Lägre än Glocalnet...

Ni har väl inte undgått reklamen för Glocalnet, där en allmän skitstövel gör olika ohyfs om vilka man normalt skulle säga "det DÄR var lågt..."?

Nå, jag har läst på Svenska Folkhälsoinstitutets webbsida, och funnit något som är lägre än Glocalnet. Tobaksindustrin. Jag blir så förbannad, rent ut sagt! Inte för att det egentligen var en nyhet för mig hur den agerar i utvecklingsländerna, men en liten påminnelse satte fyr på krutet igen.

Att tobaksindustrin stämt skiten ur folk som hoppat av den och berättat om dess maffiametoder, manipulerat opinionen genom mutade läkare, och svurit falskt inför domstolar världen över gällande tobakens skadeverkningar, är ju allmänt känt.

Men nu när uppmärksamheten kring främst rökningens skadeverkningar börjat sänka denna usla industris intäkter i västvärlden, trappar de upp sin sedan länge samvetslösa kampanj för att göra hela tredje världens unga till rökare. Detta genom att sponsra ungdomsevenemang, skolprojekt och indrottsevent. Hur lyckas cheferna till dessa företag sova om nätterna? Det är en gåta för mig.

Själv är jag nikotinslav sedan jag under mer brokiga år gjorde en massa dumt. Svårast av det dumma att bli kvitt var snuset, men jag är nere på 7 snus om dagen nu. Det stör mig vansinnigt mycket att jag sponsrar denna industri med en femma om dagen. WHO:s kampanj om tobaksindustrins framfart ger oss skäl nog att sluta, om inte för den egna hälsan. Men lätt är det inte, segt går det.

Usch!

Jonas Gardell får doktorshatt

Jonas Gardell har fått en hedersdoktortitel i teologi vid Lunds universitet. Jag kan sannerligen inte se några teologiska skäl till varför.

bild länkad från Sydsvenskan

Jag tycker att det är bra att han har attityden att verkligen ställa frågorna innan han kommer fram till ett övertygat svar - detta är något fler kristna borde göra. Men Gardell stryker ju vissa saker som han inte gillar att Jesus säger, trots att det är Jesus han menar att man ska lägga allt fokus på gällande bibelns skrifter.

Enligt Sydsvenskan:s (1, 2, 3, 4, 5, 6) tolkning är budskapet: "Och det ställs inte krav på syndare att sluta synda". Och det var ju aldrig Jesu budskap, även om man vänder bibeln upp och ner när man läser den. Däremot har Gardell rent politiskt bidragit till att minska den faktiska diskrimineringen emot homosexuella. Det kan jag som genusvetare uppskatta, som ibland förvånas över att kristna inte verkar fatta hur illa ickeheterosexuella ibland behandas av kyrkan. Men då ska Gardell inte ha en hedersdoktorshatt i teologi, utan i statsvetenskap eller genusvetenskap anser jag. Folk uppfattar ju annars saken som att han bidragit unikt med något teologiskt. Den som anser att han har det kan gärna få kommentera detta inlägg och förklara för mig på vilket sätt han gjort detta, i så fall.

Läs även Dagens och DN:s (1, 2) notiser om Gardells nya mössa

Kvinnor bannlyses

Vatikanen förstärker nu sitt budskap gällande kvinnans plats i församlingen. Den biskop som viger en kvinna till präst, samt kvinnan som vigs, bannlyses numera automatiskt. Exkommunikation innebär primärt att man inte får delta i nattvarden. För människor som inte är katoliker kan detta straff inte verka vara särskilt förödande. Men man ska veta att inom katolicismen är nattvarden nödvändig för att få del av Kristus. Bannlysning, om man tror på den, innebär vånda och stor rädsla för evig dom. Förutom de sociala aspekterna av det hela, givetvis.

Vatikanen kan med sin mossiga kvinnosyn i det längsta försöka stå emot det växande antal katoliker som tolkar bibelns texter på ett annat sätt än den officiella linjen, beträffande vilka kyrkliga ämbeten Gud sanktionerat för kvinnor. Man hänvisar till en kyrkohistoria som oavsett bibeltolkningsmöjligheter, anses ska avgöra hur man måste läsa bibelns texter över ämnet. För katoliker, till skillnad ifrån protestanter, är kyrkohistorien lika viktig som bibeln.

Men motståndet emot dessa jämställdhetsyttringar är dömt att misslyckas, tror jag. Katolska kyrkan har ändrat på sina absoluta sanningar förr när opinionen tryckt på för hårt, och de kommer förr eller senare göra detta även beträffande kvinnors möjlighet till prästvigning.

Läs gärna mer i Dagen (1, 2) och SvD

Missionen - ge Livets Ord cred!

Jag minns en bild som en författare lade fram för mig för en tid sedan. Det var en bild av den kristna vandringen, där somliga satsat på att umgås intimt med Gud, och som en konsekvens av detta enligt bildens logik, kommit högre upp på ett berg. På avsatsen längst ner, fanns människor som inte alls klättrat lika högt. Man kunde då från en högre position på berget fnysa åt dessa som inte kommit mer än till första avsatsen. Åtminstone tills Jesus sa att de som står på första avsatsen står kvar där för att kunna hjälpa upp människor ifrån kaoset nedanför början på berget. De står inte kvar där för att de är dåliga kristna, utan för att de älskar Gud och människor.

Om man ska kritisera Livets Ords mission, där säkert en del av kritiken är befogad, måste man (åtminstone som kristen) fråga sig vad man SJÄLV gör för att hjälpa folk att överhuvud taget komma upp på berget (symbol för trosgemenskap och gudsrelation). När det gäller Livets Ords mission i andra länder har de säkert klivit folk på tårna i onödan. Men vem gör inte det? Jag har nog stampat till rejält utan att egentligen se det, i mina tidigare kommentarer till Dagens artikelserie. Stampat på livetsordtår då, alltså. Vi kristna gör det hela tiden, ofta med goda intentioner men kanske i avsaknad av kunskap om hur saken bättre kan göras.

Livets Ord har spridit tro i ett land som våldtagits av sin regering i sjuttio år. Jag syftar förstås på Sovjet, i det som idag kallas Ryska Inlandsmissionen. Somliga (ofta själv inte troende kristna) vill mena att Livets Ord cyniskt utnyttjat utarmningen i landet för att sprida sina egna idéer. Och så kan man ju se det, om man inte gillar antingen kristendom eller just den här typen av kristendom. Men jag tror, utan att kunna veta egentligen, då jag inte varit på plats i Ryssland - att de som nåtts av budskapet om Kristus genom Livets Ord i många fall har fått tillbaka den gnista av hopp som kommunismen nästan helt lyckats utsläcka. Det borde man kunna se även om man inte är kristen. Är man kristen borde man verkligen kunna se det. Det är inte bara Livets Ord av Sveriges församlingar som missionerar i Ryssland, men Livets Ord har gjort mycket för att åstadkomma både andligt uppvaknande (kristet perspektiv) såväl som religionsfrihet (politiskt perspektiv). Det är inte säkert att det Ryssland som idag blir allt mer odemokratiskt, kommer vara öppet för religionsfrihet särskilt mycket längre till. Och Livets Ord, kommer man kanske säga om fem år, var några av de få som passade på när det gick att åstadkomma en förändring i Ryssland.

Med bilden från det inledande stycket menar jag INTE att Livets Ord eller dess medlemmar försakat sin egen personliga gudsrelation till förmån för mission. Jag tog upp bilden för att somliga vill mena att Livets Ords utåtriktade verksamhet fått detta resultat inåt. Och då vill jag säga att även om de som säger så skulle ha rätt, innebär den kärleksfulla uppoffring detta innebär att de trots missarna gjort något gott i Guds ögon.

Läs mer i Dagens artikel 4 i serien om 7, där de granskar Livets Ord.

Ang. censur

När nu moderatorerna på ulfekman.nu idag efter evigheters övervägande valde att släppa igenom min bloggkommentar, tar jag som lovat bort inlägget där jag anklagade moderatorerna för osaklig refusering. Antingen har de omvärderat min kommentar, eller så var det bara någon som råkat glömma bort att godkänna mitt inlägg, och nu korrigerat misstaget. Oavsett vilket är jag tacksam. Kommentarsregler är alltid en tolkningsfråga där forumsägaren förstås måste få tolkningsföreträde i tveksamma fall.

Har de gjort något positivt? Inlägg 5 i kommentar till dagens artikelserie

Givetvis har Livets Ord påverkat Sveriges kristenhet, ämnet för dagen i Dagen. Jag har tidigare nämnt att jag tror JDS-läran skadat svensk kristenhet avsevärt. Men det kommer inte mycket gott av att bara tala om det negativa. Det är något Ulf Ekman ofta säger, och något livet faktiskt lärt mig att hålla med om.

Vad anser jag att Livets Ord gjort för bra då? Ni har ju läst flera relativt kritiska inlägg av mig de senaste dagarna, med utgångspunkt från mina egna erfarenheter. Okej, nu kommer kanske det antal livetsordkritiker som läser min blogg surna över detta. Politiskt inkorrekt som jag lovat i bloggbeskrivningen att vara, så skiter jag uppriktigt sagt i det:

1. Jag tror att Livets Ord, om än med kantig och lite klumpig stil, faktiskt har gjort att det idag anses som något normalt i frikyrkan att grunda nya församlingar. Förnyelse av gamla församlingar i all ära, men ser man på väckelsehistoriens Sverige så har mycket gott kommit av nystartade församlingar (som idag blivit till flera av de etablerade samfunden). Jag har sett flera skräckexempel på trosförsamlingar som nystartat (t.ex Kristet Center Syd, Bollnäs BibelCenter, Kraftkällan, Klippan i Eskilstuna), för att inte tala om pingstförsamlingen Karisma Centers uppgång och fall. Jag ser ju mycket av det negativa eftersom jag under flera år arbetat ideellt med att hjälpa människor bort ifrån destruktiva religiösa sammanhang, så jag vet faktiskt mindre om de positiva församlingsbyggen som säkert finns. Kanske är du också i ett sammanhang där det är mer logiskt att du ser det negativa mer än det positiva, liksom jag?

Men jag har också sett att det under femton års tid gått från att vara onormalt och suspekt att starta en ny församling, till att idag anses vara en normal utveckling av organisk tillväxt. Där tror jag att ordet "murbräcka" i sammanhanget kan tillskrivas Livets Ord, och även Ulf Ekman personligen till stor del. Naturligtvis är det GUD som åstadkommer verket, men i detta sammanhang ska det inte förnekas att Livets Ord varit ett viktigt verktyg.

"Jamen oredan och splittringen som de ställde till med då?", tänker du. Ja - den förnekar de ju inte själva att de i viss mån bidragit till. Du och jag kanske tycker att de har större skuld än de själva tillskriver sig gällande detta, men nu var fokus på det positiva här; och det är positivt att man kan starta en församling idag utan att andra kristna automatiskt tycker att man är högmodig eller vilsen. Att åstadkomma ett lyckat resultat i konfrontationen med detta motstånd är verkligen ingen liten sak.

2. Även om jag inte alls upplevde att man på Livets Ord kunde känna sig fri att uttrycka tron på fler sätt än det för Livets Ord stereotypa (på 80-talet), tror jag att deras specifika stil, hur hämmande den än varit för vissa av oss som var tonåringar i Livets Ord på den tiden, ändå utanför Livets Ords väggar gjord det mer möjligt att hävda rätten att uttrycka både tro och karismatik på en rad olika sätt. Oavsett om sättet är Ekmans eller Halldorfs, Vineyards eller Pingsts, EFK:s eller Oasrörelsens. Detta kan man delvis tillerkänna Livets Ord vad man än anser om Livets Ords tidiga metoder - eller hur? Alla tycker inte att karismatiska uttryck är bra, men jag tycker personligen att de är befriande. Även om min egen stil är mycket lugn och meditativ, med enstaka och sällsynta explosiva uttryck. Nu har jag inte mer historiskt perspektiv än vilken annan 35-åring som helst, men jag minns i viss mån hur det var för tjugo år sedan. Och det är annorlunda idag, delvis tack vare Livets Ord.

3. Även om 80-talets Livets Ords polariserade svartvita uttryck för tro kan ha skadat en hel del människor (och nu bortser jag ifrån det elände som själva JDS-läran i sig självt skapat), kanske Livets Ord har bidragit till att öka kristnas medvetenhet om att tron (förtröstan) på Gud är något livsavgörande som ska tas på allvar. Väckelse behöver inte innebära att en massa människor som inte tror på Gud alls helt plötsligt börjar göra detta. Väckelse kan vara att de som redan tror vaknar från sin slummer. Här tror jag att Vineyard och Oasrörelsen (tillsammans med flera andra som jag har sämre koll på) spelat en lika stor roll var för sig som Livets Ord gjort - men även här kan man väl se att Livets Ord bidragit, eller? Oavsett om man är kritisk till de metoder som de idag vad det verkar, har vuxit ifrån.

4. När jag växte upp fick man i skolan skämmas för att vara kristen. Jag åkte på stryk många gånger för att jag vägrade förneka min tro, vilket jag (och kompisar) under tortyrliknande förhållanden utsattes för i skolan. Visserligen blev det värre för mig när mina föräldrar gick med i Livets Ord, men andan av kristendomsfientlighet fanns redan där innan. Många som minns slutet på 70-talet har sagt mig att man även i arbetslivet möttes med stor skepsis om det kröp fram att man var personligt kristen. Men idag är det inte alls på det viset. Kan möjligen Livets Ords yviga extremism ha höjt ribban för toleransen så att kristna idag kan åtnjuta en större frihet att uttrycka sin tro? Och kan detta i sin tur göra att människor som har en längtan efter att tro, helt plötsligt vågar kliva över tröskeln till tron och våga pröva? Kanske. Väl värt att fundera över.

5. Enhet för alla kristna. Det är vad som predikas på Livets Ord idag. Och de gör en hel del för att åstadkomma den, just genom att de gått ifrån sin tidigare exklusivistiska attityd, som även Livets Ords ovänner var med och skapade, nota bene. De visar alltså tecken på att vilja ta någon form av ansvar för den oreda som skapades under murbräcketiden, men dessutom gå steget längre för att öppna för sann ekumenik. Det är inte säkert att det faller väl ut, eller att motiven är de rätta. Men för egen del kan jag åtminstone inte säga att jag vet hur det är med den saken. Kanske kan vi avvakta lite, och se vartåt det bär? Om maktambitioner är lagda åt sidan, kanske denna nya anda av enhet kan bli en punkt nummer 5 att lägga till listan av det positiva Livets Ord bidragit med. Min ärliga förhoppning är att Livets Ord, trots allt kritiskt jag sagt, blir ett huvudverktyg för att åstadkomma en enhet som pekar på KRISTUS istället för den låtsasekumenik som finns i mer liberala sammanhang, vilken bygger mer på politiskt korrekta ryggdunkar än på Kristus.

Kritiker av Livets Ord brukar (däribland jag) basunera att många från Trosrörelsen inte klarar av att lyssna på kritik. Men klarar vi kritiker av att lyssna på snälla ord om Livets Ord? Klarar vi inte det, så klarar vi inte av att kritisera. Det ligger i sakens natur. Oavsett andelsförhållandet som föreligger mellan positivt och negativt, sett från en tänkt objektiv punkt.

Katarsis

Som ni märkt är jag ganska engagerad i det faktum att den kristna dagstidningen Dagen har en granskande artikelserie i sju delar om församlingen Livets Ord. Mina tidiga dåliga barndomsminnen därifrån i kontrast mot de allt mer positiva erfarenheterna av det Nya Livets Ord (gällande hur människor hanteras, såväl som teologi), gör väl dessa blogginlägg till en slags Katarsis för mig.

Jag hoppas att den ganska stora bunt trogna läsare jag har inte rynkar på näsan för mycket åt detta utan har tålamod. Jag ska försöka posta ett inlägg om dagen om något annat också, om det finns något att skriva om.

Sverige inte fredad zon!

Jag begriper inte varför så många svenskar går runt och tror att Sverige inte kan bli mål för terrorverksamhet. Finns det någon rationell anledning till tron om att Sverige skulle vara fredad zon? Eller är det närmaste man kan komma det rationella något som kan betecknas som "önsketänkande"?



Delvis tycker jag man kan se Polisens slarv med bevisen för sabotageförsöket emot kärnkraftverket i Oskarshamn, som ett yttre tecken på att även samhället i stort ser sig som immunt emot terrorister.

En av de absolut värsta saker som skulle kunna ske i Sverige är en härdsmälta eller någon form av läckage. När då ett hot som skulle kunnat sätta detta i verket uppdagas, så skickar Polisen bevismaterialet med POSTEN! Idioter! Bevis vid ett sådant event måste gå med kurir, det säger väl sig självt trodde jag? Att Posten nästan lyckades slarva bort försändelsen och att den därför blev försenad gör ju inte min poäng mindre tydlig.

Vakna, Sverige!

Läs mer i Sydsvenskan, här, här och här.
Dagens nyheter skriver bland annat detta.

Trött

Jag blir lite trött när jag i Dagen läser nedtoningarna av ytterligheterna under Livets Ords tidiga historia. Och lite ledsen blir jag också, eftersom jag inte tror att man står för särskilt mycket idag som man predikade i början, åtminstone beträffande allt tal om djävul och mörker.

Jag for väldigt illa av det fokus på mörker som var i början. Det var inte bara på de vuxnas möten, utan även i söndagsskolan och ungdomsgruppen som denna undervisning var rådande. Man hörde om hur man skulle akta sig för djävulens list vid nästan varje enskilt möte man gick på.

Det gick så långt att barn i 10-12årsåldern krossade sin favoritmusik, om den inte liknade Livets Ords lovsångsmusik tillräckligt mycket. Jag minns hur trakasserad jag och min nära vän blev för att vi lyssnade på hårdrock - kristen sådan - och uppmanades av ungdomsledare såväl som indoktrinerade kamrater till att krossa eller göra oss av med den. Detsamma gällde datorspel. Allt var demoniskt. Så fort en liten gubbe i ett datorspel såg ond ut var det demoniskt (och minns att datorgrafiken lämnade mycket att önska på 80-talet...). Datorspel eldades upp på Livets Ords parkering, eller slängdes i gatan. Jag och min vän samlade upp bitarna och lagade dem, och utvidgade på så sätt våra samlingar på de indoktrinerades bekostnad.

Men jag tog ändå skada. För utfrysningen och mobbningen var stark emot oss som inte "förstått" den andliga kampen och som var misstänkt influerade av "djävulen".

Var och varannan, inte bara tonåringar utan vuxna, gick runt och bekände att de var friska även när de hade sådan feber att de nästan svimmade. Om man då sa att man var sjuk, vilket jag envisades med att göra de tillfällen jag faktiskt var sjuk, fick man blickar och kommentarer som menade att man saknade tro. Inte av samtliga, men av väldigt många. Jag fick till och med min kristna tro ifrågasatt av vuxna ledare för att jag inte levde konformt.

Livets Ord idag står inte för denna galenskap. Men det är en del av Livets Ords historia, och inget blir ett dugg bättre av att man inte säger som det var öppet. Kanske vill man inte minnas, för att man skäms eller omgavs av lite mognare kristna (som ledare, i ledarskapet, där man mestadels umgicks internt) så att man inte såg. Jag vet inte vilket. Men jag blir ledsen. Jag som stod emot fanatismen fick betala ett högt pris för det. Jag kan bara föreställa mig hur illa det blev för dem som faktiskt köpte det hela, och bekände sig friska fast de var sjuka, krossade sina favoritleksaker, eller slutade lyssna på musik. Som en del av släkten blev jag säkert dessutom förskonad från en del spe jag hade fått om jag inte haft den farfar jag har.

Nu finns chansen att säga som det är. Jag hoppas att Dagens artikel helt enkelt misslyckades med att släppa igenom försök till en sådan uppgörelse från Livets Ords sida. Samt att artikelns innehåll (beträffande ord om att församlingen i grunden är densamma) inte är ett utslag av en nuvarande officiell position, utan är en mediabild.

Jag ser ju hur fantastiskt mycket Livets Ord förändrats, såväl som teologin faktiskt, oavsett vad någon vill säga, en förändring i grunden. Detta är gott, och gör att jag idag kan gå till Livets Ord som kristet medsyskon snarare än som iakttagare. Jag vill bara uppmana till att från Livets Ords sida, gräva i sin egen historia. Vad var det som hände som delar av ledningen inte såg? Tog någon skada, eller var de redan skadeskjutna när de första gången kom till Livets Ord? Det är viktigt att gå vidare och inte blicka bakåt på sina misstag, med fokus på skuld och skam. Men det är också viktigt att göra upp med misstag för att de som drabbats ska kunna få upprättelse, och även de gå vidare och blicka framåt.

För egen del kämpar jag uppenbarligen fortfarande med att försöka förlåta. Ibland tror jag att jag lyckats med det, men så dyker det upp något, som t.ex Dagens artikel, som visar mig att det finns en del kvar. Tidsperioden jag beskriver gäller främst när jag var mellan 12 och 16 år gammal. Idag är jag 35. Mina minnesbilder är för starka för att ifrågasättas i sak, men även jag kan förstås invända att det var med en tonårings förstånd jag tolkade dem. Tyvärr bekräftas dem av hundratals andra människor. Således finns det ett behov av att offentligt göra upp med det som en gång varit. Detta är ett lika stort ansvar i bidraget till försoning, som ansvaret för mig och andra att fortsätta förlåtelseprocessen.

Nu har jag efter några timmars reflektion analyserat den text jag i morse skrev ner på tio minuter. Eftersom jag tyvärr måste säga att jag står för den innehållsmässigt, kan jag inte radera den bara för att nya medlemmar, som bara sett det nya förändrade Livets Ord, kan bli ledsna av mina ord. Det vore inte ärligt, så jag har bara förtydligat texten lite där jag i min hast var otydlig. Men kom gärna med kommentarer så ska jag försöka nyansera mig - det är inte lätt att skriva om något som man träffats av personligen.

Ekman och Kristna Bokstugan

I tidningen Dagens första granskande artikel om församlingen Livets Ord, ges en balanserad och väl presenterad framställning i största mån. Mer om detta i mitt längre inlägg om detta ämne.

När det gäller Ulfs roll gällande att föra fram trosundervisningen i SESG:s kristna bokstuga, var beskrivningen dock något skev. Eftersom min pappa var föreståndare för den under den tid det här gäller, reagerade jag. Min minnesbild var ett barns, och därför har jag frågat pappa (Daniel Nilsson) om hur det låg till. Det visade sig att min minnesbild och hans stämde överens. Han säger:

"Jag var föreståndare under den tiden. Jag fattade helt och hållet egna beslut och SESG:s styrelse som var huvudman hade synpunkter först efter mina beslut. De hade inga synpunkter, men ibland konstruktiva förslag ifråga om driften. Så var det tills Hans Lindholm, som var överordnad den lokala styrelsen, förbjöd [...] Hagins böcker. Det var detta som fick mig att sluta. Ifråga om Ulfs inflytande så var det obefinligt under hela den här tiden. Jag var en mycket självständig person och jag hade inte en sådan relation till Ulf att jag någonsin funderade över vilka böcker han ville se i hyllorna. Han gjorde heller inga som helst försök att påverka mig. Det var jag som själv ville ha bort allt liberalteologiskt. Och där hade jag nästan allas sympati. Ifråga om [...] Hagins (böcker, min anm.) var det ingen som hade synpunkter på detta mer än på vilken annan litteratur som helst. Det var först mot slutet saken problematiserades."

Med andra ord hade Ulf inte något nämnvärt att göra med vare sig upprensningen av liberalteologisk litteratur eller med införandet av trosundervisande litteratur på Kristna Bokstugan. Alla som känner Daniel Nilsson vet att det skulle vara helt karaktärsfrämmande för honom att låta någon som inte hade med saken att göra (t.ex Ulf Ekman) detaljstyra hans eget ansvarsområde. Det var synd att perifiera parters åsikter kom till uttryck om vem som styrde troslitteraturen på Kristna Bokstugan, istället för (eller åtminstone kompletterat med) Daniel Nilssons.

I Ulf Ekmans bok "Denna välsignade press" (s.44 uppl. 1996) kan man dock mycket lätt få uppfattningen om att det var han själv som stod för upprensningen av Kristna Bokstugan. Men utrensningen som där nämns avser nog hans eget kontor, som låg på samma adress. Där fanns säkert liberalteologi från någon tidigare ockupant av rummet. Själva bokcafét och dess litteratur hade dock inte Ulf Ekman inflytande över. Däremot diskuterade säkert de båda bibelbelästa männen Ulf Ekman och Daniel Nilsson sakerna med varandra, liksom människor gör när de är behagade av samma ämne, t.ex teologi och avskyn för liberalteologin. Men egen analys och inte andras ogranskade åsikter ligger alltid till grund för Daniel Nilssons beslut, i synnerhet gällande teologi under en tid då han själv studerade ämnet.

Hur känner sig muslimer?

När jag hörde att Michel Suleiman blivit vald till president i Libanon, började jag fundera över en sak.

Som kristen känner jag mig främmande inför att vissa ledare, fraktioner eller till och med terrororganisationer kallas för "kristna". Jag tänker:

- "Det är inte möjligt att de kan vara kristna"

Och det känns som om jag på sätt och vis blivit både personligt förolämpad såväl som fått min religion och Gud dragen i smutsen.

Jag undrar om det inte är just så många muslimer känner sig när, enligt Koranen, "orena svin" kör in i WTC med flygplan, använder barn som levande detektorer för minor, eller förtvivlade nyblivna änkor som självmordsbombare i Allahs namn. Jag skulle gissa att många troende muslimer känner samma avsky när någon dödar i deras guds namn, som jag känner när folk påstår att de gör det för Jesu Kristi skull. Kanske bör fanatiska muslimer tänka på den logiska innebörden av vad de själva skriver på sina plakat:



Inte för att jag personligen vet hur Suleiman har det med sitt personliga andaktsliv, han kanske är en hyvens kille trots allt vidrigt som görs både i kristnas, judars och muslimers guds namn nere i Libanon. Och eventuellt är han just en sådan som behövs, som kan komma överens med både terrororganisationen Hizbollah såväl som ett Syrien med stormaktskomplex, samtidigt som han kan hålla de så kallat kristna i schack.

Läs mer:
Dagen
SvD
Aftonbladet

Sodom och Gomorra?

När vissa kristna talar om utställningen Ecce Homo, händer det inte sällan att "Sodom och Gomorras synd" nämns i samma mening. Missta inte detta inlägg för ett verklighetsfrämmande och tokreligiöst inlägg. Utan läs vidare.

De som undrar vad Sodoms och Gomorras synd var, kan kolla i bibeln:

Jesaja 1:23 säger: "Dina ledare är upprorsmän och tjuvars kumpaner. Alla älskar de mutor och jagar efter vinning. Den faderlöses rätt försvarar de inte, och änkans sak kommer inte inför dem".

Och uppmaningen till att göra MOTSATSEN till Sodoms och Gomorras synd:

Jesaja 1:17 säger: "Lär er att göra det som är gott, sök det rätta. Tillrättavisa förtryckaren, försvara den faderlöses rätt, stöd änkan i hennes sak".

För all del, läs hela kapitel 1 i Jesaja. Jag tror många som gör detta kommer att bli förvånade, båda från det ena eller det andra lägret i homosexualitetsdebatten. Det har inte mycket med homosexualitet att göra i alla fall, om jag säger så mycket. Läs så får du se.

Den Gud bibeln talar om, som jag tror på, hatar att man sparkar på dem som redan ligger ner. Vilka de är i samhället varierar över tid. Jag är säker på att både kristna som grupp, och homosexuella som grupp har hört till dessa som legat ner.

Men när det gäller utställningen Ecce Homo är det många kristna som reagerat negativt över denna bild: (länkad från sin ursprungssida)



Detta beror främst på att både Jesus och Johannes Döparen (eller åtminstone Jesus) framställs på ett sexuellt explicit sätt. Och då talar jag inte om nakenheten. Den Jesus som så gott som alla kristna tror på riktade sin kärlek till mänskligheten och förnekade sig ett sexuellt liv som en del av sin gudomlighet. Om det hade varit en heterosexuell sexuellt explicit bild så hade folk blivit lika förnärmade. Detta beror inte på sexualfientlighet (jag är sannerligen inte sexualfientlig, och jag både kristen och irriterad över bilden) utan på att Jesus, efter kristen tro, på denna bild avklädes sin gudomlighet.

Nej, du behöver inte hålla med om detta, men många kristna känner så och det är både manipulativt och oärligt att tillskriva denna upprördhet till homofobi. De som menar att upprördheten alltid berott på homofobi är inte ärliga, eller så har de inte förstått vad klassisk kristen tro omfattar.

De övriga bilderna på www.ohlson.se har jag inga problem med. Givetvis var de homosexuella några av dem som mer än andra hade anledning att kasta sig på Jesus när han vandrade här på vår Jord. Utstötta i det samhället även mer än vårt.

Oavsett vilket det avsedda målet varit med bilden ovan, anser jag inte att något mål helgar medlet.

Läs gärna artikeln från Dagen om utställningens 10-årsjubileum.

Kommentarsfunktionen

Okej, nu testar jag att tillåta även anonyma kommentarer. Hoppas folk uppför sig mer vuxet än man tyvärr ser hända i en del andra bloggar. Så buss på! Berätta för mig varför jag har fel (eller till äventyrs rätt)!

För att kommentera klickar du på den diskreta länken under inlägget; "kommentarer".

Jantelagsdödare? Elitism och motivation på gymnasiet

Det ska införas speciella gymnasieklasser för att ge elever med särskild begåvning i teoretiska ämnen chansen att utvecklas i egen takt. Det tycker jag är ett beslut som borde ha fattats för länge sedan. Det är en självklarhet att sådant ska finnas, lika mycket som det borde finnas större möjligheter för barn redan i småskolan att lära sig i den takt de förmår, om intresse finns hos barnen (inte hos föräldrarna).

SvD skriver: "– Vi måste göra oss kvitt den socialdemokratiska jantelagen i skolpolitiken. Även duktiga elever har rätt att utvecklas i sitt eget tempo. De ska inte behöva sitta och rulla tummarna för att vänta in sina kamrater, motiverar utbildningsminister Jan Björklund (fp)."

Du som är emot elitklasser av politisk princip kommer nog störa ihjäl dig på mina närmaste två stycken. Om det känns jobbigt, känn dig fri att avbryta läsningen när du vill:
När jag var liten och gick på friskola upplevde jag friskolan som obehaglig. Men det som var positivt där var att jag fick läsa och räkna i egen takt. Jag var inte så jätteintresserad av övriga ämnen. Men att jag fick sticka i förväg i de ämnen i vilka jag hungrade efter ny kunskap var det enda som inte gjorde skolan till en enda långtråkig och meningslös förvaringslåda. När jag flyttade till den kommunala skolan bromsades detta ner, så till den grad att jag helt förlorade intresse för att lära mig någonting. Det var ju nästan aldrig något som var nytt för mig, så varför lyssna, varför göra läxor?

Så var det även på gymnasiet. Vi ägnade 95% av tiden åt att spela luffarschack på mattelektionerna istället för att räkna. Jag gjorde aldrig någon läxa, lyssnade aldrig på läraren, gick inte på alla lektioner och läste aldrig inför något prov. Jag förstod inte ens vad mina kamrater menade när de sa att de skulle plugga inför ett matteprov. Ointressets slarvfel gjorde att jag på grund av detta fick betyg 4 istället för 5 i det ämne som var självklart för mig. Och jag lärde mig precis inte någonting alls. Eftersom nivån på nytt lärande var så uselt låg i de flesta ämnen, hade jag inte vanan inne för att kämpa i något ämne. Det hade jag behövt göra i ämnet historia och idrott, där jag var tämligen dålig. De 2:or jag fick hade jag nog kunnat slippa med lite jävlar-anamma.

Bara för att det finns IDIOTER till föräldrar som pressar sina barn och tonåringar till prestationer som ligger straxt över gränsen av förmågan, är det inte motiverat att låta alla ungdomar som behöver denna motivation i skolan behöva avstå från den. Istället bör kuratorer och skolhälsovård få hålla koll på den biten. Föräldrar som pressar sina barn så pass att barnen förlorar känslan av sitt eget värde - till er kan jag bara säga att ni borde söka psykiatrisk hjälp. Ni är inte friska. Ni sabbar era barn, och ni ger argument åt dem som vill att alla medborgare ska vara del av samma gråa massa, istället för att tillåta regnbågens alla färger, oavsett vilket begåvningsområde det gäller.

Skolklasser med högre tempo bör förstås utvidgas även till annat än teoretiska ämnen. Idrott, musik, hantverk och allt annat fantasin tillåter bör kunna behandlas enligt en liknande modell. Oavsett om man retoriskt väljer att kalla det för "elitklass" eller om man väljer att kalla det något lite mer ödmjukt.

Läs gärna även artiklar i några av de dagstidningar som tagit upp ämnet:
SvD
Metro
Dagen

Tack och lov!

Nä, jag är inte skadeglad åt skilsmässan. Att gå igenom något sådant verkar fruktansvärt, det har jag lärt mig genom att det drabbat närstående.

Men jag är glad åt att Kraftkällan tar "time out". Jag var inte ensam om att tidigt kategorisera denna sammanslutning som sekt, och det är inte bara enstaka som vittnat om fruktansvärda "andliga" övergrepp som begåtts där.

Jag minns speciellt en person, som de nästan lyckades ta livet av genom sin version av excorsism samt kvasiprofetiska budskap.

Minns ni mitt blogginlägg för en kort tid sedan, då jag nämnde att många av dem jag hjälpt med en slags avprogrammerande själavård just varit avhoppare till Trosförsamlingar som fortfarande lever kvar på 80-talet? Kraftkällan är kanske den värsta av dem alla, sedan en liknande församling i Eskilstuna gick i graven. Den gången på grund av att pastorn hamnade i fängelse för hustru- och barnmisshandel.

I samband med att jag träffade på en efter en som råkat ut för denna församling, funderade jag seriöst på om det inte borde gå att lagstifta emot sådan verksamhet. Inte bara avhoppare från kristna sekter, utan även från Hare Krishna, Scientologerna och Jehovas Vittnen har givit röst åt liknande tankar. Jag kom dock ganska snabbt fram till att det inte går att inskränka religionsfriheten utan att skjuta demokratin i sank, och då får man stå ut med att lurendrejare och charlataner systematiskt förstör människors liv. Tyvärr.

Men tysta får vi inte vara om fenomenet. Att råka ut för ett andligt övergrepp jämför många psykologer med att genomgå en serie sexuella övergrepp. Jag säger detta för att visa hur totalt många av offren för dessa rörelser får sina liv ödelagda.

Kraftkällan har gång efter annan presenterat Tarkiainen som varande både profet och apostel. Jag vet inte om de fortfarande gör så, eller om de slutat med detta de senaste månaderna. Oavsett hur det är med den saken, så kan jag inte nog tydligt understryka hur viktigt det är att akta sig för församlingar som gör på detta sätt. När sektforskare besöker en sekt för att göra en undersökning, går de ofta inte dit ensamma. Detta beror på att det inte är helt ovanligt att till och med de starkt kritiska (och cyniska) forskarna själva dras med in i rörelsen om de studerar den under för lång tid. Och risken minskar drastiskt om man har någon enda annan person att ventilera sina tankar och känslor med. En form av kritiskt tänkande som det ofta varnas för i sekter. Man kallar kritiken för "kritikdemoner" eller något annat vansinnigt.

Att även forskare dras in i sina undersökningsobjekt kan låta konstigt, men man ska inte underskatta kraften i en kompakt social ström som fanatiskt går åt ett visst håll. En brittisk undersökning visade för några år sedan att den genomsnittliga IQ-nivån hos en sektmedlem var 115. Man förklarade detta med att logiskt intelligenta människor ofta kräver mer av livet, och därför dras till rörelser som just lovar guld och gröna skogar. Till en början kan alltså ensamma och tomma människor lockas dit trots alla varningssignaler som lyser dem rakt i ansiktet. Dyrt blir dock priset.

En sak tycker jag dock är konstigt. En kristen ledare kan tydligen i vissa sammanhang göra precis vilka dåd som helst, men så fort någon synd går att koppla till sexualiteten, t.ex skilsmässa, kommer det genast andra kristna och lägger sig i. Att begå andliga övergrepp på en hel församling är givetvis värre än att begära skilsmässa, det borde vilken sexualpuritan som helst hålla med om.

Läs mer om den kommenterade händelsen i Dagen.
Eftersom jag länkat till Kraftkällan känner jag även ett ansvar att påminna om min länksamling till höger, där det står information om hur man identifierar en sekt. Ni som är med i Kraftkällan och känner er besvikna, försök att så snabbt som möjligt få tag på en präst eller kristen själavårdare som delar er djupa gudstro. Risken för att hamna i depression är minst om man får bolla frågorna med någon som delar samma religion, men som samtidigt kan hjälpa en upp på ett sundare spår. Att kasta religionen helt överbord brukar i dessa situationer vara väldigt destruktivt.

Övrigt: Kraftkällan rånad

Ulf Ekman - min dopfader

När jag läser den första av sju artiklar i Dagens granskning av Livets Ord, väcks många hemska minnen till liv. Det måste jag tyvärr säga, för något annat vore att hymla.



Som uppvuxen i den släkt som turbolensen kretsat kring, har jag många tankar och känslor. Det var inte lätt att vara barn på Livets Ord. Jag såg mycket som än idag väcker obehag, samtidigt som jag inte undgått att se den positiva förändring som skett i Livets Ord. Jag tror inte att Livets Ord idag är samma församling som den var på 80-talet, den rörelse som jag, min syster och mina föräldrar hoppade av. Den rörelse som jag med frenesi har motarbetat, och som jag idag inte längre motarbetar just eftersom den inte finns längre. Det som finns är 2000-talets Livets Ord, vilket är något väsenskilt från det som en gång var.

Det är helt felaktigt att beskriva Livets Ords förändring som ett barn av naturlig mognad eller som ett resultat av en breddning från ett tidigare smalt fokus. Jag tror inte heller att många köper den beskrivningen, även om enstaka personer lägger fram den som förklaring till den omtalade församlingens idag helt förändrade uttryck.

Snarare handlar förändringen om en kombination av ödmjukelse, men framför allt ett Guds ingripande. Åtminstone väljer jag detta religiösa sätt att beskriva det hela. Jag tror ju på Gud, och jag tror att Gud inte dömer eller ger oss lika få chanser som vi människor ger varandra.

Jag tycker att Dagen beskriver den sammanfattade historien om Livets Ord på ett ganska rättvisade sätt, om man ska se till det större skeendet. Man kan inte beskriva situationen med tillräcklig distans om man är nuvarande medlem eller avhoppad kritiker, och förstås inte med fullständigt djup om man granskar Livets Ord utifrån, vilket ju är Carl-Henric Jaktlunds perspektiv. Jag ser fram emot de kommande artiklarna, och kommer att kommentera dem här i min blogg.

SvD förnekar sig inte

Som vanligt måste det komma en syrlig och okunnig kommentar från SvD, så fort något med anknytning till genusvetenskap presenterats. Orden kommer denna gång, liksom oftast, från ledarskribenten Maria Abrahamsson. Och som vanligt utstrålar orden lika mycket självtillräcklighet som okunnighet, beträffande det genusvetenskapliga fältet.



Denna gång tänker jag bara kommentera ett enda av raden sakfel i ledarbloggen. Abrahamsson skriver:
"[...] genusforskningen har en tung ideologisk slagsida med tydliga kopplingar till socialdemokrati och radikalfeminism. Själv tycker jag att det rent ut sagt är för jäkligt att kvasivetenskapliga rön och påstått självförklarande begrepp som könsmaktsordning ska fortsätta att ligga till grund för den svenska jämställdhetspolitiken."

Helt riktigt konstaterar Abrahamsson att genusforskningen har kopplingar till feminismen. Men hon visar hur bedrövligt opåläst hon är när hon säger "radikalfeminismen". Sedan ganska lång tid tillbaka, åtminstone ett decennium, är det postmodern feminism som influerat genusforskningen. Av de genusforskare som är feminister är det nästan ingen som är radikalfeminist idag. För den som saknar specialintresse gällande genus kanske benämningarna låter snarlika, men för att göra en jämförelse så är det som att jämföra en kamel med en bil, snarare än att jämföra en Saab med en Volvo. Det finns ganska få likheter mellan dessa två teoribildningar.

Min poäng är här inte att prata genusvetenskapligt finlir. Min poäng är att påpeka Maria Abrahamssons ganska kompletta okunnighet på området. Gång på gång får man se henne sitta och uttala sig om både feminism å ena sidan, och genusvetenskap å andra sidan, utan att förmodligen ens ha läst något väsentligt om vare sig det ena eller det andra. Och hur kan jag påstå att hon inte läst? Jo, för att jag kan se att hon är en intelligent människa, och därför skulle hon komma med relevant relaterad kritik om hon läst på, istället för retorisk okunnig smörja som hon alltsedan några år tillbaka åter och åter igen upprepat i media. Hon skulle, om hon läst på, inte blanda ihop de grundläggande begreppen, och även sannolikt hittat relevant kritik (som givetvis går att rikta emot alla politiska teorier såväl som vetenskapsfält).

Hennes räddning, som gör att hon kan fortsätta att rapa upp sin smörja i SvD, är förmodligen att hon trots allt är den på dagstidningen ifråga som kan mest om feminism och genusvetenskap där. Och det är ju ganska sorgligt.

I Sverige kommer mycket av feminismen ifrån vänster, och avfärdas därför kategoriskt som vänstersmörja av dem som tror att allt som är gott kommer ifrån höger. Nå, jag som framför denna kritik här kommer sannerligen inte ifrån vänster. Oavsett om man är vänster, eller som jag liberal, måste man reagera när en ledarskribent från en inflytelserik dagstidning skriver en radda egna påhitt och allt som oftast presenterar det som fakta eller självklarheter.

Läs gärna en artikel om det hon kommenterar från ett mer sakligt håll i DN.

Old news: kvinnor förlorar på äktenskap

Nu presenterar fackförbundet Saco uppgifter som gör gällande att kvinnor tjänar på att vara singlar, och män tjänar på att gifta sig. Bland annat Dagens Nyheter slår upp detta som en nyhet, ett uppslag som dessutom nått stor uppmärksamhet i bloggvärlden.

Nu är det i och för sig så att detta inte är några nyheter. Förutom att många genom sunt förnuft räknat ut att det förhåller sig på det här viset, har dessutom genusvetenskapen för länge sedan visat att det förhåller sig på detta sätt. Tydligen får "nyheten" större uppmärksamhet om ledare för fackföreningsrörelsen deklarerar detta förhållande, än om ett stort koppel forskare gör det. Det måste jag påstå är lite märkligt. Forskare brukar oftast ha en hel del på fötterna innan de uttalar sig.

Men det är bra att detta uppmärksammas och diskuteras. Slutsatsen som man ska dra är naturligtvis inte att kvinnor och män bör gå skilda vägar. Istället bör diskussionen utvidgas till att handla om vad man kan göra för att förändra samhället så att dessa destruktiva skillnader utjämnas. Hur blir man till exempel kvitt många kvinnors ständigt dåliga samvete gällande huvudansvaret för "boet"? Det är inte lätt att göra karriär eller öka sin lön om man dessutom ska jobba på minst halvtid i det egna hemmet, oftast mer.

Förändra könsidentiteter och de medföljande effekterna tar längre tid än att förändra ett samhälles lönenivåer och löneskillnader. Men det går att göra, om viljan finns.

Läs mer i Dagens Nyheter

Media granskar Livets Ord

[Flaggning: religiöst perspektiv, har inget med politik att göra]

En välkommen artikelserie ska publiceras i tidningen Dagen, bestående av sju delar.

Jag som var mer eller mindre tvungen att vara med där som barn, ni vet på den tiden då det var inte bara lite galet, och som därefter under lång tid hjälpt människor som kraschat i rörelsen, vore intresserad av en artikelserie som belyser så många sidor som möjligt. Enligt min mening har det inte förekommit något större mediareportage om Livets Ord som ens kommit i närheten av att presentera en rättvisande bild, oavsett om vinklingen varit negativ eller positiv.

I ljuset av att rörelsen drastiskt förändrat på senare tid, ska det bli intressant att se hur journalisten Carl-Henric Jaktlund lyckas med att sy ihop Livets Ords tidiga historia, med den bild man idag får när man kommer i närmare kontakt med församlingen ifråga. Det är som jag ser det två helt olika församlingar man måste redovisa, om man jämför en tidskapsel från slutet av 80-talet med den idag 20 år mer mogna församlingen. Hur har förändringen gått till, och vilka milstolpar kan skönjas?

När Livets Ord började tala om ekumenik för ett antal år sedan, fick man den definitiva känslan av att det var ekumenik på Livets Ords villkor, och därmed basta. Jag som hört till dem som kraftfullast offentligt kritiserat rörelsen, måste idag nog ändå säga att när det idag talas om ekumenik från Livets Ords talarstol, så syftas det på den ekumenik som för samman alla kristna på Guds villkor. Och det finns idag en ödmjukhet från Livets Ords sida som gör gällande att de själva inte nödvändigtvis vet precis vad denna Guds vilja är. Detta lägger grunden för en ekumenik värd namnet.

Om ni minns mitt blogginlägg om ödmjukhet, stolthet, mod och feghet, så sa jag att det finns mer äkta ödmjukhet hos den som ödmjukar sig när det är svårt och trycket ligger på, än hos den som mjäkigt alltid brukar följa vinden likt vindflöjeln. Jag tror detta gäller Livets Ord i högsta grad. Det är modigt att ändra kurs när alla runt en skriker att man ska, om man i sin natur alltid haft som respons att göra tvärs emot.

Därmed inte sagt att jag är odelat positiv till Livets Ord. Absolut inte. Jag känner mig fortfarande som en katt bland hermeliner när jag ibland besöker församlingen ifråga, och tittar mig förvånat omkring samtidigt som jag studerar diverse uttryck för outtalad liturgi. Jag vet inte heller så mycket om hur lång de kommit med att göra upp med de människor som skadades, ibland till total undergång, under församlingens första tio år. Det är deras ansvar trots att det Livets Ord vi ser idag är något helt annat än det som var för 15-25 år sedan. Förhoppningsvis kommer även denna sida fram i artikelserien, med svar som jag innerligt hoppas kan tillfredställa till och med en cyniker som mig.

Något som glatt mig på sistone är att Ulf Ekman offentligt tagit avstånd från det man vanligen menar med "troslära", det vill säga JDS. Eftersom den legat till grund för en stor del av det som gick galet på 80-talet, borde detta tydliga avståndstagande från Ekmans sida fått större rubriker i åtminstone den kristna delen av media. Teologiskt är detta ett jättekliv, som totalt förändrar förutsättningarna för tron (liksom alla lärosatser om nåden och försoningen gör). Visserligen har Ekman pytsat ut denna förändrade syn i små portioner och med små nyasskillnader under en tid, men avstampet han gjorde i sin blogg måste ändå sägas vara av en ny karaktär. När Ekman samtidigt säger att han står för en stark undervisning om tro, kanske det är somliga människor som inte fattat vad JDS gått ut på, som inte reagerar över förändringen. I det läget uppmanar jag folk som överhuvud taget vill utala sig i frågan, positivt såväl som negativt, att läsa på.

Att förlåta och ge nytt förtroende går inte nödvändigtvis alltid hand i hand. Var och en måste själv avgöra hur långt man ska gå med dessa två ting, även om jag vill hävda att förlåtelsegivelse är minimum för alla kristna, om det så tar decennier att lyckas med det. Ansvaret att förlåta motsvaras av den felande partens ansvar att på allt sätt underlätta för att sådan förlåtelse ska komma till stånd, även om det sker under motskurar av spott och spe. Här önskar jag att jag visste mer om hur långt respektive läger kommit i sina ansträngningar.

Jag vill fritt citera en vän här: "Att se det mörka och onda i människor är en förmåga vi föds med. Men att se det goda Gud vill göra i en sketen skit, det krävs det Gud och Guds ljus för att göra"

På lång eller kort sikt

Människans könsidentitet är ett intressant ting. För de flesta av oss är den så självklar att vi inte ser att mycket, om inte allt vi gör, handlar om att förstärka den. Samtidigt är den därmed också lika osynlig för oss människor som vattnet är för abboren som simmar i det. Och som en paradox är den dessutom under ständig förändring, både hos oss själva, mellan generationerna, och historiskt.

En sak som är säker är att saken att "vara en bra mamma" är något som går djupare ner i könsidentiteten hos kvinnor än "att vara en bra pappa" går hos män. Genom att säga detta gör jag säkert en och annan av er både irriterad och arg, men det är dock med tämligen samstämmig forskning i ryggen som jag säger det. En mamma har misslyckats med projektet att vara kvinna om hon är "en dåliga mamma", medan en man kan delvis lyckas med att vara en lyckad man samtidigt som han inte är en särskilt bra pappa. Naturligtvis ligger det historiskt rotade värderingar bakom denna orättvisa, men den försvinner inte bara för att vi blundar för den. Och vi för den vidare till nästa generation, delvis just för att vi antingen ser det som naturligt eller för att vi inte reflekterat över det.

När man talar om vårdnadsbidrag, talar man om ett bidrag som många fler kvinnor kommer välja än män. Dels på grund av könsidentiteten, men också, om än i mycket mindre utsträckning, för att män i dagens samhälle får mer lön för samma arbete i jämförelse med kvinnor. Och då blir det dyrare för en barnfamilj om pappan ska vara hemma med barnen.

Det som maskeras som en fördel för barnen, dvs det goda i att barnen får mer tid med sina föräldrar (mammor), menar jag på lång sikt är till nackdel för barnen. Förutom att vi för vidare unkna värderingar som gör gällande att det är mer naturligt för kvinnor att ta föräldraansvar än det är för män, så skapar vi även ett samhälle som på lång sikt missgynnar just barnen (och kvinnorna).

I länder (även forna Sverige) där män i mycket större utsträckning än kvinnor finns ute på arbetsmarknaden, finns även en lagstiftning som på flera plan är skapade av och för män. Dessutom är barnens rätt i sådana samhällen ofta satt på undantag, just på grund av den historiskt rotade kopplingen mellan föräldraskap och könsidentitet, där män har svagare sådan koppling.

Om kvinnor stannar hemma med barnen och därmed inte kommer upp i nivå med männen på arbetsmarknaden, kommer den obönhörliga konsekvensen bli att fler män får direkt inflytande över politiken. En förutsättning för barn- och kvinnogynnande lagstiftning är att kvinnor i samma utsträckning som män finns representerade i både kommunstyrelser såväl som regering och riksdag.

Vårdnadsbidraget riskerar att på en eller ett par generationer rasera stora delar av den jämställdhet som idag är Sveriges stolthet. De som betalar priset för denna samhällsförändring är inte bara kvinnorna, utan i minst lika stor utsträckning barnen.

Det är en kortsiktig lösning för barnens rätt till mer tid med sina föräldrar (mammor), när man inför ett system som samhället idag inte är moget för. Just eftersom könsidentiteten fortfarande är så starkt formad av ojämställda förväntningar på könen, blir det inte mer tid med pappor för barnen. Snarare mindre, då ett samhälle som bygger på mannen som familjeförsörjare innebär ett samhälle med frånvarande fäder. Kanske skulle något som "vårdnadsbidrag" kunna fungera i Sverige om femtio år, om det infördes först då. Men inte idag.

Då genusvetenskapliga kunskaper såväl som kvinnohistoriska kunskaper enligt min mening lyser starkast med sin frånvaro hos just kristdemokratiska politiker, är det inte konstigt att alla partier utom just Kristdemokraterna är motståndare till vårdnadsbidraget. Det gick igenom i Sverige enbart på grund av kompromisskravet inom den borgerliga alliansen.

Nu passar Socialdemokraterna på att lägga fram ett bra förslag som innebär mer tid för föräldrarna med barnen, och presenterar detta som ett slags motförslag till den borgerliga hållningen. Men det är INTE en motsats till den borgerliga hållningen, utan enbart till den kristdemokratiska. Folkpartiet, för att ta ett exempel, skulle gärna gå ytterligare ett steg längre än det förslag som Socialdemokraterna nu presenterat.

Jag är positiv till en mer flexibel arbetstidslagstiftning (till arbetstagarnas fördel, inte arbetsgivarnas), som innebär att man kan sänka sin arbetstid för att frigöra mer tid med barnen. Men för att skydda demokratin - som jämställdhetsfrågan i allra högsta grad handlar om - behöver sådan lagstiftning även komma tillsammans med en del regleringar. Annars blir det åter igen kvinnor som blir föräldrar och män som blir försörjare. Och en sådan utveckling gynnar på lång sikt inte någon.

Jag tror att en enskild barnfamilj säkerligen kan avgöra vad som är bäst för deras egna barn. Konstigt vore väl annars. Men jag tror absolut inte att en enskild barnfamilj kan avgöra vad som är bäst för flest människor i samhället utslaget på generationer av tid. Jag tror att kärleken till de egna barnen ligger för nära för att man mer altruistiskt ska kunna se till vad som på lång sikt blir bäst för flest antal barn. Och det är i just detta som jag ser en förödande kraft i vårdnadsbidraget.

Läs även gärna artiklar i ämnet från:
SvD
Sydsvenskan
DN
Nerikes Allehanda
Värmlands Folkblad

På kort eller lång sikt

Människans könsidentitet är ett intressant ting. För de flesta av oss är den så självklar att vi inte ser att mycket, om inte allt vi gör, handlar om att förstärka den. Samtidigt är den därmed också lika osynlig för oss människor som vattnet är för abboren som simmar i det. Och som en paradox är den dessutom under ständig förändring, både hos oss själva, mellan generationerna, och historiskt.

En sak som är säker är att saken att "vara en bra mamma" är något som går djupare ner i könsidentiteten hos kvinnor än "att vara en bra pappa" går hos män. Genom att säga detta gör jag säkert en och annan av er både irriterad och arg, men det är dock med tämligen samstämmig forskning i ryggen som jag säger det. En mamma har misslyckats med projektet att vara kvinna om hon är "en dåliga mamma", medan en man kan delvis lyckas med att vara en lyckad man samtidigt som han inte är en särskilt bra pappa. Naturligtvis ligger det historiskt rotade värderingar bakom denna orättvisa, men den försvinner inte bara för att vi blundar för den. Och vi för den vidare till nästa generation, delvis just för att vi antingen ser det som naturligt eller för att vi inte reflekterat över det.

När man talar om vårdnadsbidrag, talar man om ett bidrag som många fler kvinnor kommer välja än män. Dels på grund av könsidentiteten, men också, om än i mycket mindre utsträckning, för att män i dagens samhälle får mer lön för samma arbete i jämförelse med kvinnor. Och då blir det dyrare för en barnfamilj om pappan ska vara hemma med barnen.

Det som maskeras som en fördel för barnen, dvs det goda i att barnen får mer tid med sina föräldrar (mammor), menar jag på lång sikt är till nackdel för barnen. Förutom att vi för vidare unkna värderingar som gör gällande att det är mer naturligt för kvinnor att ta föräldraansvar än det är för män, så skapar vi även ett samhälle som på lång sikt missgynnar just barnen (och kvinnorna).

I länder (även forna Sverige) där män i mycket större utsträckning än kvinnor finns ute på arbetsmarknaden, finns även en lagstiftning som på flera plan är skapade av och för män. Dessutom är barnens rätt i sådana samhällen ofta satt på undantag, just på grund av den historiskt rotade kopplingen mellan föräldraskap och könsidentitet, där män har svagare sådan koppling.

Om kvinnor stannar hemma med barnen och därmed inte kommer upp i nivå med männen på arbetsmarknaden, kommer den obönhörliga konsekvensen bli att fler män får direkt inflytande över politiken. En förutsättning för barn- och kvinnogynnande lagstiftning är att kvinnor i samma utsträckning som män finns representerade i både kommunstyrelser såväl som regering och riksdag.

Vårdnadsbidraget riskerar att på en eller ett par generationer rasera stora delar av den jämställdhet som idag är Sveriges stolthet. De som betalar priset för denna samhällsförändring är inte bara kvinnorna, utan i minst lika stor utsträckning barnen.

Det är en kortsiktig lösning för barnens rätt till mer tid med sina föräldrar (mammor), när man inför ett system som samhället idag inte är moget för. Just eftersom könsidentiteten fortfarande är så starkt formad av ojämställda förväntningar på könen, blir det inte mer tid med pappor för barnen. Snarare mindre, då ett samhälle som bygger på mannen som familjeförsörjare innebär ett samhälle med frånvarande fäder. Kanske skulle något som "vårdnadsbidrag" kunna fungera i Sverige om femtio år, om det infördes först då. Men inte idag.

Då genusvetenskapliga kunskaper såväl som kvinnohistoriska kunskaper enligt min mening lyser starkast med sin frånvaro hos just kristdemokratiska politiker, är det inte konstigt att alla partier utom just Kristdemokraterna är motståndare till vårdnadsbidraget. Det gick igenom i Sverige enbart på grund av kompromisskravet inom den borgerliga alliansen.

Nu passar Socialdemokraterna på att lägga fram ett bra förslag som innebär mer tid för föräldrarna med barnen, och presenterar detta som ett slags motförslag till den borgerliga hållningen. Men det är INTE en motsats till den borgerliga hållningen, utan enbart till den kristdemokratiska. Folkpartiet, för att ta ett exempel, skulle gärna gå ytterligare ett steg längre än det förslag som Socialdemokraterna nu presenterat.

Jag är positiv till en mer flexibel arbetstidslagstiftning (till arbetstagarnas fördel, inte arbetsgivarnas), som innebär att man kan sänka sin arbetstid för att frigöra mer tid med barnen. Men för att skydda demokratin - som jämställdhetsfrågan i allra högsta grad handlar om - behöver sådan lagstiftning även komma tillsammans med en del regleringar. Annars blir det åter igen kvinnor som blir föräldrar och män som blir försörjare. Och en sådan utveckling gynnar på lång sikt inte någon.

Jag tror att en enskild barnfamilj säkerligen kan avgöra vad som är bäst för deras egna barn. Konstigt vore väl annars. Men jag tror absolut inte att en enskild barnfamilj kan avgöra vad som är bäst för flest människor i samhället utslaget på generationer av tid. Jag tror att kärleken till de egna barnen ligger för nära för att man mer altruistiskt ska kunna se till vad som på lång sikt blir bäst för flest antal barn. Och det är i just detta som jag ser en förödande kraft i vårdnadsbidraget.

Läs även gärna artiklar i ämnet från:
SvD
Sydsvenskan
DN
Nerikes Allehanda
Värmlands Folkblad

Bekvämlighets- och trygghetsnarkomani

Exemplen är många på vad som kan hända om vi kristna börjar inbilla oss att kyrkan med dess gudstjänster finns till för vår egen bekvämlighet, livsstil eller trygghet. Fel blir det också om man ser det som sin rättighet att hindra förändringar som hotar dessa tre storheter.

När jag var med i Stockholm Vineyard på 1990-talet, genomfördes en omröstning om vilka mötestider som kyrkan skulle ha. Till skillnad från de flesta andra samfund i Stockholm, hade Vineyard en ungdomsanpassad tid för sin söndagsgudstjänst. Istället för som standarden är, dvs kl. 10 eller kl. 11, hade man gudstjänsten först kl. 16. Detta innebar att man kunde gå ut på krogen kvällen innan, och ändå ha möjlighet att vara fullt pigg och vaken på mötet dagen efter.

Somliga kanske nu tycker "vad ska du som kristen på krogen och göra?". Jo, det ska jag berätta:

Eftersom kyrkorummet och gudstjänsterna oftast är anpassade efter medlemmarnas egen bekvämlighet och trygghet, finns en enorm social barriär att ta sig igenom för den som till äventyrs skulle vara intresserad av att besöka församlingen på grund av ett spirande intresse för Gud och andliga frågor.

I detta läge finns det många yngre människor som begriper att ingen människa kommer komma till kyrkan spontant. Istället tar de med sig sina kompisar, vilka de ofta lärt känna på lördagsnatten klockan halv tre, ungefär sju timmar innan gudstjänsten börjar. Man umgås i kompisgänget och hänger på krogen precis som Jesus gjorde (eller dåtidens motsvarighet), och man går med kompisgänget till kyrkan. Man raderar onödiga hinder för naturliga möten mellan kristna och dem som inte tror.

När kristna har gudstjänster kl. 11 - hur tänker de då? Hur många svenskar är intresserade av att kliva upp klockan halv nio på morgonen en söndag, ärligt talat? I synnerhet med tanke på att många druckit alkohol kvällen innan och kanske inte känner sig så jättepigga morgonen efter.

Det som hände i omröstningen i Stockholm Vineyard, var att de som ville ha gudstjänst kl.16 vann omröstningen. Men då körde ledningen över valresultatet till förmån för den inflytelserika gruppen småbarnsföräldrar, som tyckte att kl.11 passade utmärkt för att de skulle slippa ändra på utfodringstider för sina småttingar. Ingen brydde sig om att just Stockholm Vineyard växte mest just som ett resultat av att unga människor kom till kyrkan som ett resultat av unga församlingsmedlemmars nattliv. Det var viktigare med den egna tryggheten och bekvämligheten, än att nå nya människor.

Detta må vara okej i en schackklubb eller en bingoförening. Men det är INTE okej i en kyrka. Kyrkan är inte till för sin egen skull. Om man hanterar trygghet och bekvämlighet på det sätt som så många i frikyrkan gör, för främjandet av sin egen lilla subkultur, så liknar det beteendet missbruk mer än något annat.

Alla kristna bör tänka efter varför de går till kyrkan egentligen, och om motiven ens liknar det som den där "Jesus" talade om för två tusen år sedan. Gör man inte det så kan det gå såhär illa.

Pinsamt, kärlekslöst, trygghetsnarkomani. Eller åtminstone situationer såsom denna, med reservation för att just denna händelse är missrepresenterad av media.

Man KAN förändra system om man vill

Under lång tid stretade musikbolagen och deras branschorganisationer emot en övergång till alternativa betalningsformer för musik. MP3-filer porträtterades som ondskan manifesterad, även om argumenten kändes igen från tiden då övergången gjordes från LP-skivor och kassettband: "folk kommer kunna massproducera perfekta kopior och ingen kommer vilja betala för vad de kan få gratis", och argument i den stilen.

Så istället för att lyssna på vissa inovatörer inom musikbranschen, exempelvis en ung VD som numera har en intressant blogg, slog man dövörat till när någon sa att tiden hade nåtts då kopiering av musik inte kunde hejdas längre. När piratkopieringen sedan blev ett allt större problem, satsade man stora pengar på lobbyverksamhet för att skapa hårdare lagar emot kopieringen, samt pumpade in pengar i branschorganisationer som skulle jaga fatt i dem som trotsade deras vilja.

Nu, tio år efter alla andra, börjar musikbranschen fatta. De inser att om de ska överleva måste de hitta alternativa sätt att få sina produkter finansierade. Detta är bra, även om det skett för sent.

Hade det inte varit för de piratkopierare som trotsat lagarna och skapat tekniker för så kallad P2P-överföring av musik, program och filmer, hade vi fortfarande stått och stampat på en punkt där konsumtion av musik innebar att man var tvungen att resa in till stan, gå ner i en musikaffär, och svettas i en lång kö. Tack och lov för att alternativ till detta skapats. Detta borde de flesta tycka, även de som hatar piratkopierare. Vi vill väl alla ha en miljöbesparande och effektiv konsumtion, eller?

Det senaste förslaget är att STIM-belägga musik som laddas ner via nätet, och det verkar som om många bredbandsleverantörer är intresserade. Även om många fattiga tonåringar kommer försöka kringgå detta, så är detta ändå ett sätt att ta betalt för musik som kan fungera på bred front. Visst är det väl dock ändå märkligt att denna lösning satt så hårt inne hos musikbolagen? Den har ju existerat för radio och TV i evigheter.

Man kan förändra system om man bara vill. Men när hönan som värper guldägg börjar bli ålderssvag försöker man ofta pumpa den stackars hönan full med vitaminer istället för att låta ett av äggen bli en ny höna. Och så står man där med skägget i brevlådan när hönan väl dör. Förändringsvilja, lyssnande ödmjukhet och fantasi är nyckelord för att lyckas med företagande i vår postmoderna värld.

Intressant med Paulus kontextualiserad

Svenska bibelsällskapet vill göra en ny bibelöversättning. Det tycker jag låter mycket intressant!

Tänk om någon vågade göra en bibelöversättning där vissa missanvända uttalanden av Paulus kunde kontextualiseras och förklaras på ett sätt att de blir begripliga! Det vore fantastiskt.

Det finns fortfarande många som fortfarande tror att Paulus ville att kvinnan ska tiga i församlingen generellt. Det beror inte på att dessa människor är dumma i huvudet, utan på att bibelöversättningen ser ut som den gör. Om de alternativa och lika troliga översättningarna av exempelvis de bibelställen som för denna tro brukar användas, kunde tillkomma, vore det lättare att förklara kärleksbudskapet för exempelvis kvinnor som vill göra gällande att kvinnor är lika mycket värda som män.

Tänk om det kunde komma en bibelöversättning som klargjorde att Paulus är ironisk i 1:a Korintierbrevet 14, exempelvis. Mycket skulle vara vunnet på detta, både teologiskt såväl som praktiskt.

Detta börjar bli löjligt

Jag har i ett tidigare inlägg ifrågasatt om det verkligen är kyrkans uppgift att ta hand om de döda, hålla begravningar och dyligt. Det är visserligen en del i den kyrkliga traditionen på en hel del platser i världen, precis som det är i samfundet Svenska Kyrkan.

Nu JO-anmäls Svenska Kyrkan för att den av anmälaren inte ansetts gjort tillräckligt för att utreda händelsen med kistkrossningen. Min gissning är att JO lägger ner utredningen eller lämnar den utan åtgärd, men ändå...är det verkligen JO:s uppgift att utreda om ett kristet samfund agerat för att bibehålla en hög nivå av värdighet och respekt?

Ja, kanske är det det. Kanske, om nu Svenska Kyrkan tagit på sig en uppgift som den från början aldrig borde ha haft. Men detta börjar bli löjligt.

Jag förstår ilskan, och i mitt andra blogginlägg om kistkrossningen berör jag även detta.

Är det kristet?

Jag har funderat över vissa kristna skribenters åsikter gällande den förmodat förestående svenska förändringen av äktenskapsbalken. Nu verkar Norge bli först om att göra äktenskapsbalken könsneutral. Mina tankar om saken sammanfattas i korthet av min kommentar på den inte helt okände kristne polemikern Ulf Ekmans blogg:

"Borde inte vi kristna agera oberoende av vad världsliga system vill tvinga in oss i? Om t.ex en könsneutral äktenskapsbalk innebär att alla som har vigselrätt måste viga homosexuella, så tycker jag mig kunna se i bibeln att den mest kristna vägen att gå i det läget är att avsäga sig vigselrätten.

Kristna kan fortfarande, även om pastorn inte har vigselrätt, vigas av pastorn. Därefter eller straxt innan, låta sig vigas borgerligt för den civilrättsliga delen i det heliga förbund som äktenskapet är för kristna.

Om könsneutral äktenskapsbalk förändrar ordet “äktenskap”:s innebörd, så är det egentligen inte vår kristna uppgift att politiskt försöka förhindra detta. Vår uppgift är att sprida evangelium. Om ordet “äktenskap” förändras så mycket i betydelse att vi inte längre känner igen dess användning, så får vi väl hitta på ett nytt ord. Men att tvinga på vår ståndpunkt på dem som lever i världen är inte vår uppgift, även om vi kan se kortsiktiga strategiska fördelar med att så göra."

Innehållet är retoriskt anpassat efter läsargruppen på hans blogg, men jag tror ni kan läsa ut budskapet.

VARFÖR måste kristna profilera sig på ett sådant sätt att religiösa värderingar försöker påtvingas det sekulära samhället? Vad vinner man på det, tror man?

Dumheter

Vad ska en interreligiös manifestation likt den i Malmö egentligen tjäna till? Jag blir bara trött och irriterad när jag läser om det Dagen beskriver i sin korta artikel om ämnet.

Jag tycker att det är jättebra att ledare för olika religioner kan diskutera med varandra för att förstå den andres tänkesätt. Då slipper man barnsligheter som att kristna drämmer bibeln i huvudet på en muslimer, som kontrar med en klatsch av koranen. Det är något gott att samlas för att bejaka att man förstått varandras tankar och etik, en etik som ofta ter sig ganska lika i de olika religionerna. Även om etik eller moral inte är huvudpoängen med exempelvis kristendom.

Men jag frågar mig också om man verkligen ska blanda in Guds namn i det hela, oavsett om man är kristen, muslim eller något annat. Är inte tron heligare än så? För är den inte det, kanske den lika gärna kan avskaffas. Detta skulle ju i så fall vara ännu mer effektivt för att hindra religionskrig och dyligt.

Det är absolut inte okej att använda bönen som ett politiskt smörjmedel för att bringa humanistisk fred mellan människor. Det tror jag många muslimer håller med mig om. Det finns många andra sätt att bringa fredliga lösningar på meningsskiljaktligheter. För mig är bönen viktig för att jag pratar med Gud när jag ber - eller åtminstone tror jag personligen så. Det är en relation som jag inte kan använda som verktyg hur jag vill, oavsett vilka mål detta medel kan tänkas nå. Detta handlar om respekt för Gud, oavsett om man är kristen eller muslim.

Det är som om de religiösa ledarna säger: "titta, vi kan vara på samma plats utan att börja slåss!". De enda som jublar av ett sånt här upptåg torde vara de som vill göra religion irrelevant, och helst avskaffa den.

Bättre i så fall att man umgås som människor, utan att tvinga in Gud på en massa tokiga upptåg. Exklusivism? Nej, respekt!

Om att synas i virvelvinden

I en intressant artikel i SvD * säger en av Bonniers förläggare, Åsa Selling:

"Kanske handlar haussen kring för­fattaryrket om en önskan att ”göra avtryck”, att försöka synas i dagens informationsmyller. Eller så vittnar den egentligen om människans önskan att faktiskt få vara i fred med sina tankar. Många av de nya namn som lyfts fram i förlagens kataloger är redan kända för allmänheten, som Agneta Sjödin eller Thomas Bodström. Förstås hoppas förlagen på att kändisfaktorn också ska leda till ökade försäljningssiffror, något som Bondeson menar även gäller kultureliten när de ska förpacka sina historier i bokform."

Och det är just så. Vi människor väljer dem vi har omkring oss. Oavsett om det är i den manliga +55-styrelsen som ska rekrytera, om det är på krogen klockan fem i tre, eller om vi ska läsa en bok.

Nå, alla gör inte så. Men tillräckligt många för att det ofta ska vara mer relevant att göra sig synlig och tillgänglig för rätt personer, än att anstränga sig riktigt länge för att göra någonting bra. Det tycker jag är lite tråkigt. Ännu mer trist tycker jag det är att trenden för detta snarare verkar vara uppåtgående än motsatsen.

Därmed inte sagt att man inte kan BÅDE göra sig tillgänglig, bli kändis, OCH göra någonting riktigt bra. Det finns många exempel på folk som lyckats med allt detta, och belönats rikligen för det. Det är bara så att jag önskar att nit, kvalitet och långsiktig målmedvetenhet gällande sakfrågan (skrivandet) borde belönas lite bättre, relativt belöningen för att snyggt fäkta de sociala armbågarna.

* Läs mer

Överfallsvåldtäkter på barn?

När det diskuteras våldtäkter och våldtäktsstatistik, sliter jag som genusvetare ofta mitt hår (nåja, det är iofs 3mm långt, men jag försöker slita det). Både polis, media, och somliga okunniga politiker, envisas med att fokusera på överfallsvåldtäkterna. Som om dessa vore det stora problemet.

Mellan 5 och 10% av alla våldtäkter mot kvinnor sker i formen av överfall, eller av någon som offret känt i mindre än 24 timmar. Resten sker av pojkvänner, sambor, äkta män, expojkvänner och killkompisar. Den största andelen våldtäkter begås av den äkta mannen mot sin hustru, inte sällan i det egna sovrummet där hon sedan ska ligga och sova tillsammans med våldtäktsmannen, eller gråta tyst så att barnen inte hör. Den som undrar varför kvinnan i det läget inte anmäler eller lämnar mannen, bör prova med att köpa, öppna och läsa en bok. Annars är det iofs rätt lätt att räkna ut med lite empati. Fast de som läser min blogg är intelligenta människor som redan vet detta och inte heller skulle låta sig förolämpas av min spydighet, det...vet jag.

Ni anar en viss upprördhet här, antar jag. Ja, ursäkta mina grova uttryck. Men jag har sett så mycket skit genom mitt ideella arbete med stöd till dessa kvinnor, och läst om det i många år. Så man blir lite sliten, känslomässigt. Ibland vill man bara rada upp alla våldtäktsmännen på en rad och....göra något odemokratiskt.

Hur som helst. Nu skulle detta ju handla om våldtäkt på barn, vilket innebär vidrighet utöver vidrighet. Enligt den kände krimonologiprofessorn Jerzy Sarnecki, är mörkertalet förmodligen stort trots att alltså antalet anmälningar ökat med 40% på bara ett år. Och så är det ju förstås, för hur skulle annars mellan sju och åtta procent av alla tonårsflickor genomlevt en våldtäkt innan de gått ut gymnasiet? Så många anmälningar görs det inte, men forskningen visar hur det ligger till (se gärna min C-uppsats som rör vid ämnet).

Sarnecki tror också att det kan vara ökad uppmärksamhet kring sexualbrott som ökat anmälningsviljan. Kanske är det så. Men så säger han en intressant sak: han förklarar orsaken till ökningen genom att barnen numera oftare står utanför familjens kontroll.

Nu sker visserligen våldtäkter på tonåringar oftare utanför hemmet än våldtäkter på vuxna kvinnor, men VET Sarnecki verkligen om detta även gäller yngre barn? Eller gissar han bara? Jag tycker det borde vara färdiggissat om sexualbrott nu. Jag vet att Sarnecki är en högt aktad krimonolog, men vi har inte råd att gissa mer.

Friskolor ställer saker på sin spets

Jag är en ivrig förespråkare av religionsfrihet. Jag ser den som en lika självklar pelare i demokratibygget som rösträtten eller yttrandefriheten. De som kallar sig demokrater brukar, om de vet vad demokrati är, också hålla med om detta även om vissa tycker att den ena av pelarna är lite viktigare än de andra. Och så finns det givetvis annat som är nödvändigt för att hålla bygget uppe, t.ex balans mellan rättigheter och skyldigheter, samt balansen mellan statens och medborgarens makt.

Innan ni läser vidare ska ni veta att jag AVSKYR ensidig indoktrinering av barn. Det är ju en underminering av yttrandefriheten, som en slags vaccinationsspruta emot barnens rätt att som vuxna ha en sådan frihet. Men det finns fler pelare än yttrandefriheten, som sagt.

När man kommer till frågan om friskolor tycker jag att det blir svårt att låta bli att stöta hårt emot någon av ovanstående pelare. Man kan t.ex argumentera för förälderns rätt att forma och uppfostra sina barn. Å andra sidan måste ju barnen ha en självklar rätt att få en god uppfostran, för att bli fungerande samhällsmedborgare.

Och det är här, i spänningsfältet mellan förälderns rätt å ena sidan, och barnets rätt å andra sidan, som det kan bli problem. Hur pass nyttigt är det egentligen för ett barn att växa upp i en skyddad verkstad? För mig personligen, som gick mina två första skolår på en kristen friskola innan jag straffade ut mig, var det katastrof. Där fick jag ytterligare bekräftelse på att jag var hopplös och värdelös, i synnerhet om jag sa emot. Och jag har ju sagt emot sedan jag lärde mig prata.

Men man kan också vända på argumentet och fråga sig hur pass nyttigt det är för ett barn att växa upp i en verkstad som helt saknar skydd? För det blev nämligen min nästa erfarenhet, efter att jag straffat ut mig från friskolan. I den kommunala skolan var det ingen som såg mobbning, och eftersom jag var van vid något annat från friskolans håll, där man var mer rädd för lärarna än för skolkamraterna, var jag ett lätt offer på rasterna. Jag tycker inte att man kan skylla min ovana vid den oskyddade verkstaden på friskolan. Nä, istället kan man lägga stor skuld på den verkstad som saknade skydd, dvs den kommunala skolan.

Jag tycker inte heller att jag blev mer indoktrinerad i friskolan än i den kommunala skolan. Det förekommer sannerligen en god del politisk indoktrinering redan i småskolan från kommunalt håll, även om det brukar vara de kristna friskolorna som anklagas för högerindoktrinering.

Och så har vi detta med religionsfriheten, en av pelarna ni minns.
- "barnet ska ha rätt till att se flera olika perspektiv", säger man, och blänger surt på friskolor som lägger till en extra timmes kristendomsundervisningtill schemat.

Det är sant att det inte fanns jättestort utrymme för mig att tänka annorlunda om min tro när jag gick på en kristen friskola. Men sanningen att säga, togs min rätt till religionsfrihet sämre till vara på den kommunala skolan. Med hästlängder. Jag tror jag hamnade i slagsmål hundra gånger, minst, för att jag var kristen, vilket föraktades av kamraterna. Och rätten att slippa sådana trauman, som man aldrig läker ifrån, borde väl ändå vara barnets? Jag tror trygghet är viktigare än religionsfrihet för ett barn. Och de kommunala skolorna har misslyckats med trygghetsbiten, det ser man om man öppnar en dagstidning vilken dag som helst på året.

Friskolorna: respektera barnens rätt att få en mångsidig världsbild! Tänk på att bara för att barn kanske inte mobbas lika ofta i religiösa friskolor, så förekommer det. Och när det förekommer kan det dessutom ske med extra mycket religiös nit och idioti. Om barnet inte är heterosexuellt, till exempel. Fråga er om ni skulle slåss lika helhjärtat för satanisters eller ännu värre, scientologers rätt till att starta friskola, som ni skulle för en kristen eller muslimsk.
Kommunala skolorna: respektera barnens rätt att få vara unika! Jag började läsa högstadiematematik när jag skulle påbörja mitt första eller andra sommarlov, men när jag hoppade över till den kommunala skolan motarbetades denna begåvning på alla upptänkliga vis.
Föräldrarna: låt barnen själva få välja om de vill gå på en friskola eller inte, och flytta barnen om de ångrar sig. Självklarheter för er flesta kanske, men jag säger det ändå. Låt gärna barnen komma till Jesus, men ta inte bort dem från resten av samhället på samma gång är ni snälla. Om barnet går i en friskola, låt då ungen få gå på en kommunal karateträning eller något så att fler erfarenheter än de i den lilla bubblan får möta henne/honom.
Kontrollmyndigheterna: Lura er inte att tro att det existerar någon opartisk lärare, undervisning eller skola. Någonstans. Den kommunala skolan kryllar av ogenomtänkta värderingar, liksom många friskolor gör. Låt de kommunala skolorna gå igenom samma tillståndsprövning som friskolorna. Det behövs.

Tills vi får jämställdhet och respekt...

...så tycker jag att Moderaternas förslag om att tillåta kvinnor att bära pepparspray är en bra idé. Jag vet en bloggare som letat sådana tillhyggen på nätet åt tjejkompisar, även innan detta förlag kom. Inga namn nämnda givetvis, det är ju olagligt.

Det finns några problem dock. Vad händer när en kvinna som använt sprayen för att avbryta ett våldtäktsförsök blir anmäld för misshandel av grisen till man? Det vore hemskt om någon som först utsatts för ett våldtäktsförsök blir överkörd av domstolen för sin anmälan mot mannen (som så ofta sker, eftersom de som dömer i sexualbrottsmål ofta är inkompetenta och saknar all rimlig förmåga att bedöma hur en kvinna som utsatts för sådant reagerar - eller ens har en någorlunda vettig kvinnosyn), för att sedan själv bli dömd för misshandel. Det reser man sig nog inte ifrån.

Rättsläget kring sexualbrottsmål är förutom inkompetensen hos nämndemän och domare, komplicerad. Man kan inte döma folk för att de "kanske" har våldtagit någon, och det är ju för väl. Indiciekedjor används för att stärka kvinnans vittnesmål. Däremot ligger det inte en åtalad man till last om han åtalats och friats för våldtäktsanklagelser tolv gånger tidigare. Trots att det är sannolikhetsmässigt i det närmaste omöjligt att sådant kan ske om man inte är just våldtäktsman.

En man som våldtar förtjänar att kastreras. Inget snack om saken, för det är självklart. Detta är jag dock motståndare till eftersom det inte går att till 100% veta att någon människa begått något brott han eller hon åtalats för. Och en kastrering är för många män, kanske de flesta, värre än dödsstraff. De män som inte skulle ta livet av sig skulle bli några av samhällets farligaste rättshaverister, förutom den humanitära katastrof det skulle innebära för mannen själv ifråga. Och dessutom kan man våldta även om man är kastrerad.

Däremot tycker jag att det i ljuset av kvinnors utsatthet beträffande sexuellt våld, är rimligt att pepparsprayens lilla hjälp till marginell maktutjämning kan vara en intressant väg att gå. Kvinnor som kämpar emot ett våldtäktsförsök utsätts i genomsnitt inte för mer övervåld än kvinnor som direkt ger sig, oavsett vad Polisen påstår i sina rekommendationer. Tyvärr har jag ingen länk till forskningen som visat detta, men det borde gå att hitta för den som är intresserad och har gott om tid. Ska man dock tillåta kvinnor att ha detta medel till självförsvar, så måste man nog även tillåta andra utsatta grupper att göra detsamma. Homosexuella män, till exempel.

Förutom pepparspray kanske utbildning för rättsväsendet kunde vara på sin plats. Polisen har tagit kritiken till sig och börjat göra något åt sina bristande kunskaper, men jag är inte riktigt säker på att domstolsväsendet gjort detsamma.

Kristen andlighet och liv hör ihop

De som känner mig vet att jag varit ganska skeptisk till Stanley Sjöberg under en längre tid. Jag lätt att bli det, när en kristen ledare uttrycker sig lite väl drastiskt, vilket jag tycker att Sjöberg ibland gör. Jag vet inte om jag är särskilt förtjust i hans utmaning av Islam som pågick för en längre tid sedan.

Därför är det med glädje jag läser hans debattartikel om den karismatiska teologins förenande kraft. Den genomsyras av både självkritik, enhetslängtan såväl som hopp inför framtiden. Men bäst av allt är att den uttrycker att varken Gud eller sann kristen andlighet kan tryckas in i en liten box. Att den är större än så.

Samtidigt gillar jag att Sjöberg drar en viss gräns gentemot den liberala så kallade kristendom som tror sig kunna uppnå ekumenik och enhet genom att förminska vikten av vissa lärofrågor. Istället menar Sjöberg att man måste lära känna Gud personligt, och att detta i kombination med ödmjukhet kommer förena de kristna. Jag måste säga att jag tror mycket mer på den modellen än dödsdömda försök att göra om kristendomen till en variant på humanism.

Även om andliga sökare förmodligen ofta stör sig på konservativa kristnas rigida (och i mitt tycke ofta dumma) uppfattningar om vissa saker och ting, så tror jag de hyser större respekt för sådana, om de har ett andligt djup, än för kristna ledare som har de "korrekta" åsikterna men som kan sälja andligheten för priset att vi alla sätter oss i en ring och sjunger "We shall overcome".

Moral, barmhärtighet eller feghet?

När lagar från början stiftades emot tidelag, berodde detta delvis på förbuden i Bibelns gamla testamente emot sådana handlingar. Men det byggde också på föreställningar om att monster och andra konstiga varelser skulle bli resultatet av samlag mellan människa och djur.

Kristdemokraterna sammanknippas med moralpredikan och konservativism av många i i det sekulära samhället som intresserar sig för politik. Inom stora delar av kristenheten är det dock precis tvärt om - där kritiken består av anklagelser om urvattnat budskap och kompromissande med saker man inte får kompromissa om.

När det gäller Ann Dohses namninsamling med krav på lagstiftning emot tidelag är det dock tämligen onödigt att spekulera kring huruvida det är sexualmoraliska motiv som ligger bakom den, eller om den officiella motiveringen till namninsamlingen som gäller för alla som skrivit på. Jag tycker, trots att jag inte är Kristdemokrat, att förslaget är ett modigt uttryck för medkänsla från Dohses sida. För faktum är att det krävs mer för att stoppa sexuella övergrepp på djur än vad nuvarande lagstiftning medger. Och naturligtvis är det många djur som lider på grund av detta.

Varför tycker jag att förslaget är modigt? Jo, för att många politiska partier idag är fullständigt livrädda för att ens knysta om något som kan ens avlägset tolkas som ett uttryck för sexualmoralisk moralism. Jag tror att fler än Kristdemokraterna har sett att djuren behöver mer skydd på detta område. Faktum är att det finns exempel på detta, från bland annat socialdemokratiskt håll. Men vanligt är det inte, även om de politiker som höjer sin röst får stöd av Djurskyddsmyndigheten.

Kan det vara så illa att somliga politiker avstår ifrån att göra något just för att inte riskera buntas ihop med sexuell intolerans snarare än med rättrådighet? Jag hoppas att sådan feghet inte existerar i våra politiska led, eller att de tror att svenska folket skulle vara så korkat att de blandade ihop aktion i denna fråga med sexualmoral. Våldtäkt är ju inte någon sexualmoralisk fråga, även om det är ett djur som råkat ut för den. Men man vet ju aldrig riktigt hur folk som väljer att titta på istället för att agera, tänker.

Youtube och Google stoppar yttrandefriheten

Jag blir så förbannad! Ursäkta franskan. Men det är det bästa ordet att beskriva min känsla.

Youtube och Google Videos verkar göra allt vad de kan för att radera alla konton som lägger upp material som kritiserar Scientologin. Scientologi är av Katolska kyrkan klassificerad som världens farligaste sekt, en klassificering som väldigt många frivilligorganisationer som hjälper människor bort ifrån sekter håller med om.

Men Youtube och Google är rädda för att bli stämda. Att stämma folk och organisationer kors och tvärs är nämligen vad Scientologikyrkan är ökända för, åtminstone i USA.

Jag kan förstå att Youtube och Google inte vill bli stämda, eftersom de ju trots allt är vinstdrivande företag. Men jag har två saker att säga om detta:

1. Enbart Googles VARUMÄRKE är värt 540 miljarder. Ett varumärke som riskerar ta skada om det sammanknippas med antidemokratiska tendenser.
2. Youtube och Google är mediaföretag. Som sådana har de ett större ansvar än andra gällande att verka för yttrandefriheten.

Hoppas de inte tar bort mitt bloggkonto nu också, för det vore helt i linje med agerandet på Youtube (samma koncern).

Skäms, Youtube! Skäms, Google!

Ps. Ni som ser att det trots allt går att se antiscientologisk video i min Youtube videobar ska veta att det beror på att jag dagligen byter ut de kanaler som Youtube raderar, och ersätter dem med de nya som ständigt skapas av dem som gillar yttrandefrihet. ds.

Avsäga sig vigselrätten

Det är ju skönt att Ask (m) har så pass stor respekt för demokratins förankring i folkviljan att hon resonerar som hon gör. Detta borde vara en självklarhet för alla parlamentariker. Alla politiker hyser inte samma respekt, tyvärr. Eva-Lena Janssons (s) liknar tyvärr de religiösa argument som används av hennes motståndare. Och med motståndare menar jag naturligtvis inte främst Beatrice Ask, som hon nyligen mötte i riksdagsdebatt om frågor kring införande av könsneutral äktenskapsbalk.

Bild länkad från denna artikel.

Jag läser bloggarna till artikeln i Dagen och suckar. Borde inte vi kristna agera oberoende av vad världsliga system vill tvinga in oss i? Om t.ex en könsneutral äktenskapsbalk innebär att alla som har vigselrätt måste viga homosexuella, så tycker jag mig kunna se i bibeln att den mest kristna vägen att gå i det läget om man skulle vara motståndare till homosexuella äktenskap, är att avsäga sig vigselrätten.

Kristna kan fortfarande, även om pastorn inte har vigselrätt, vigas av pastorn. Därefter eller straxt innan, låta sig vigas borgerligt för den civilrättsliga delen i det heliga förbund som äktenskapet är för kristna. Så är det i många länder som är betydligt mer religiösa än Sverige.

Om könsneutral äktenskapsbalk förändrar ordet “äktenskap”:s innebörd, så är det egentligen inte en kristens uppgift att politiskt försöka förhindra detta. Uppgiften är istället att sprida evangelium. Dvs affirmera det positiva istället för att sätta sig på tvären om det man anser vara negativt. Om ordet “äktenskap” förändras så mycket i betydelse att man inte längre känner igen dess användning, så får man väl hitta på ett nytt ord. Men att genom lagstiftning tvinga på vår ståndpunkt på dem som inte är kristna är inte vår religiösa uppgift, även om vi skulle se kortsiktiga strategiska fördelar med att så göra.

Det är på statens uppdrag kyrkan idag viger samman människor. Uppdragsgivaren bör rimligen få ställa upp villkor för detta. Om staten däremot skulle lägga sig i om pastorer utan statlig vigselrätt väljer att enbart viga heterosexuella, så vore detta en vidrighet och en skam för demokratin. Men det är inte detta som saken handlar om nu.

Avprogrammeringsperspektiv: Sekter, psykoser och religion

Varning för långt inlägg som svårligen kan förstås annat än i sin helhet.

Jag har själv blivit influerad av, och delvis hjälpt av, det som kallas "profetrörelsen" eller "Latter Rain". När jag själv blev kristen för femton år sedan efter att ha experimenterat åtskilligt och tyvärr får jag säga, framgångsrikt, med diverse ockulta praktiker (av Saida-typ, om ni minns den kända spåkvinnan ifråga), blev jag efter ett tag oerhört mycket hjälpt av en kristen ledare som fick mig att fokusera på kärnan i kristendomen och hjälpte mig avstå ifrån en alltför känslobaserad tro. Den personen var enligt vissa, knuten till "latter rain" eller "profetrörelsen" (som jag från och med nu använder synonymt bara för att förvirra er).

Och vad vill jag säga med detta riskabla inlägg som riskerar idiotförklara mig då? Jo, jag vill säga att OM man tror på en övernaturlig verklighet, vilket många gör, kanske även du även om du inte vill erkänna det, så behöver man också ta ställning till i vilken form man tror på sådant. Om sådant existerar och kristendom eller andra religioner inte till största del består av rappakalja, så är det inte tillbörligt att på kristna grunder avfärda latter rain-rörelsen enbart på grund av yviga uttryck.

Beskrivningen av "profetrörelsen" i Dagens artikel, stämmer bara överens med de mest extrema avarterna av densamma. Det är viktigt att säga. Hjärnor och sammanslutningar går överstyr lika mycket inom politisk vänsterrörelse (eller höger), som det gjort i vissa delar av den så kallade profetrörelsen. Jag gillar att se på saker på fler än ett sätt när jag kan, och när det gäller Latter Rain-rörelsen har jag gjort så även om det varit smärtsamt. Samtidigt som många, förmodligen de allra flesta inom denna rörelse har en klassiskt kristen tro, finns det galenpannor som sprider den gamla läran som vill göra gällande att vi människor är gudar, jämställda med Gud.

Förutom att sådant i klassiskt psykiatrisk mening är tecken på extrem narcissism ("god complex"), så är det i kristen mening något som går stick i stäv med den sunda läran. Inom Trosrörelsen har man sett uttryck för just sådant, t.ex Kenneth Hagins uttalande "I have faith in my own faith, because I'm a little god", eller Benny Hinns "you can all become a god [...] Christ is not within". Den svenska Trosrörelsen är tudelad, där huvudfåran verkar välja att alltmer distansera sig från det som från början egentligen var kärnan i Trosrörelsen (dvs från Kenyon, Hagin mfl). Jag är skeptiskt hoppfull om att denna påstådda utveckling verkligen sker i Sverige.

Om nu så kallat "god complex" är kopplat till narcissism, så är det bara naturligt att förvänta sig att man i rörelsen får en hög andel ledare med psykopatiska drag. Dvs människor som inte får några direkta samvetskval över om människor far illa, bara den egna viljan får sitt uttryck. Många har exempelvis beskrivit den nyss nämnda amerikanske TV-evangelisten Benny Hinn på detta sätt, vilken gjort sig känd i åtskilliga TV-dokumentärer om hans extravaganta leverne (bland annat från svenska TV4). Hinn och Hagin kopplas till Trosrörelsen, medan personer såsom Todd Bentley kopplas till Profetrörelsen. De flesta extravaganta uttrycken för Profetrörelsen tycker jag mig se i de sammanhang där avarter till Trosrörelsen och Profetrörelsen ingått en teologiskt ohelig allians.

Dock vill jag understryka att sådant bara är en del av Profetrörelsen, och kanske trots vad jag skrev ovan, en mycket liten minoritetsandel. En annan sajt som skrivit mycket över detta ämne (Trosrörelsen samt Latter Rain) på sistone är Michael's blogg, vars i huvudsak religiösa innehåll är författat av en ganska nybliven kristen samt kompis till mig. Hans inlägg är värda att läsas och reflekteras över, om inte annat mot bakgrunden av att han inte har någon religiös uppväxt eller längre frikyrklig bakgrund.

Om nu övernaturliga fenomen existerar - och det tror jag de gör - behöver kristna ledare lära sig att bemöta och hantera situationer då människor med ockult bakgrund konverterar till kristendom. Man löser inte problemet genom att avfärda de övernaturliga fenomenen i sin helhet. Även om jag idag tar mig förtvivlat för pannan när jag ser och hör vissa rent utsagt idiotiska saker från både Trosrörelsen och Latter Rain-rörelsen, är jag fortfarande evigt tacksam för att jag fick hjälp av pastorn jag nämnde om (se ovan), när jag som yngling gått ner mig i New Age-träsket. Idag försöker jag göra detsamma för unga människor som likt jag var en gång för länge sedan, är vilsna i både kyrkans och samhällets (psykiatrins) bristande erfarenhet av och förståelse för mysticism och andligt sökande.

Det är inte ovanligt att psykoterapeuter som försöker hjälpa förvirrade andliga sökare, i brist på andra verktyg försöker få individen att helt släppa den religiösa tron eftersom de feldiagnosticerat problemet som en psykos (som ju har religiösa grubblerier som inslag). Detta fungerar inte, skjuter enbart problemet på framtiden, samt är ett allvarligt övergrepp i klass med misshandel. Krav på att svensk psykiatri ska klara av att se skillnad på psykoser jämfört med problemen som uppstår vid skador från en sekt, väcktes av Föreningen Rädda Individen (FRI) i samband med svårigheterna gällande att hjälpa bland annat avhoppare från Knutby-sekten, samt liknande sammanhang där behandling mot psykos inte haft förväntad verkan. Detta instämmer jag i, numera med mångårig erfarenhet av att hjälpa människor bort ifrån sekter, där jag tillämpar kunskaper från akademiska psykologiska studier med erfarenheterna från ungdomsåren.

Här behöver kyrkan rycka upp sig och ta ett ansvar! Lösningen är inte att avskaffa religion, utan snarare att lära sig förstå de mekanismer vilka skapar de avarter som leder religion från att vara något starkt positivt i en människas liv, till att bli något negativt.