Ulf Ekman - min dopfader

När jag läser den första av sju artiklar i Dagens granskning av Livets Ord, väcks många hemska minnen till liv. Det måste jag tyvärr säga, för något annat vore att hymla.



Som uppvuxen i den släkt som turbolensen kretsat kring, har jag många tankar och känslor. Det var inte lätt att vara barn på Livets Ord. Jag såg mycket som än idag väcker obehag, samtidigt som jag inte undgått att se den positiva förändring som skett i Livets Ord. Jag tror inte att Livets Ord idag är samma församling som den var på 80-talet, den rörelse som jag, min syster och mina föräldrar hoppade av. Den rörelse som jag med frenesi har motarbetat, och som jag idag inte längre motarbetar just eftersom den inte finns längre. Det som finns är 2000-talets Livets Ord, vilket är något väsenskilt från det som en gång var.

Det är helt felaktigt att beskriva Livets Ords förändring som ett barn av naturlig mognad eller som ett resultat av en breddning från ett tidigare smalt fokus. Jag tror inte heller att många köper den beskrivningen, även om enstaka personer lägger fram den som förklaring till den omtalade församlingens idag helt förändrade uttryck.

Snarare handlar förändringen om en kombination av ödmjukelse, men framför allt ett Guds ingripande. Åtminstone väljer jag detta religiösa sätt att beskriva det hela. Jag tror ju på Gud, och jag tror att Gud inte dömer eller ger oss lika få chanser som vi människor ger varandra.

Jag tycker att Dagen beskriver den sammanfattade historien om Livets Ord på ett ganska rättvisade sätt, om man ska se till det större skeendet. Man kan inte beskriva situationen med tillräcklig distans om man är nuvarande medlem eller avhoppad kritiker, och förstås inte med fullständigt djup om man granskar Livets Ord utifrån, vilket ju är Carl-Henric Jaktlunds perspektiv. Jag ser fram emot de kommande artiklarna, och kommer att kommentera dem här i min blogg.