Ingen slår, ingen våldtar, åtminstone ingen jag känner...

Vem våldtar? Vem misshandlar? Vem är otrogen? Det är frågor vi ibland ställer oss själva, där svaret oftast är osäkert medan svaret på vem som inte gör det är desto tydligare: ingen JAG har i närheten av mig åtminstone...

Som uppvuxen i frikyrkan och senare politiskt aktiv för feministiska politiska frågor, har jag lagt märke till en sak som sociologer och antropologer förmodligen studerat i decennier. Nämligen vår mänskliga tendens att tro på den egna gruppens medlemmar som väsentligt bättre än människor utanför gruppen. Det gäller såväl kristna, muslimer, feminister, folkpartister, socialdemokrater eller medlemmarna i den lokala bingoklubben.

Jag tycker själv att jag är rätt cynisk såväl som kritiskt lagd. Men jag har märkt hur ofta jag blundar för det faktum att omgivningen jag har närmast inte är ett dugg bättre än den genomsnittliga. Varför gör vi så?

Jag kan tänka mig att detta till viss del har att göra med behovet av trygghet, så att vi väljer att tro gott om de vi har nära för att förmå knyta an eller lita på dem. Men jag tror också att det har att göra om identitet. Vi gör inte som dem.

Under åren har jag fått många anonyma mejl, telefonsamtal och communitykontakter, som ropat på hjälp för att deras män eller kvinnor slår dem, våldtar dem, eller plågar dem på något annat pennalistiskt vis. Det blir vardagen för en genusvetare som jobbar idéellt i vårt allt utom jämställda land.

Gemensamt för de flesta av dem är att INGEN i deras omgivning har sett något. Ingen har frågat. Ingen har hjälpt.

Nu kanske jag är orättvis, men jag tror tystnaden är värst i religiösa sammanhang. Där finns ofta en starkare betoning på etik och moral än i andra sammanhang, och människor jobbar desto hårdare på att gömma den mörka sanningen. Den som ifrågasätter har därför desto mer att förlora, och den som berättar har svårare att bli trodd. När en kristen ledare i ett sammanhang jag var med i för länge sedan visade sig tafsa på tonårstjejer, hade jag svårt att tro det. Och ännu svårare att övertyga övrig församlingsledning om hur det låg till när jag väl insett hur det var.

Betyder detta att det är värre i religiösa sammanhang, så man bör akta sig för religion? Nej, inte alls. Men det man bör akta sig för är den sociologiska effekt som i alla sociala sammanslutningar gör att ens ögon blir grumliga och man slutar se verkligheten för vad den är. Även om exempel på goda undantag finns.

Annars kan det bli som med de katolska prästerna i USA, eller för all del våra egna inhemska pervon som dessutom verkar undkomma konsekvenser av sitt handlande. Tragiskt, med tanke på hur enormt svårt det är att ställa sig upp i ett sådant sammanhang och berätta vad man drabbats av. Skammen är förmodligen enorm trots att den som talar ut är oskyldig.

Misshandel, våldtäkt och dyligt förekommer sannolikt i ungefär lika stor utsträckning bland kristna, muslimer, folkpartister och sossar, som det gör bland andra grupper. Tänk på det. Det mesta av sådan vidrighet sker ju i det egna hemmet, där 80-90% av alla våldtäkter sker av den egna maken, pojkvännen eller sambon. Och det värsta är kanske inte att du och jag tror att sånt där sällan händer; kvinnan som utsätts tror det också, och anklagar sig själv trots att hon är den utsatta i sammanhanget. Och därför gör hon ofta allt för att dölja det, vilket gör det ännu svårare för dig och mig att se det.

Mellan en fjärdedel och en tredjedel av alla kvinnor mellan 15 och 60 år utsätts minst en gång för grovt sexualiserat våld, om man räknar lågt. Somliga forskare menar att det är så mycket som 50%. Tänk dig att 30% av dina kvinnliga partikamrater eller församlingssyskon varit med om, eller befinner sig i den situationen just nu! Kanske hon som just räckte dig kyrkkaffet. Men det är klart - sånt händer ju inte i din församling. Eller i min. Peppar peppar.