Media granskar Livets Ord

[Flaggning: religiöst perspektiv, har inget med politik att göra]

En välkommen artikelserie ska publiceras i tidningen Dagen, bestående av sju delar.

Jag som var mer eller mindre tvungen att vara med där som barn, ni vet på den tiden då det var inte bara lite galet, och som därefter under lång tid hjälpt människor som kraschat i rörelsen, vore intresserad av en artikelserie som belyser så många sidor som möjligt. Enligt min mening har det inte förekommit något större mediareportage om Livets Ord som ens kommit i närheten av att presentera en rättvisande bild, oavsett om vinklingen varit negativ eller positiv.

I ljuset av att rörelsen drastiskt förändrat på senare tid, ska det bli intressant att se hur journalisten Carl-Henric Jaktlund lyckas med att sy ihop Livets Ords tidiga historia, med den bild man idag får när man kommer i närmare kontakt med församlingen ifråga. Det är som jag ser det två helt olika församlingar man måste redovisa, om man jämför en tidskapsel från slutet av 80-talet med den idag 20 år mer mogna församlingen. Hur har förändringen gått till, och vilka milstolpar kan skönjas?

När Livets Ord började tala om ekumenik för ett antal år sedan, fick man den definitiva känslan av att det var ekumenik på Livets Ords villkor, och därmed basta. Jag som hört till dem som kraftfullast offentligt kritiserat rörelsen, måste idag nog ändå säga att när det idag talas om ekumenik från Livets Ords talarstol, så syftas det på den ekumenik som för samman alla kristna på Guds villkor. Och det finns idag en ödmjukhet från Livets Ords sida som gör gällande att de själva inte nödvändigtvis vet precis vad denna Guds vilja är. Detta lägger grunden för en ekumenik värd namnet.

Om ni minns mitt blogginlägg om ödmjukhet, stolthet, mod och feghet, så sa jag att det finns mer äkta ödmjukhet hos den som ödmjukar sig när det är svårt och trycket ligger på, än hos den som mjäkigt alltid brukar följa vinden likt vindflöjeln. Jag tror detta gäller Livets Ord i högsta grad. Det är modigt att ändra kurs när alla runt en skriker att man ska, om man i sin natur alltid haft som respons att göra tvärs emot.

Därmed inte sagt att jag är odelat positiv till Livets Ord. Absolut inte. Jag känner mig fortfarande som en katt bland hermeliner när jag ibland besöker församlingen ifråga, och tittar mig förvånat omkring samtidigt som jag studerar diverse uttryck för outtalad liturgi. Jag vet inte heller så mycket om hur lång de kommit med att göra upp med de människor som skadades, ibland till total undergång, under församlingens första tio år. Det är deras ansvar trots att det Livets Ord vi ser idag är något helt annat än det som var för 15-25 år sedan. Förhoppningsvis kommer även denna sida fram i artikelserien, med svar som jag innerligt hoppas kan tillfredställa till och med en cyniker som mig.

Något som glatt mig på sistone är att Ulf Ekman offentligt tagit avstånd från det man vanligen menar med "troslära", det vill säga JDS. Eftersom den legat till grund för en stor del av det som gick galet på 80-talet, borde detta tydliga avståndstagande från Ekmans sida fått större rubriker i åtminstone den kristna delen av media. Teologiskt är detta ett jättekliv, som totalt förändrar förutsättningarna för tron (liksom alla lärosatser om nåden och försoningen gör). Visserligen har Ekman pytsat ut denna förändrade syn i små portioner och med små nyasskillnader under en tid, men avstampet han gjorde i sin blogg måste ändå sägas vara av en ny karaktär. När Ekman samtidigt säger att han står för en stark undervisning om tro, kanske det är somliga människor som inte fattat vad JDS gått ut på, som inte reagerar över förändringen. I det läget uppmanar jag folk som överhuvud taget vill utala sig i frågan, positivt såväl som negativt, att läsa på.

Att förlåta och ge nytt förtroende går inte nödvändigtvis alltid hand i hand. Var och en måste själv avgöra hur långt man ska gå med dessa två ting, även om jag vill hävda att förlåtelsegivelse är minimum för alla kristna, om det så tar decennier att lyckas med det. Ansvaret att förlåta motsvaras av den felande partens ansvar att på allt sätt underlätta för att sådan förlåtelse ska komma till stånd, även om det sker under motskurar av spott och spe. Här önskar jag att jag visste mer om hur långt respektive läger kommit i sina ansträngningar.

Jag vill fritt citera en vän här: "Att se det mörka och onda i människor är en förmåga vi föds med. Men att se det goda Gud vill göra i en sketen skit, det krävs det Gud och Guds ljus för att göra"