På lång eller kort sikt

Människans könsidentitet är ett intressant ting. För de flesta av oss är den så självklar att vi inte ser att mycket, om inte allt vi gör, handlar om att förstärka den. Samtidigt är den därmed också lika osynlig för oss människor som vattnet är för abboren som simmar i det. Och som en paradox är den dessutom under ständig förändring, både hos oss själva, mellan generationerna, och historiskt.

En sak som är säker är att saken att "vara en bra mamma" är något som går djupare ner i könsidentiteten hos kvinnor än "att vara en bra pappa" går hos män. Genom att säga detta gör jag säkert en och annan av er både irriterad och arg, men det är dock med tämligen samstämmig forskning i ryggen som jag säger det. En mamma har misslyckats med projektet att vara kvinna om hon är "en dåliga mamma", medan en man kan delvis lyckas med att vara en lyckad man samtidigt som han inte är en särskilt bra pappa. Naturligtvis ligger det historiskt rotade värderingar bakom denna orättvisa, men den försvinner inte bara för att vi blundar för den. Och vi för den vidare till nästa generation, delvis just för att vi antingen ser det som naturligt eller för att vi inte reflekterat över det.

När man talar om vårdnadsbidrag, talar man om ett bidrag som många fler kvinnor kommer välja än män. Dels på grund av könsidentiteten, men också, om än i mycket mindre utsträckning, för att män i dagens samhälle får mer lön för samma arbete i jämförelse med kvinnor. Och då blir det dyrare för en barnfamilj om pappan ska vara hemma med barnen.

Det som maskeras som en fördel för barnen, dvs det goda i att barnen får mer tid med sina föräldrar (mammor), menar jag på lång sikt är till nackdel för barnen. Förutom att vi för vidare unkna värderingar som gör gällande att det är mer naturligt för kvinnor att ta föräldraansvar än det är för män, så skapar vi även ett samhälle som på lång sikt missgynnar just barnen (och kvinnorna).

I länder (även forna Sverige) där män i mycket större utsträckning än kvinnor finns ute på arbetsmarknaden, finns även en lagstiftning som på flera plan är skapade av och för män. Dessutom är barnens rätt i sådana samhällen ofta satt på undantag, just på grund av den historiskt rotade kopplingen mellan föräldraskap och könsidentitet, där män har svagare sådan koppling.

Om kvinnor stannar hemma med barnen och därmed inte kommer upp i nivå med männen på arbetsmarknaden, kommer den obönhörliga konsekvensen bli att fler män får direkt inflytande över politiken. En förutsättning för barn- och kvinnogynnande lagstiftning är att kvinnor i samma utsträckning som män finns representerade i både kommunstyrelser såväl som regering och riksdag.

Vårdnadsbidraget riskerar att på en eller ett par generationer rasera stora delar av den jämställdhet som idag är Sveriges stolthet. De som betalar priset för denna samhällsförändring är inte bara kvinnorna, utan i minst lika stor utsträckning barnen.

Det är en kortsiktig lösning för barnens rätt till mer tid med sina föräldrar (mammor), när man inför ett system som samhället idag inte är moget för. Just eftersom könsidentiteten fortfarande är så starkt formad av ojämställda förväntningar på könen, blir det inte mer tid med pappor för barnen. Snarare mindre, då ett samhälle som bygger på mannen som familjeförsörjare innebär ett samhälle med frånvarande fäder. Kanske skulle något som "vårdnadsbidrag" kunna fungera i Sverige om femtio år, om det infördes först då. Men inte idag.

Då genusvetenskapliga kunskaper såväl som kvinnohistoriska kunskaper enligt min mening lyser starkast med sin frånvaro hos just kristdemokratiska politiker, är det inte konstigt att alla partier utom just Kristdemokraterna är motståndare till vårdnadsbidraget. Det gick igenom i Sverige enbart på grund av kompromisskravet inom den borgerliga alliansen.

Nu passar Socialdemokraterna på att lägga fram ett bra förslag som innebär mer tid för föräldrarna med barnen, och presenterar detta som ett slags motförslag till den borgerliga hållningen. Men det är INTE en motsats till den borgerliga hållningen, utan enbart till den kristdemokratiska. Folkpartiet, för att ta ett exempel, skulle gärna gå ytterligare ett steg längre än det förslag som Socialdemokraterna nu presenterat.

Jag är positiv till en mer flexibel arbetstidslagstiftning (till arbetstagarnas fördel, inte arbetsgivarnas), som innebär att man kan sänka sin arbetstid för att frigöra mer tid med barnen. Men för att skydda demokratin - som jämställdhetsfrågan i allra högsta grad handlar om - behöver sådan lagstiftning även komma tillsammans med en del regleringar. Annars blir det åter igen kvinnor som blir föräldrar och män som blir försörjare. Och en sådan utveckling gynnar på lång sikt inte någon.

Jag tror att en enskild barnfamilj säkerligen kan avgöra vad som är bäst för deras egna barn. Konstigt vore väl annars. Men jag tror absolut inte att en enskild barnfamilj kan avgöra vad som är bäst för flest människor i samhället utslaget på generationer av tid. Jag tror att kärleken till de egna barnen ligger för nära för att man mer altruistiskt ska kunna se till vad som på lång sikt blir bäst för flest antal barn. Och det är i just detta som jag ser en förödande kraft i vårdnadsbidraget.

Läs även gärna artiklar i ämnet från:
SvD
Sydsvenskan
DN
Nerikes Allehanda
Värmlands Folkblad