Har de gjort något positivt? Inlägg 5 i kommentar till dagens artikelserie

Givetvis har Livets Ord påverkat Sveriges kristenhet, ämnet för dagen i Dagen. Jag har tidigare nämnt att jag tror JDS-läran skadat svensk kristenhet avsevärt. Men det kommer inte mycket gott av att bara tala om det negativa. Det är något Ulf Ekman ofta säger, och något livet faktiskt lärt mig att hålla med om.

Vad anser jag att Livets Ord gjort för bra då? Ni har ju läst flera relativt kritiska inlägg av mig de senaste dagarna, med utgångspunkt från mina egna erfarenheter. Okej, nu kommer kanske det antal livetsordkritiker som läser min blogg surna över detta. Politiskt inkorrekt som jag lovat i bloggbeskrivningen att vara, så skiter jag uppriktigt sagt i det:

1. Jag tror att Livets Ord, om än med kantig och lite klumpig stil, faktiskt har gjort att det idag anses som något normalt i frikyrkan att grunda nya församlingar. Förnyelse av gamla församlingar i all ära, men ser man på väckelsehistoriens Sverige så har mycket gott kommit av nystartade församlingar (som idag blivit till flera av de etablerade samfunden). Jag har sett flera skräckexempel på trosförsamlingar som nystartat (t.ex Kristet Center Syd, Bollnäs BibelCenter, Kraftkällan, Klippan i Eskilstuna), för att inte tala om pingstförsamlingen Karisma Centers uppgång och fall. Jag ser ju mycket av det negativa eftersom jag under flera år arbetat ideellt med att hjälpa människor bort ifrån destruktiva religiösa sammanhang, så jag vet faktiskt mindre om de positiva församlingsbyggen som säkert finns. Kanske är du också i ett sammanhang där det är mer logiskt att du ser det negativa mer än det positiva, liksom jag?

Men jag har också sett att det under femton års tid gått från att vara onormalt och suspekt att starta en ny församling, till att idag anses vara en normal utveckling av organisk tillväxt. Där tror jag att ordet "murbräcka" i sammanhanget kan tillskrivas Livets Ord, och även Ulf Ekman personligen till stor del. Naturligtvis är det GUD som åstadkommer verket, men i detta sammanhang ska det inte förnekas att Livets Ord varit ett viktigt verktyg.

"Jamen oredan och splittringen som de ställde till med då?", tänker du. Ja - den förnekar de ju inte själva att de i viss mån bidragit till. Du och jag kanske tycker att de har större skuld än de själva tillskriver sig gällande detta, men nu var fokus på det positiva här; och det är positivt att man kan starta en församling idag utan att andra kristna automatiskt tycker att man är högmodig eller vilsen. Att åstadkomma ett lyckat resultat i konfrontationen med detta motstånd är verkligen ingen liten sak.

2. Även om jag inte alls upplevde att man på Livets Ord kunde känna sig fri att uttrycka tron på fler sätt än det för Livets Ord stereotypa (på 80-talet), tror jag att deras specifika stil, hur hämmande den än varit för vissa av oss som var tonåringar i Livets Ord på den tiden, ändå utanför Livets Ords väggar gjord det mer möjligt att hävda rätten att uttrycka både tro och karismatik på en rad olika sätt. Oavsett om sättet är Ekmans eller Halldorfs, Vineyards eller Pingsts, EFK:s eller Oasrörelsens. Detta kan man delvis tillerkänna Livets Ord vad man än anser om Livets Ords tidiga metoder - eller hur? Alla tycker inte att karismatiska uttryck är bra, men jag tycker personligen att de är befriande. Även om min egen stil är mycket lugn och meditativ, med enstaka och sällsynta explosiva uttryck. Nu har jag inte mer historiskt perspektiv än vilken annan 35-åring som helst, men jag minns i viss mån hur det var för tjugo år sedan. Och det är annorlunda idag, delvis tack vare Livets Ord.

3. Även om 80-talets Livets Ords polariserade svartvita uttryck för tro kan ha skadat en hel del människor (och nu bortser jag ifrån det elände som själva JDS-läran i sig självt skapat), kanske Livets Ord har bidragit till att öka kristnas medvetenhet om att tron (förtröstan) på Gud är något livsavgörande som ska tas på allvar. Väckelse behöver inte innebära att en massa människor som inte tror på Gud alls helt plötsligt börjar göra detta. Väckelse kan vara att de som redan tror vaknar från sin slummer. Här tror jag att Vineyard och Oasrörelsen (tillsammans med flera andra som jag har sämre koll på) spelat en lika stor roll var för sig som Livets Ord gjort - men även här kan man väl se att Livets Ord bidragit, eller? Oavsett om man är kritisk till de metoder som de idag vad det verkar, har vuxit ifrån.

4. När jag växte upp fick man i skolan skämmas för att vara kristen. Jag åkte på stryk många gånger för att jag vägrade förneka min tro, vilket jag (och kompisar) under tortyrliknande förhållanden utsattes för i skolan. Visserligen blev det värre för mig när mina föräldrar gick med i Livets Ord, men andan av kristendomsfientlighet fanns redan där innan. Många som minns slutet på 70-talet har sagt mig att man även i arbetslivet möttes med stor skepsis om det kröp fram att man var personligt kristen. Men idag är det inte alls på det viset. Kan möjligen Livets Ords yviga extremism ha höjt ribban för toleransen så att kristna idag kan åtnjuta en större frihet att uttrycka sin tro? Och kan detta i sin tur göra att människor som har en längtan efter att tro, helt plötsligt vågar kliva över tröskeln till tron och våga pröva? Kanske. Väl värt att fundera över.

5. Enhet för alla kristna. Det är vad som predikas på Livets Ord idag. Och de gör en hel del för att åstadkomma den, just genom att de gått ifrån sin tidigare exklusivistiska attityd, som även Livets Ords ovänner var med och skapade, nota bene. De visar alltså tecken på att vilja ta någon form av ansvar för den oreda som skapades under murbräcketiden, men dessutom gå steget längre för att öppna för sann ekumenik. Det är inte säkert att det faller väl ut, eller att motiven är de rätta. Men för egen del kan jag åtminstone inte säga att jag vet hur det är med den saken. Kanske kan vi avvakta lite, och se vartåt det bär? Om maktambitioner är lagda åt sidan, kanske denna nya anda av enhet kan bli en punkt nummer 5 att lägga till listan av det positiva Livets Ord bidragit med. Min ärliga förhoppning är att Livets Ord, trots allt kritiskt jag sagt, blir ett huvudverktyg för att åstadkomma en enhet som pekar på KRISTUS istället för den låtsasekumenik som finns i mer liberala sammanhang, vilken bygger mer på politiskt korrekta ryggdunkar än på Kristus.

Kritiker av Livets Ord brukar (däribland jag) basunera att många från Trosrörelsen inte klarar av att lyssna på kritik. Men klarar vi kritiker av att lyssna på snälla ord om Livets Ord? Klarar vi inte det, så klarar vi inte av att kritisera. Det ligger i sakens natur. Oavsett andelsförhållandet som föreligger mellan positivt och negativt, sett från en tänkt objektiv punkt.