Trött

Jag blir lite trött när jag i Dagen läser nedtoningarna av ytterligheterna under Livets Ords tidiga historia. Och lite ledsen blir jag också, eftersom jag inte tror att man står för särskilt mycket idag som man predikade i början, åtminstone beträffande allt tal om djävul och mörker.

Jag for väldigt illa av det fokus på mörker som var i början. Det var inte bara på de vuxnas möten, utan även i söndagsskolan och ungdomsgruppen som denna undervisning var rådande. Man hörde om hur man skulle akta sig för djävulens list vid nästan varje enskilt möte man gick på.

Det gick så långt att barn i 10-12årsåldern krossade sin favoritmusik, om den inte liknade Livets Ords lovsångsmusik tillräckligt mycket. Jag minns hur trakasserad jag och min nära vän blev för att vi lyssnade på hårdrock - kristen sådan - och uppmanades av ungdomsledare såväl som indoktrinerade kamrater till att krossa eller göra oss av med den. Detsamma gällde datorspel. Allt var demoniskt. Så fort en liten gubbe i ett datorspel såg ond ut var det demoniskt (och minns att datorgrafiken lämnade mycket att önska på 80-talet...). Datorspel eldades upp på Livets Ords parkering, eller slängdes i gatan. Jag och min vän samlade upp bitarna och lagade dem, och utvidgade på så sätt våra samlingar på de indoktrinerades bekostnad.

Men jag tog ändå skada. För utfrysningen och mobbningen var stark emot oss som inte "förstått" den andliga kampen och som var misstänkt influerade av "djävulen".

Var och varannan, inte bara tonåringar utan vuxna, gick runt och bekände att de var friska även när de hade sådan feber att de nästan svimmade. Om man då sa att man var sjuk, vilket jag envisades med att göra de tillfällen jag faktiskt var sjuk, fick man blickar och kommentarer som menade att man saknade tro. Inte av samtliga, men av väldigt många. Jag fick till och med min kristna tro ifrågasatt av vuxna ledare för att jag inte levde konformt.

Livets Ord idag står inte för denna galenskap. Men det är en del av Livets Ords historia, och inget blir ett dugg bättre av att man inte säger som det var öppet. Kanske vill man inte minnas, för att man skäms eller omgavs av lite mognare kristna (som ledare, i ledarskapet, där man mestadels umgicks internt) så att man inte såg. Jag vet inte vilket. Men jag blir ledsen. Jag som stod emot fanatismen fick betala ett högt pris för det. Jag kan bara föreställa mig hur illa det blev för dem som faktiskt köpte det hela, och bekände sig friska fast de var sjuka, krossade sina favoritleksaker, eller slutade lyssna på musik. Som en del av släkten blev jag säkert dessutom förskonad från en del spe jag hade fått om jag inte haft den farfar jag har.

Nu finns chansen att säga som det är. Jag hoppas att Dagens artikel helt enkelt misslyckades med att släppa igenom försök till en sådan uppgörelse från Livets Ords sida. Samt att artikelns innehåll (beträffande ord om att församlingen i grunden är densamma) inte är ett utslag av en nuvarande officiell position, utan är en mediabild.

Jag ser ju hur fantastiskt mycket Livets Ord förändrats, såväl som teologin faktiskt, oavsett vad någon vill säga, en förändring i grunden. Detta är gott, och gör att jag idag kan gå till Livets Ord som kristet medsyskon snarare än som iakttagare. Jag vill bara uppmana till att från Livets Ords sida, gräva i sin egen historia. Vad var det som hände som delar av ledningen inte såg? Tog någon skada, eller var de redan skadeskjutna när de första gången kom till Livets Ord? Det är viktigt att gå vidare och inte blicka bakåt på sina misstag, med fokus på skuld och skam. Men det är också viktigt att göra upp med misstag för att de som drabbats ska kunna få upprättelse, och även de gå vidare och blicka framåt.

För egen del kämpar jag uppenbarligen fortfarande med att försöka förlåta. Ibland tror jag att jag lyckats med det, men så dyker det upp något, som t.ex Dagens artikel, som visar mig att det finns en del kvar. Tidsperioden jag beskriver gäller främst när jag var mellan 12 och 16 år gammal. Idag är jag 35. Mina minnesbilder är för starka för att ifrågasättas i sak, men även jag kan förstås invända att det var med en tonårings förstånd jag tolkade dem. Tyvärr bekräftas dem av hundratals andra människor. Således finns det ett behov av att offentligt göra upp med det som en gång varit. Detta är ett lika stort ansvar i bidraget till försoning, som ansvaret för mig och andra att fortsätta förlåtelseprocessen.

Nu har jag efter några timmars reflektion analyserat den text jag i morse skrev ner på tio minuter. Eftersom jag tyvärr måste säga att jag står för den innehållsmässigt, kan jag inte radera den bara för att nya medlemmar, som bara sett det nya förändrade Livets Ord, kan bli ledsna av mina ord. Det vore inte ärligt, så jag har bara förtydligat texten lite där jag i min hast var otydlig. Men kom gärna med kommentarer så ska jag försöka nyansera mig - det är inte lätt att skriva om något som man träffats av personligen.