt som det skapar en större frihet bland vanliga medlemmar gällande att tänka fritt själva. När Robert Ekh inbjuder till samtal tror jag att det verkligen kommer från hjärtat hos honom. Därför vill jag problematisera situationen på ett konstruktivt sätt:
Säg att någon blivit överkörd av församlingen. Säg att sedan denne person på mer eller mindre vist (eller ovist) sätt har försökt diskutera saken med församlingen, och då inte fått gehör (dvs, som det var i slutet på 80- och början på 90-talet). Hur sannolikt är det då att denne person idag, femton år senare, ska våga riskera sitt känsloliv genom att ytterligare en gång söka samtal om upprättelse? Den är lika med noll, skulle jag säga, utifrån mina erfarenheter av att ge själavård.

Därför är det viktigt att församlingen självmant söker upp var och en som man vet att man gjort illa. Jag talar nu inte om alla situationer man blivit osams, för alla konflikter har givetvis inte varit Livets Ords fel! Men många specifika fall känner Livets Ords ledning till, och om de inte enbart det senaste halvåret i hemlighet tagit kontakt med alla dessa människor, så vet jag om många fall där man helt enkelt ignorerat grova övertramp såväl som människorna bakom dessa öden. Jag tänker här på det som Jesus säger i Matteus evangelium 5:23-24:
"Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva."

Och eftersom Livets Ord vet om många saker de inte gjort upp med, är det krasst dessa bibelord som gäller. De gäller lika mycket som Matteus 18:15-17 gäller för dem som har en gås oplockad med Livets Ord. Jesus säger:
"Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare."
Här kan jag bekänna att jag själv på grund av fruktan, tidigare i livet har kritiserat på debattfora istället för att gå direkt till de individer på Livets Ord som min kritik har gällt. Det har svidit att göra upp med denna synd från min sida. Rädsla är ingen ursäkt inför Gud. Jag säger inte detta för att visa hur duktig jag är, utan för att visa att jag själv tar orden på praktiskt allvar.

Många kritiker tror jag dock har inställningen att Livets Ord ska behandlas som publikaner eller tullindrivare oavsett vad de gör för att be om förlåtelse. Och detta är för Gud en lika förhatlig inställning som oviljan att hjälpa människor att förlåta (dvs. matt 5:23-24).

Jag ställde mig tidigare frågan: "Om Livets Ord gör upp med det som var från 80-talet, VILL jag då förlåta? Man kan bli så van att kritisera att man nästan blir besviken när kritiken får ödmjukhet som resultat.”

Du som fortfarande avskyr Livets Ord - tänk på att dagen förmodligen kommer då du inte längre har något att anklaga Livets Ord för. Och då kommer inte ilskan vara borta automatiskt för det. Vad gör du då?

Slutligen måste jag skriva något om det Ulf och Robert sagt om att försoningssamtal bör ske privat. Mitt svar är: Nja. Specifika personer ska givetvis inte diskuteras offentligt med namn och personnummer. Det har ingen krävt eller ens önskat. Men det finns en stor poäng med att offentligt bekänna specifika falltyper och synder man många gånger gjort. Det får nämligen en enorm effekt på tilltron till att Livets Ords ånger är genuin, vilket kan ge människor som tidigare sökt upprättelse förnyat mod att ta upp diskussionen igen med Livets Ord, när Livets Ord nu enligt Robert Ekh är villiga att prata om det som tidigt var, eller som Ulf Ekman säger, skapa förlåtelse och upprättelse i det enskilda samtalet. Även om bibeln inte kräver (?) av Livets Ord att de ska gå ut i offentliga bekännelser, så tycker jag att det är en kärlekshandling de kan bjuda på för att underlätta för folk att förlåta. Och då talar jag givetvis inte om luddiga uttalanden om att "vi gjort en del fel", utan specifikt adresserade problemområden och situationer.

Ulf ekman säger:
"Kraven att vi ska gå ut och be allmänt om förlåtelse kan ibland vara kyrkopolitiskt betingade".

Ja, Ulf, det kan de. Och har säkert ofta varit. Men är det inte lika lätt att hitta kyrkopolitiskt betingade skäl till att INTE gå ut offentligt med bön om förlåtelse? Jag tänker exempelvis på den fina utveckling Livets Ord nu är en stark motor i, gällande försoning och enhet mellan olika kristna traditioner och samfund. Ett arbete jag tror Gud inspirerat Ulf Ekman att satsa energi på, och som bär mycket god frukt. I det läget kanske det kan kännas som ett steg tillbaka att uttala offentliga avböner, i rädslan för att detta ska störa det arbete Gud nu gör genom församlingen. Men jag tror att det är tvärt om. Jag tror att Livets Ord faktiskt skulle få ännu mer förtroende, tillit och stöd i detta arbete om man dessutom valde att ta ansvar för forna begångna misstag och synder.

Min poäng är här alltså INTE att säga att Livets Ord är dåliga. Jag besöker regelbundet deras möten och kan intyga att man där får möta Gud. Ulf Ekman har personligen visat mig kärlek och värme. Min kritik avser enbart det faktum att det sitter långt inne att på allvar göra upp med sin mindre ljusa historia. Betänk detta! Må Gud, i sanning, välsigna Livets Ord och alla deras medlemmar, och må Livets Ord få växa i vishet, kärlek och framgång.

Hälsningar,

John Nilsson

Läs även Dagens övriga artiklar (1, 2) och se här för sammanfattning av alla artiklar jag skrivit i denna debatt.

Om förlåtelse

Appropå Dagens artikel publicerar jag med tillåtelse en text som min bönevän Lars Widerberg skrev igår, fött ur tankar kring behoven av försoning inte minst mellan Livets Ord och dess kritiker. Jag återkommer under dagen med en längre kommentar, som jag måste fundera igenom noga eftersom jag själv blev intervjuad i artikeln ifråga.
mvh
John Nilsson

-------------

Halvvägsmötet (av min bönevän Lars Widerberg)

Försoningens uppgift – den kristnes ständiga göra.
Kallade att stå som präster, att göra tjänst inför levande Gud.
Prästsinnets grundinställning – ingen ska behöva stå med skuld, ingen ska behöva förbli i synd.

Om du blir påmind om att någon har något att säga om dig, om synden, om tillkortakommandena, om teologin, om flykten och om försvarsbeteendet – då ska du lämna det du har för händer och gå till denne som har sett, som har avslöjat för att få höra från Gud genom denne skarpsynte. Matt 5:23.

Detta är omvändelse, detta är dess nödvändighet och dess möjlighet. Så är försoningen tillrättalagd. Så är samtalet arrangerat. Så är ödmjukandet och den växande gudsnärvaron framställt.

Om din broder har begått en synd, gå då och ställ honom till svars enskilt – lyssnar han, har du vunnit din broder. Om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra. . . Om han inte lyssnar till de två eller tre, tala då offentligt. . . Matt 18:15-20.
Detta är försoningsarbete. Detta är kristet tjänande på lösepenningens grund, på blodets grund till allas frihet och mognad.

Om vi tog dessa två ord ur Matteus evangelium på allvar, skulle en rörelse uppstå bland oss till hälsosam korrektion och jublande upprättelse. Halvvägs-möten, halva vägen var, halva arbetet var. Men, inga kompromisser, ingen ljum ekumenik, inget sopande under mattan. Kristus utgestaltad bland oss alla för ett autentiskt uttryck av himmel på jord. . .

Man vänder sig bort från sammanhang som inte kunnat förmedla Kristi fullhet. Har vi då gjort oss redo att ta emot dessa som hungrar? Står vi fortfarande med pekfingrar lyfta mot dem för att de ska förstå att de valde fel väg, som för att säga att de måste klara sin egen upprättelse? Står vi bara och ser på utan att ha något att ge dem? Hälsar vi dem som troféer vilka bekräftar vår präktighet? Hälsar vi dessa som söker som våra verkliga vänner – och Kristi vänner – med all nåd och all den integritet som Kristus ger?

Saliga halvvägsmöten. . .
Saliga liv i Kristus. . .
Saliga gemenskap i Gud. . .

L. Widerberg

Linköpings universitet och sexuella trakasserier

Jag förvånas inte ett dugg över att var tionde kvinnlig doktorand trakasseras sexuellt i den svenska universitetsvärlden. När jag skrev en b-uppsats över prefekternas syn på sexuella trakasserier vid Linköpings universitet (pdf), vilket sedan lades till universitetets lista över rapporter, var resultaten rätt skrämmande. Sämre än jag hade trott faktiskt, och då var mina förhoppningar från början ganska lågt ställda. Endast en av de sex prefekter som ville ställa upp på intervju hade ens tänkt igenom frågan ordentligt.

Den gången fick jag av berörda prefekter offentlig kritik för att jag inte gjort någon parallell empirisk undersökning om det faktiskt behövdes några åtgärder emot sexuella trakasserier vid nämnt universitet. Ja, ni läste rätt. Istället för att lyssna på kritiken krävde de att min b-uppsats skulle vara en doktorsavhandling. Det jag undersökte var prefekternas attityder, vilket framgick med önskvärd tydlighet. Sen kan jag förstås medge att en b-uppsats i rent teoretisk bemärkelse blir begränsad och bristfällig. Detta var dock inget jag fick kritik för.

När jag sedan året efter i min examensuppsats (pdf) undersökte samma sak beträffande gymnasierektorerna i Linköping, blev resultatet än mer skrämmande. Somliga rektorer var övertygade om att det inte existerade sexuella trakasserier vid deras gymnasium, trots att flera undersökningar visat att just gymnasietjejer är mer i regel än undantag utsatta för detta på regelbunden basis.

Om nu endast var tionde kvinnlig doktorand utsätts för sexuella trakasserier idag, så är det säkert en liten förbättring emot hur det var för fem år sedan. Men föreställ er situationen att vara kvinna, veta att doktorsavhandlingens färdigställande beror mycket på handledarens godtycke, och denna handledare är en sexistisk gris som försöker utnyttja situationen! Då blir en på tio en ganska hög siffra, för varje enskild kvinna det rör sig om går igenom ett veritabelt helvete.

Läs mer i SvD

VFH

Vilsna Förbannade Hackare, eller VHF, lade nyligen Crossnet till listan av sajter de stulit lösenord ifrån. VHF står förresten för VUXNA förbannade hackare. Just det, hör och häpna.


Bilden länkad från Dagen

Jag minns när jag som osnuten tonåring hittade på diverse fantasirika hyss, som drev delar av omgivningen till vansinne. Liksom för så många andra tonåringar, handlade detta om ett uttryck för uppror emot system som försökte göra mig maktlös.

Enligt många psykologiska teorier beror sadism på maktlöshet. Också sabotage och mobbning har denna grundorsak, även om den som drabbats av sabotaget eller mobbningen förmodligen är den som känner sig mest maktlös.

I en tid då mycket fokus både nationellt och internationellt har varit just på effekter av denna mekanism (pedofili, terrorism, mobbning, civil olydnad), kan man ställa sig frågan om det alltid måste finnas en minoritet som känner sig maktlös? Är detta ett samhälle vi vill ha, och om inte, går det att göra något åt det?

Ansvaret för attacken emot Crossnet är givetvis till största del deras som utfört den. Men även vi människor som blundar för orättvisor, maktlöshet, utsatthet och liknande negativa baksidor på samhället, bär faktiskt en del i skulden för att sånt här händer. Detta är värt att fundera över, i samband med att man muttrar ilsket över något bedrövligt som en maktlös människa har tagit sig för att göra för att desperat förändra sin självbild.

Medias snedfokusering på Livets Ord

Många gånger under 80-talet och 90-talet störde jag mig på att media, gärna med Expressen i spetsen, fokuserade på Livets Ords ekonomi. Det kunde handla om Ulf Ekmans lön, tjänstebilar, stora kollekter eller tiondegivande.

Förutom att en del av skribenterna för dessa artiklar inte insett att tiondegivande är praxis i en hel del frikyrkor och så har varit länge, vill jag mena att deras fokus satte mer viktiga granskningsområden i skuggan (se mina övriga artiklar, länklista under denna artikel). Mycket hade varit vunnet på att istället lägga mer fokus på granskning av struktur, maktfördelning och hantering av humankapital, där det i allra högsta grad hade behövs mer djuplodande kritisk granskning. Men tydligen ansåg tidningarna att fokus på ekonomi skulle sälja fler lösnummer. Som det konstateras i Dagens artikel nr. 5 i serien om 7 granskande artiklar, borde media ha hittat ekonomiska oegentligheter om de verkligen existerade. De ansträngde sig ju verkligen till max för att lyckas med just detta.

Det förekom visserligen en del konstigheter, som att bara de som ville ge 1000 kronor eller mer fick komma fram för en speciell förbön om välsignelse (vid en konferens). Man började tillämpa något som kallades för "löftesoffer", vilket gjorde att folk ibland gav mer än de hade råd med (lite i stil med hur folk lånar pengar på sms-lån). Vid något tillfälle fick predikanten för sig att åhörarna skulle lämna över sin plånbok till bänkgrannen, så denne fick avgöra storleken på kollekten. En simplifierad undervisning om "sådd och skörd", skapade hos somliga människor ett ytterligt egoistiskt motiv till att ge pengar under inbillningen att Gud var någon slags enarmad bandit. Föreställningen om att stark tro + givande = ekonomisk välsignelse, skapade prestationsångest vilket Livets Ord nu i efterhand säkert ser var ytterst olyckligt. Alla dessa företeelser kan man förmodligen ifrågasätta, men de pekar verkligen inte på några oegentligheter av klassiska mått.

Tydligen lyckades dock kvällspressen med att pränta in sitt tjat om Livets Ords ekonomi i det svenska folkets medvetande. För fortfarande är pengar ofta det första som folk associerar Livets Ord till om man nämner rörelsens namn utanför den kristna sfären. Detta kanske säger mer om svenssons girighet och missunsamhet än om Livets Ord.

Att Livets Ord pumpat ut nästan lika mycket pengar som man samlat in har det inte varit lika populärt att rapportera om. När Livets Ord före försäljningen av lokalradioverksamheten hade grava likviditetsproblem, nämndes knappast något om detta. Det är alltid en frestelse att hålla långa manipulativa kollekttal, när man vet att om folk inte ger, så går det illa i den situation som rörelsen just då står i. Där är det många frikyrkor som i brist på tro försöker manipulera medlemmarna att ge mer istället för att lita på att Gud leder var och en till att ge vad den ska. Men detta är kanske inte något man enbart kan lasta det tidiga Livets Ord för. Jag har sett samma sak i Pingst såväl som i Vineyard.

Sådant beteende måste förstås upphöra i de fall där det förekommer, men då ska det inte bara avkrävas enskilda församlingar, utan istället vara en del i en större debatt om frikyrkans attityd till givande. Jesus tjatade inte till sig pengar. Men innan man dömer för hårt bör man försöka sätta sig in i känslan av att vara ansvarig pastor i en knivig ekonomisk situation. Det är inte lätt att ha tillräcklig gudsförtröstan i en situation som handlar om ekonomisk liv eller död för en kyrka man ansvarar för.

Jag skulle nog vilja påstå att kvällspressens envisa trakasserier kring Livets Ords ekonomi är en av de bidragande orsakerna till att Livets Ord olyckligtvis ganska snabbt stängde sig från att lyssna på kritiker. Var är rapporteringen om att Ulf Ekman skänker sina royalties till församlingen? Innan jag läste det i Dagen kan jag inte minnas att jag sett det i tryck någon annanstans. Att göra så borde vara normalt för en Guds tjänare - men det är också oerhört föredömligt i en tid då även kristna försöker roffa åt sig så mycket de bara kan.
---

Länklista till mina egna inlägg i debatten om Livets Ord:


Livets Ord:
Media granskar Livets Ord
Ulf Ekman - min dopfader
Ekman och Kristna Bokstugan
Trött
Katarsis
Har de gjort något positivt?
Missionen - ge Livets Ord cred!

Övriga om Trosrörelsen:
Är det kristet?
Avprogrammeringsperspektiv: Sekter, psykoser och religion
Tack och lov!
Ang. censur

När Rosenberg var min lärare

På ledarbloggen tar SvD upp Tiina Rosenbergs senaste påhitt. Tydligen har hon börjat vråla svordomar för att ett musikband raljerat lite med 68-rörelsen.

Personligen kan jag inte förstå hur man kan ta en politisk rörelse så personligt att man blir rasande och börjar vråla svordomar. Det beteendet har jag inte ens fått inombords när jag diskuterat med de mest okunniga antifeminister eller sexister. Och definitivt har jag inte givit uttryck för något sådant. Hur tänkte Rosenberg? Det är så att man misstänker både en eller flera bokstavsdiagnoser. Och om så vore har jag full förståelse, och det bör även andra ha. Men annars finns ingen ursäkt.

När Feministiskt Initiativ hade sin första partistämma valde hon att vråla "Jävla rasist" åt en partikollega som gav uttryck för sin variant av feminism. Detta mitt framför en journalist med filmkamera. Rosenberg kablades ut, och hela Feministiskt Initiativs eventuella chanser att nå politisk makt grusades på grund av några förflugna ord.

Rosenberg är skicklig på det hon gör. Hon är oerhört intelligent. En gång såg jag henne strukturera om ett 400 ord långt politiskt dokument i huvudet utan papper eller penna på en dryg halvminut, och sedan diktera det helt förändrade dokumentet i ny skepnad. Genialiskt, minst sagt. Det gäller nog även forskningen.

Men någon borde ge henne någon slags munkavle. För jag gillar inte att hon sabbar ryktet för genusvetenskapen såväl som för den feministiska rörelsen genom sina ständiga uppträden. Hon är den enda person under hela min genusvetenskapliga utbildningsperiod som fått mig uppleva mig diskriminerad av på grund av mitt kön eller min religion (kristen, man). Åtminstone var vi flera som uppfattade det så, även om det förstås kan vara så att hon bara ogillade mig rent allmänt. Understrykas bör, att hon var den enda som bemötte mig så. I övrigt kan jag säga att rykten om akademiska feministkvinnor är bullshit. De har ofta schysstare syn på män än svenska kvinnor har i allmänhet.

Läs mer om den aktuella händelsen i Sydsvenskan

Jag konstaterar

Jag konstaterar att Ulf Ekmans bild av de positiva aspekterna på deras missionarbete påminner om mina egna, såväl som Dagens. Det tycker jag tyder på att Livets Ord lyckats förmedla en tydlig bild av Ryska Inlandsmissionen även till dem som vid tidpunkten för dess inledning inte var medlemmar i församlingen.

Somliga har kritiserat missionen, men då oftast använt samma argument som brukar riktas emot de flesta missionärer (anklagelser om splittring, att de skapat oordning, att de inte samarbetat med de religiösa lokalt, etc.). Men även om det alltid finns saker att invända emot arbete som utförs under tidspress, tror jag ändå att Livets Ord på denna punkt gjort en hel del bra även under den tidsperiod som jag i andra inlägg kritiserat (början på 90-talet, se länkarna längst ner i inlägget).

Följ gärna den kritiska efterdebatten kring Dagens artiklar (1, 2, 3, 4) om Livets Ord på följande bloggar och webbsidor:

Polaritet, politik och religion
Michaels blogg
jonathan.ekman.nu
ulfekman.nu
Dagen blogg
Kolportören
Altheia - Blogg & Tankesmedja

Länklista till mina egna inlägg i debatten om Livets Ord:

Senaste inlägg:
Missionen - ge Livets Ord cred!

Dagens granskning av Livets Ord:
Media granskar Livets Ord
Ulf Ekman - min dopfader
Ekman och Kristna Bokstugan
Trött
Katarsis
Har de gjort något positivt?
Missionen - ge Livets Ord cred!

Övriga om Trosrörelsen:
Är det kristet?
Avprogrammeringsperspektiv: Sekter, psykoser och religion
Tack och lov!
Ang. censur

Fel motiv till protest!

Den judiska kommuniteten i Brooklyn har höjt sin röst emot H&M:s affisch på en bikinimodell i sitt område. Som skäl anger de att nakenheten förstör deras möjlighet att uppfostra sina barn efter traditionell moral. Med detta menas relationen mellan kvinnor och män, så väl som sexualitet.

Jag gissar att somliga kristna utan att tänka efter något djupare, stämmer in i protesterna. Men även om jag också irriteras över H&M:s reklam, så gör jag det av helt andra skäl än religiöst sexualmoraliska. Sexualisering av det offentliga rummet är nog inte bra i vilken utsträckning som helst (viktoriansk puritanism är ju inte heller bra), men den kommer en bra bit ner på listan. Som kristen har man ett större ansvar emot människor och mänskligheten beträffande att hejda lidande, än det blir om man bara ytligt gör det hela till sexuell moralism.


Fotot länkat från Expressen

Bättre argument än den judiska kommuniteten angett anser jag vara:

1. Kvinnors kroppar presenteras mer än mäns, som allmänt tillgängliga objekt, vilket skadar alla kvinnor. Sådant bidrar exempelvis till vissa mäns svårighet att begripa att "nej" betyder "nej", i relation till sex och sexualiserat våld.

2. Orealistiska och redigerade bilder av kvinnokroppar fördärvar bilden av hur en normal kvinnokropp ser ut. För kvinnor innebär detta komplex och bidrar till anorexia och bulemia. För män innebär det att de letar efter kvinnor som inte existerar, och bidrar därmed ofrivilligt till trycket på kvinnorna om att vara något de inte kan vara.

3. Om man visar upp kvinnor som objekt medan man mer sällan visar upp män på samma sätt, förstärker man bilden av att kvinnor är passiva och underordnade, medan män är aktiva och överordnade. En sådan förvrängning av människosynen i ett land skadar de mellanmänskliga relationerna på många områden, och försenar utvecklingen av jämställdhet i landet.

Alla tre ovanstående punkter är mätbart relaterade till våldtäkt och kvinnomisshandel. Män som tycker att kvinnor är objekt våldtar och slår i avsevärt högre grad än andra män. Detsamma gäller även oftare gruppen män som anser att kvinnan är underordnad mannen. Punkt två är dessutom mätbart relaterad till självmordsfrekvens bland unga kvinnor. Objektifiering förödar liv, och det kan man tycka helt utan att lägga in någon religiös sexualmoralisk värdering i diskussionen.

Läs mer i Dagen, Expressen, och DN