Sinnessjuka ideal

Tidningen Dagen uppmärksammade mig på en enkel men viktig bloggreaktion emot Lindex och Gina Tricots hemska och destruktiva reklamkampanjer.

Somliga har reagerat, framförallt emot Lindex som man kanske förväntar sig mer av än av Gina Tricot. Jag blir arg när jag ser reklam för underkläder där bäraren av kläderna ser ut som en patient från Huddinge Sjukhus ätstörningsenhet. Avdelningen Anorexi.


Tulo mellan knäna brukar det ju heta i pryda sammanhang, men här är Tulo mellan låren svårt nog

Det finns många teorier om varför idealet blivit såhär skevt. Bland de mer spekulativa förslagen finns ett (gissningsvis amerikanskt extremhögerinfluerat) som går ut på att reklamskaparna ofta är homosexuella män, som vill skala bort alla former från kvinnorna och göra tonårspojkar av dem. Det förslaget tar jag mest som ett skämt, men om man ska kommentera det får man betänka att även om brösten försvinner vid extrem undernäring och det skapas en illusion av bredare axlar, blir midjan (sjukligt) tydlig. Den blir man liksom inte av med, den demonstreras och ramas in av underkläder som är skurna för att bli snygga på främst anorektiker.

Ett annat förslag som jag tycker är intressant, är att modeidealet skulle vara en extrem produkt av vårt samhälles krav på kvinnor att ta mindre plats än män, såväl som rikta destruktivitet emot sig själv (svälta sin kropp) istället för utåt.

Som synes finns det många hål i den teorin, även om det kanske finns några uns sanning i den. Alltså, teorin har ju rätt i att samhället har sådana implicita krav på kvinnor, men det är svårt att tänka sig att det skulle påverka hela modet.

Jag minns en reklamkampanj för flera år sedan, där Anna Nicole Smith avbildades med runda former. Det jag frågar mig är: varför kan sådant bara ske i kombination med att man samtidigt måste objektifiera personen som bär kläderna man vill sälja? Borde inte kläderna vara objekten ifråga?



Kanske är det en asexualisering av den tidigare sexualiseringen av underklädsreklamen, för att framhäva kläderna mer än modellerna som kan vara en delförklaring till de halvdöda modeller som idag används. Jag har ju svårt att tro att någon normalt funtad människa kan känna andra känslor än medlidande när de ser dessa hungersnödsoffer. Eller, vissa andra känslor kan man nog i och för sig få. Den verklighet vi ser är normbildande för oss, och det finns en växande skara kvinnor som ifrågasätter sig själva så att de får ångest eller ännu värre - tar efter självsvältsidealet.

Vad anser då modebolagen om det anorexiideal de villigt sprider? Victor Appelqvist, marknadschef för Gina Tricot, kallar bloggreaktionen jag länkade till överst för "en enskild persons åsikt", och lägger på luren för Dagenreportern som ställde frågan. Man undrar: hur passerar en sån dum kommentar självcensuren hos marknadschefen?

Fredagsbio

Då har man varit och sett den upphausade filmen "2012" på premiären. Jag delar min flickväns Ulrikas omdöme: "den var sådär..."

Som ren actionrulle så får den en 5:a av 10 möjliga, men som film med tillhörande sensmoral får den en 2:a på samma skala. Glädjande var dock att SF Uppsala för ovanlighetens skull ställt in skärpan på filmen ordentligt, premiären till ära. Det är så trist när man betalat några hundralappar och man sitter i fem minuter tills man inser att det inte är glasögonen som är smutsiga.

I princip varje rejäl actionscen är inte bara lite, utan extremt omöjlig, så pass att filmen inte kan lura någon ens i fantasins värld om bäraren av fantasin är över 14 år. Tur att det var 11-årsgräns.



Appropå det förresten, 11-åringar var det gott om i biosalongen. Varför får sådana gå på bio utan sina föräldrar? Jag tycker det borde införas 15-årsgräns på samtliga rullar. När jag var 11 år var jag visserligen en ligist när jag trodde att mina föräldrar inte hade koll på vad jag gjorde, men jag var tyst i biosalongen. Vad är det som har gjort att det numera inte ens är självklart för vissa vuxna att hålla käft inne på bio?

Nu behöver man ju inte reagera så Sandahlskt som jag gjorde för knappt tio år sedan, när en grabb efter tillsägelser från flera i omgivningen om att avbryta samtalet fick frågan "vill du ha kvar mobilen?", ignorerade, och fick se den gå i bitar emot tegelväggen när jag till slut tröttnade på respektlösheten. Men jag förvånas över att inte fler reagerar.

Och så funderar jag också på, allt oftare, om jag håller på att bli en tjurig gubbe :)

Hämnden tillhör världen...och oss?

Enligt tidningen Dagen ska Jonas Gardell "hämnas" på den Romerska Katolska Kyrkan, eftersom de inte bara krånglat till utan dessutom förbjudit SVT:s tv-team att komma in i S:t Peterskyrkan och filma delar av Gardells Jesus-program.

Jag förstår verkligen att Gardell gör som han gör, jag hade nog frestats att göra likadant trots att det är en världslig metod för att uppnå förändring. Faktum är att jag fick mig en rejäl tankeställare när jag funderade över att skriva denna bloggpost.

Men den verkliga frågan tycker jag är huruvida kyrkor ska agera mot pressfriheten på detta sätt. Förr i tiden lät kristna sig brännas på bål hellre än att bruka våld för att försvara sig. Nu låser samma kyrka (åtminstone samma enligt egen utsago) dörrarna när en sökare vill filma insidan av en kyrka, i syfte att göra ett program som man förmodligen misstänker kommer vara i strid med Romerska Katolska Kyrkans egna önskningar.

Jag tycker inte om när kyrkor gör på detta vis. Jag tycker inte om när JAG gör på liknande vis - det vill säga, använder min jordiska makt till att på klassiskt maktmanér söka påverka en utveckling i en viss riktning. Jag är en syndare på detta område, lite för ofta. Jag reagerar dock ännu kraftigare när företrädare för kristendomen gör på detta sätt i officiell kapacitet - det är att spela dem som hatar oss i händerna. Och alienera dem som kanske inte hatar, men börjat tröttna på oss. Gardell älskar ju att vara i centrum, det är vågar jag påstå en av hans starkaste drivkrafter, och nu har alltså RKK hjälpt honom på traven med just detta. Och med att promota sin bok.

Jag tror att Jesus hade låtit Gardell komma in, men jag tror också att Gardell hade fått höra en del ord som hade fundamentalt förändrat innehållet i det program Gardell till en början hade planerat. DET är kyrkans uppgift. Inte att istället stänga dörren.

En del ser kyrkorummet som heligt, vilket kan göra detta till en samvetsfråga för dem. Jag kan iofs känna empati med dessa. Men kyrkorummet är inte mer heligt än någon annan plats på Jorden, åtminstone om man utgår ifrån Bibeln. Det finns alltså inga hinder av detta skäl, till att stänga några dörrar.

Dagen, Dagen, Dagen, GP, Expressen, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet, Sydsvenskan, Michaels Blogg, Michaels Blogg

När vi förfasas över obeskrivlig ondska

Här är ett exempel på sådan onska som får mig att känna mig mordisk. Jag erkänner. Skulle jag få tag i domarna i detta fall, då vet jag inte om jag hade kunnat behärska mig. Det är sådan obeskrivlig ondska att min mage vill tvinga mig att spy.

Och det händer varje dag, någonstans på planeten. Bara få fall når watchdog-organisationer.

Men vi bör även då begrunda vår egen historia. Det var inte så väldigt länge sedan som äktenskapsbrott straffades antingen med döden eller fängelse i Sverige, av en så kallat "luthersk" kyrka som dikterade statsangelägenheter. Och beträffande den förmodat våldtagna 13-åriga flickan i artikeln - gissa vilket årtal det blev ett brott att våldta sin egen hustru i Sverige? Ledtråd: någon gång mellan att jag föddes och nu.

Vad bör vi kristna göra när vi ser sånt här ske överallt? Hur gör ni med ilskan över ondskan? Själv brukar jag ropa till min Gud, och be om nåd och hjälp. Behöver ni också göra så när ni läser sånt som artikeln beskriver?

Mer även här: Aftonbladet, SvD

Inte bara excentriska frikyrkopastorer...

Ofta anklagas frikyrkopastorer och evangelister för att vara manipulativa. Men manipulationen som verktyg inom kyrkan är inte något som är unikt för frikyrkan, givetvis.

Det är mänskligt att manipulera. Jag har manipulerat, du har manipulerat, alla har manipulerat - den som säger annorlunda ljuger eller saknar självkännedom.

Men inom ämbeten, i synnerhet när man sägs representera Gud, tycker jag att det är viktigt att alla hjälps åt för att hålla nere manipulationen till ett minimum. Som bloggare får man huvudet avbitet om man manipulerar för grovt, åtminstone om man inte censurerar kommentarerna. Som företagsledare blir man hatad av alla. Som präst eller pastor...ja, vad händer om man är präst eller pastor?

Nyligen fick en kvinna i Kristinehamn ett manipulativt brev från kyrkoherden när hon gick ut ur Svenska kyrkan. Han använde inte bara de klassiska du-ska-ha-dåligt-samvete-för-du-är-snål -argumentet, utan även andra tårdrypande knep. Kvinnans utträde ur församlingen skulle bli hela kyrkans undergång, var det underliggande budskapet i brevet. Om hon ångrade sig efter att ha läst brevet låg påpassligt en inträdesansökan bifogat i kuvertet.

Kyrkoherden ifråga, Stig Axelsson, försvarar sig med att brevet skickas till alla som utträder. Då undrar jag hur ärligt brevet är egentligen, när en mening i brevet lyder:

"Jag har verkligen varit i valet och kvalet om jag skulle ta kontakt med dig på telefon och fråga dig om det är någon speciell orsak som gör att du önskar lämna Svenska kyrkan."

Visst är det möjligt att känna så gällande varje enskild medlem som lämnar, om man är en god herde. Fast det rimmar dåligt med att skicka ut ett standardbrev med ovanstående formulering.

Orsaken till att vi slingrar oss trots att vi befinner oss i de heligas gemenskap, där det egentligen ska vara naturligt att bekänna synd, är för att vi är rädda för att bli dömda. Men dömer man verkligen särskilt hårt om någon visar uppriktig ånger för gångna misstag? Jag tror inte det. De av gångerna jag själv dummat mig och ångrat mig upplever jag att domen från omgivningen blir väldigt mild. Dom och nåd går hand i hand, åtminstone för den kristne.

Dagen, Nyhetskanalen

Viss oro

EFK står förhållandevis högt i kurs hos mig inom den etablerade kristenheten. Jag tror att en kristenhet som i det mesta har glömt bort när det var väckelse sist, och hur detta var, lätt hamnar i stagnation. Och lösningarna på stagnationen brukar sällan göra saken bättre, snarare sämre.

Därför är det med viss oro jag läser att Stefan Swärd ska lämna ordförandeposten för EFK:s styrelse nu till sommaren. Han har ändå för mig blivit lite av en hjälte när han brottats med somliga uttryck för kompromissande vägar bort ifrån stagnationen.

Jag hoppas verkligen att han får fortsatt stöd i bloggvärlden som en tyckare på tvärs så att säga, en som inte slickar på fingret, sätter det i vädret och ser åt vilket håll det blåser, för att därefter vända kappan. I bloggvärlden blev han också snabbt ett föredöme beträffande öppenhet (ingen censur) och kommunikation med sina läsare. Kanske var det delvis tack vare hans exempel som en annan känd pastor nyligen tog bort moderationen och förmodligen även censuren ifrån sin blogg. Mig har han också ibland givit en tankeställare när det gäller att försöka vara rak utan att för den sakens skull vara kantig - något jag övar på mycket.

Gud är inte beroende av någon enskild människa, men jag tror att EFK har en hel del gott kvar att hämta från Swärd. Låt oss hoppas att det får bli så även i fortsättningen.

Läs mer i Dagen

Bloggat: Stefan Swärd, Aletheia

Ulf Ekman slopar censuren?

Jag upptäckte just till min stora förvåning att min kommentar på Ulf Ekmans blogg slank igenom utan moderation.

Det vore oerhört bra och föredömligt om de slopat den tidigare hårda censuren av kommentarerna. Detta signalerar att man är redo för en mer seriös debatt. Tidigare har ju så mycket som tre bloggar startat separat från ulfekman.nu för att man ska kunna publicera de kommentarer de censurerat.

Hoppas innerligt att detta inte var ett tekniskt fel hos ulfekman.nu utan just en policyförändring!